Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Jag hade länge en ganska billig symaskin som mina svärföräldrar hittade åt mig i en lågprisaffär. Jag tror inte att den kostade mer än en 600-700 kronor. Den var lite plastig och krånglade en del. Ofta ville jag slänga ut skiten genom fönstret och skrika alla svärord jag kan åt den. Men den kämpade på, så då gjorde jag det också. Att lägga upp gardiner, laga armhåls-hål i tröjor och sy kuddfodral klarade den oftast, om än med lite strul emellanåt för principens skull.

Men sen en dag så kraschade hela frammatar-grejen. Alltså, det kom ett vrål och sen ett vin och sen kom hela symaskin. Typ så. Den sydde fortfarande, men bara på samma ställe eftersom de små “taggarna” som drar fram tyget vägrade röra på sig. Jag kollade upp hur mycket det skulle kosta att laga: 800 kronor. Mhm. Alltså inte värt det. Så jag gjorde som jag ofta gjorde i stan, ställde ut den med sina tillbehör och en lapp som förklarade läget på gatan. Elsa och jag gick och och handlade och när vi kom tillbaks tjugo minuter senare var den borta. Eric säger att det är olagligt, jag tycker det är trevligt.

I samband med att vår nya lägenhet behöver gardiner och kuddfodral så kollade jag runt lite på nätet efter en eventuell ny symaskin. Och hittade en. Som var okej prissatt och hade vunnit lite tester och sådär. Eric hejade på från andra soffan och så slängde jag iväg en beställning. Och nu står den här och glänser i all sin prakt. Och jag har ärligt talat inte hunnit testa den på något riktigt projekt än, men kört ett par vändor på en bit tyg ändå. Den går som en blixt! Är tyst, smidig, automatisk på många fronter och digital med en liten display. Och den matar fram tyget själv!

Snart ska här sys!