Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Jag sitter på soffan och lyssnar på tystnaden. Och tvättmaskinen. Inne i vår säng sover Elsa med sin gula filt lindad kring handen. På soffan mittemot snarkar Ville sen ett par minuter. Jag har vikt tvätt, hängt upp tvätt och gjort en tomatsås till ikväll. När alla är vakna igen ska vi köra till barntimmen i svenska kyrkan. Men nu finns det ett par minuters stillhet kvar för bara mig och internet, en kopp te och en skål granatäpplekärnor.

Jag hade tänkt blogga om vår pissiga morgon. Den som började kl. 4.50 med att Elsa ville ha vatten och slutade med att båda barnen låg och snackade högt så att vi fick vandra in i vardagsrummet vid 5.15. Eric, som inte är morgonmänniska för fem öre, fick sova vidare. Inte för att jag heller är så mycket människa vid 4.50. Men vad har man för val? Jag hade kanske tänkt skriva om hur Elsa var grinig och bara ville luta sig mot min axel och lyssna på Saga-sagor. Och nämna att Ville bara orkade en dryg timme innan han somnade i mitt knä och fick forslas tillbaks till vardagsrummet. Kanske hade jag också nämnt att Elsa sen blev skitförbannad för att hon inte fick sätta på radion i köket, att Ville vaknade skrikandes efter en halvtimme och sen inte velat ligga själv mer än tre minuter. Jag hade nog också tänkt berätta om hur svårt det är att laga mat med en bebis på armen och en snart treåring som tjatar om Leo Lausemaus hängandes, bokstavligt talat, i byxbenet. Och hur trist en sömnlös morgon blir när alla bara är sura och ingen vill göra nåt.

Men så snubblade jag över en berättelse från en kvinna som jobbar som sjuksköterska i flyktinglägret i Myanmar. Där bor det 600 000 människor som kämpar mot en difteri-epidemi. Mest är det barn hon behandlar och många lyckas hon rädda, men inte alla. Många barn dör.

Jag får en påminnelse av Facebook om en text jag skrev förra året. Om en svart kvinna som blivit spottade på av en rasist på en buss i Skåne. En undrar vad den kvinnan gör nu, hur hennes barn mår och hur det känns för henne att åka buss nu?

Plötsligt känns det löjligt att klaga över lite förlorad sömn. Jag får väl skylla mig själv som skaffade barn. De har tak över huvudet, är välgödda och glada. De har inte difteri och risken att någon spottar dem i ansiktet på bussen är väldigt liten. Vi är så lyckligt lottade, på alla plan. På absolut alla plan. Det känns bara viktigt att tänka på det ibland.

Tankar och tacksamhet.

April 12th, 2013 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

Dagen har gått i tacksamhetens tecken. Först sprang jag 25 minuter i ett sträck imorse, kände mig stark och oövervinnerlig. Och glad att min kropp mår så mycket bättre och orkar så mycket mer nu än förra året.

Sen stack jag iväg och donerade blod, tittade på affischer inne på Blodcentralen på de som desperat behöver mitt blod för att bli friska. Tänkte också på Emelie och det som hände henne och hur människors blod hjälpte henne. Är glad att jag är frisk.

Efter det var det en kombination av lyxig fredagsmiddag, hemsk nyhetsrapportering från Syrien, lyckad pluggsession, samtal med mamma, blogginlägg från cancersjuk femåring, cellprovskontrollsinbjudan och gulliga sms från min älskade, uppskattade pojkvän.

Jag har det så jäkla bra. Jag har de finaste människorna omkring mig som stöttar och peppar och kramar och skrattar och gråter med mig. Jag är frisk. Jag har mat på bordet. Jag har tak över huvudet och pengar på kontot. Om en liten, fjuttig kandidatuppsats är det ändå som stör mitt ordnade liv så har jag det JÄVLIGT bra.

Jag är tacksam.

begrateful

“Om du har mat i kylen, kläder på kroppen, tak över huvudet och någonstans att sova, då är du rikare än 75 % av världens befolkning. Om du har pengar på banken och i plånboken och lite växel också, då tillhör du de 8 % som är rikast i världen. Om du vaknade i morse med mer hälsa än sjukdom, då är du mer välsignad än den miljonen människor som inte kommer att överleva den här veckan. Om du aldrig har upplevt stridens hetta, fängelsets plåga, tortyr eller de fruktansvärda känslan av svält, då har du mer tur än 500 miljoner människor som lever i lidande. Om du kan läsa det här meddelandet, är du lyckligare än 3 miljarder människor i världen som inte ens kan läsa.”