Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Det sitter en mormor och en morfar bredvid mig på soffan, det är inte mina utan Elsas. Och så sitter det en snygg man med förkylning mittemot. Han är min. Lille tjejen ligger och sover, oroligt, med förmodat halsont, men vi har ändå haft en bra mars-tisdag, det får man säga. Trots att terrorn kryper närmre.

Innan vi satte oss på tåget för att hämta hit mina föräldrar som kom med flyg idag så hörde vi på nyheterna om vad som hänt i Bryssel. Håret reste sig på armarna och jag svalde hårt. Nej. Inte igen. Hela tåget ut till flygplatsen var fullt med extra-insatta poliser och området där Elsa och jag satt och väntade på de anländande patrullerades regelbundet av allvarlig människor med hjälm och maskingevär och texten POLIZEI på skyddsvästen. Ökad beredskap kallas det visst, det som gör att man blir ännu räddare för att man fattar att det kan hända närsomhelst och man får inte gå omkring och vara rädd. Inte vara rädd för de som gör sånt här och absolut inte vara rädd för de som ser ut som de som gör sånt här.

Vi åt vietnamesiskt till lunch innan Elsa sov och vi kollade svenska nyheterna så att alla skulle fatta och sen gick vi och handlade mat till det ettårskalas som ska gå av stapeln på fredag. Och det känns löjligt att handla strössel när folk smäller sig själv i luften i tunnelbanor 400 kilometer bort, men vi skulle ju inte vara rädda och vi måste ju fortsätta.

Nu sover snart alla här i vår lägenhet, besökarna som varit uppe tidigt i morse för att ta ett flyg hit och vi som varit uppe tidigt i morse för att Erics snarkande väckte oss alla tre. Men de som precis har förlorat en bror eller flickvän eller kollega till en självmordsbombande terrorist sover nog inte. De är nog rädda.