Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

När jag inte blev miljonär.

September 23rd, 2012 | Posted by Jess in Resa. | Sverige. | WOW! - (1 Comments)

 

 

På begäran av vänner i Tyskland som inte kan titta på TV4 Play kommer här den förkortade historien om hur jag hamnade i Postkodmiljonären:

Allt började när jag var på audition för programmet i Malmö 2010. Fick skriftligt berätta om mig själv samt svara på frågor under tidspress. Det gick ganska dåligt.

Sen ringde det en tjej från produktionsbolaget en sommardag när jag passade Grace i Tyskland och hon ville att jag skulle komma till Göteborg med en vän (hotell och resa bjöd de på) och vara på plats i studion för att eventuellt få tävla i heta stolen. Mina föräldrar skulle flytta precis samma dag så jag frågade mamma om hennes tillåtelse och välsignelse och bad mina bästisar Emelie och Malena att hänga på. Allt klaffade.

Så vi satt på tåget och fnissade och pratade om hur liten chans jag hade att faktiskt få svara på frågor och kanske vinna pengar. En av tolv på en random lottade lista trodde vi då. Men när vi mötte de andra deltagarna efter hotellfrukosten därpå så visade det sig att jag var nummer fyra på listan. Och vi skulle spela in fyra program. Så beroende på hur dåliga de före mig var, skulle jag kanske få sitta i stolen.

En hel dag hängde vi backstage, fick prata med Rickard Sjöberg (skittrevlig och väldigt lång), bli proffssminkad, äta god mat och sitta i publiken när de andra tävlade. Irriterande nog så kunde jag alla de andras frågor upp till 225000 kronorsnivån. Sen blev det mina tur när mannen som var före mig åkte ut hastigt då hans livlina varit bombsäker på fel svar.

Jag pudrades och hade fjärilar i magen. Emelie och Malena hamnade i de stolarna i publiken som kom att synas bakom mig hela tiden. Sen körde vi igång.

Två frågor hann jag med i första programmet innan klockan ljöd och vi fick byta om så att det sen i tv ska se ut som två olika dagar alternativt direktsändning. I stolen igen. De första frågorna upp till tiotusen var lätta. Vi konstaterade ju de innan, vi deltagare och anhöriga: antingen kan man frågorna och tycker de är lätta, eller så kan man de inte och de är svåra. Jag kunde mina. Tiotusen var också säkerhetsnivå som det var skönt att ta sig över. 20000 gick bra, 30000 gick bra. Frågan för 50000 kronor handlade om den grekiska tragedin Oidipus. En fråga som egentligen är min, mitt område, litteratur. Men jag visste inte. Jag använde min första livlina, 50/50 och hade två alternativ kvar. De fem livlinorna jag hade listade var värdelösa i den här frågan, det visste jag om. Fråga publiken kändes lika kasst då de var inhyrda gymnasieelever som såg oerhört ointresserade och tröga ut.

Jag bestämde mig för att chansa. Och chansade fel. Och åkte ner på tiotusen, fick en kram av Rickard och lämnade studion. Skitbesviken. Så jäkla störigt med en fråga jag inte kunde så tidigt, de andras frågor var ju mycket lättare! Ledsen och arg lämnade jag studion med mina två vänner och satte mig på ett tåg ner till Skåne igen. Jag är smartare och mer allmänbildad än 10000!

Nu i efterhand är jag glad över pengarna, glad över den roliga erfarenheten samt tröstad av det faktum att att gissa var rätt beslut. Jag har frågat livlinorna i efterhand, ingen visste svaret. Jag hade inget val. Så. Det var mina 15 minuter av berömdhet. Kul var det!

 

 

Sa ju att frågorna var lätta!