Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Inställd resa

April 12th, 2014 | Posted by Jess in Jobb. - (0 Comments)

De senaste veckorna på jobbet har varit stressiga och jobbiga och lite trista emellanåt och samtidigt fullproppade. Vi har planerat för den mini-affär som företaget tänkte starta i Täby utanför Stockholm. Jag skulle vara där en vecka. Jag skulle åka ikväll, bo på hotell i 8 nätter och sen åka hem och vara med på Miras dop.

Men så blev det ingenting.

Igår, på förmiddagen, runt 30 timmar innan flyget skulle gå, ställer vår högsta chef in allting. Hon får kalla fötter och ångrar sig.

Därför ägnades gårdagen åt en massa samtal till människor som planerat om sina liv för att jobba i vår affär de närmsta tre månaderna. Jag var så jädra besviken, arg och ledsen. Det känns skit att vända ut och in på sig själv, jobba 14 timmar i streck i flera veckor och lägga ner energi på att översätt emailkonversationer fram och tillbaks, ringa, koordinera, fixa, dona, kolla upp, skriva, planera och kontrollera. Och sen blir allting inställt. SURT.

Idag är jag gladare. Det gör inget att jag inte måste fira påsk på ett hotellrum i Täby. Jag får två helgen tillsammans med Eric och vänner och Frankfurt istället. Livet går vidare. Och jag börjar kanske (kanske!) få lite mer skinn på näsan. Det är så här det går till i verkliga livet. Glöm pluggtider på Malmö Högskola och år som nanny i privata familjer. Arbetslivet är tuffare än så.

 

Nedslagen och hejandes.

September 4th, 2013 | Posted by Jess in Tyskland. - (0 Comments)

Ja ni. Kära vänner. Livet fortsätter här borta. Idag har jag inte gjort mer än att sitta framför datorn, skriva email och jobbansökningar och tänka på min lilla lillasyster som har det lite knivigt just nu. Jag fick svar på en ansökan jag skickade för några veckor sen, om ett jobb som jag verkligen kände mig sugen på, de hade såklart valt att gå vidare med någon annan.

Kan säga att det tär litegrann på självförtroendet där här jobbletandet. Att inte veta, att inte ha kontroll. Jag vill ha ett jobb, men jag vill också kunna vara lite lite lite kräsen och kunna säga nej till sånt som inte känns rätt i magen. Iallafall ett tag till. Kanske kommer desperationen om några veckor skicka mig till McDonalds eller närmsta soptipp.

Vi får väl se.

Ikväll ska jag eventuellt fira Josefin som har skrivit megatenta på läkarprogrammet idag. Intensivt i kvadrat det där då tyskarna har regler som är mycket strängare än i Sverige, särskilt vad det gäller omtentor. Alltså smartast att klara tentan på första försöket vilket Josefin säkert gjorde för hon har pluggat som en galning och är superduktig.

Annars då? Inte mycket.

 

Lägenhetsfiasko och jobbtvång

August 7th, 2013 | Posted by Jess in Skit. | Tyskland. - (0 Comments)

Hej hej!

Jag mår bra. De sovande barnen vaknar snart och då är det full rulle igen. Tyvärr är jobbet inte så kul denna veckan. Vi är för många barn och för lite vuxna. Jag spenderar mina dagar med att skrika på ungarna. Det tar minst trettio minuter för alla att gå på toa och de tjatar och vill ha hjälp hela tiden. Överhuvudtaget ingen kvalité på nåt utan mest nån form av massuppfödning.

Igår var vi och tittade på en lovande lägenhet. Kände mig taggad och exalterad, kanske var det äntligen dags att se den rätta? Nej. Den låg långt ute på landet typ, Inge mycket Frankfurt-känsla iallafall. Dessutom var den smutsig och trasig och renoveringsbehövande. Så det blodade inte heler något.

Kände mig lite deppig på tåget tillbaks till Erics lägenhet. Kanske är vi för kräsna? Men jag vill så gärna hitta det jag tror är rätt för oss!

Skulle sett en ikväll också, men de ringde och gav återbud. Den hade redan blivit uthyrd. Sören. Istället blir det troligtvis vin med några vänner i Bornheim. Två dagar kvar på jobbet och sen måste jag söka jobb på allvar. Ser ni nåt så säg till.

Att inte ha något att göra.

October 11th, 2012 | Posted by Jess in Filosoferande. | Sverige. - (1 Comments)

Jag håller långsamt på att bli galen. Jag har för lite att göra. Kursen som jag läser på Malmö Högskola har bara föreläsningar runt två gånger i veckan och jobbet man förväntas göra hemma är inte särskilt betungande det heller. Sen läser jag ju en distanskurs också, i tyska, vilken är lika slö den. Eller, egentligen inte, men den är halvtid och sådär.

Så nu sitter jag här istället och tittar på serier på datorn. Tvättade idag också, men det tog ju bara två timmar och inte direkt konstant påpassning från min sida. Jag har researchat grejer åt lillasyster. Jag har ätit halloumi till lunch. Jag har skrivit brev till arbetsförmedlingen. Nu då?

Dagen är fortfarande lång. Och just därför har jag ju skaffat mig lite jobb. Inte för att jag behöver pengarna (fast pengar behöver man ju alltid), utan för att jag har tiden och saknar de där små människorna i världen, the kids. Som det ser ut nu så ska jag passa K och O varje torsdageftermiddag med start nästa vecka. (Älskar regelbundenheten och schemat där!) och imorgon ska jag passa L för första gången på riktigt. Det ska bli kul, det är lätta pengar och skönt att göra något nyttigt, hjälpa till!

Suck. Problemet med att vara ledig och sitta på gumpen och stirra på dataskärmen är att jag tänker för mycket och drömmer för mycket. Letar lägenhet i Frankfurt, läser jobbannonser jag inte är kvalificerad för, fönstershoppar massa snygga kläder som inte passar mig och som jag inte har råd med, drömmer helt enkelt.

Och det är så tröttsamt.

Bland annat här vill jag bo.

 

I onsdags var alltså första dagen på min fem-dagars praktik på Migrationsmuseumet i Adelaide. Jag träffade Alessandro vid bussen och sen vandrade vi tillsammans bort för att säga hej till Catherine som är vår handledare och chef. Hon är väldigt trevlig, väldigt kunnig och samtidigt muséets chefsintendent.

Det visade sig snart att Catherine inte riktigt hade koll på att vi skulle komma och vad vi skulle göra. Enligt hennes chef, som hade pratat med Diana, vår kontaktpersonsprofessor på skolan, så skulle vi göra research till ett projekt om italienska och grekiska invandrare under 1950-talet och vad de hade med sig i sina bagage. Detta var dock ingenting som Diana nämnt för oss. Men. Jaha. Så första dagen satt vi i sju timmar framför datorn och försökte hitta objekt i muséets samlingar som kom hit med italienare eller grek för 60 år sen. Det gick dåligt. Migrationsmuséet köper inte in saker, utan är beroende av donationer och de får oftast bara donationer som har med planerade utställningar att göra.

Kändes jättedumt att stackars Catherine var tvungen att ta hand om oss, hon hoppades nog att vi skulle behöva alla fem dagarna till att leta material åt Diana, men vi var ju klara efter en halv dag egentligen.

Kom alltså hem med irritation och trötthet i kroppen i onsdags.

Ni som har läst min blogg tidigare då den existerade under en annan adress, vet att jag kan reta mig på människor ibland. Jag vet, jag vet, detta går inte alls ihop med min väna personlighet utan åsikter och aggressioner, men så är det iallafall.

Hemma i Malmö var det mestadels människor i klassen, på skolan och i de olika kurserna som retade upp mig med sina otroligt korkade, extremt specifika frågor. Det är liksom inte rättvist att hela klassen ska behöva sitta och höra på dumma undringar bara för att den som ställer frågan inte vet hur man använder ett lexikon eller eventuellt Google. Samma sak med sådana som frågor väldigt vinklade frågor där bara de själva har nytta av svaret eftersom det bara är de som har problemet. Ställ frågan efteråt istället så vi andra slipper lida för att ni är långsamma! Ja, det kan tyckas hårt, men när detta tar upp cirka 20 minuter av varje lektion så leder det till irritation.

Iallafall. Åter till dagens anknytning. Vi har hittat en sådan här människa i lingvistikkursen nu. Inga frågor ställer hon. Inga ord har hon problem att förstå. MEN. Hon ska konstant berätta om sin tid i Japan, om sin mammas grannar, om hur hon inte satt framme i taxin, om hur hon tycker brittiska humor är roligare än amerikansk. Jag. Dör. Så väldigt irriterande och framförallt: Irrelevant.

Ska bli intressant att se hur länge hon får hållas innan nån blir sur på henne. Kan även tänka mig att det blir läraren eftersom hon också verkade lite irriterad idag.. Spännande!

 

Tack Marleen för blogginspirationen! 🙂

Att få samma fråga väldigt ofta..

September 16th, 2011 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Jag har varit ganska flitig idag och känner mig förvånad själv. Jag befinner mig hemma hos mamma och pappa, på landsbygden, av praktiska själ. I morse till exempel behövde jag låna mammas bil för att kunna köra till Sjöbo, gå och få håret tolv centimeter kortare och färga bort den fula utväxten. Hann också med ett stop på vårdcentralen. Snäll sjuksköterska tappade blod från mitt armveck samtidigt som hon ifrågasatte mitt val av utbildning: “Men vad BLIR man då?!” Utan att överdriva kan jag säga att jag börjar tröttna på den frågan litegrann nu. Kanske för att jag inte har något bra svar. Vilket egentligen inte stör mig, men att folk ska fråga och bli upprörda, det stör mig. Jag har sen ägnat resten av eftermiddag åt att läsa tyska noveller och ta anteckningar från dem samtidigt. Ganska morsamt och ganska överkomligt svårt. Bara nån enstaka grammatisk företeelse som dök upp som jag inte kan förklara och tänker fråga Eric om ikväll. Tyvärr är det väldigt ofta så att han inte kan förklara sitt eget modersmåls grammatik och jag måste googla eller smsa Linda istället. 
Jag gjorde en snygg sallad till ikväll också. Vi får gäster ikväll. Mamma och pappas födelsedagar ska firas och det är praktiskt att vara hemma då, man kan slå flera flugor i en smäll; träffa alla oroliga släktingar på samma gång (oroliga för att man inte vet vad man ska BLI) och samtidigt äta god, hemlagad festmat. Det blir nog bra ska ni se.  

Att gnälla lite.

September 13th, 2011 | Posted by Jess in Skit. - (0 Comments)

Jag känner mig febrig, sur, irriterad och trött. Hade nog behövt en nap, men jag vill inte sova eftersom risken att inte kunna somna ikväll är stor. Överlevde iallafall dagens två föreläsningar i skolan, spenderade rasterna med att prata skit om alla olika typer av idioter vi har i vår klass och åt morötter och knäckebröd till lunch. Känner mig lite sugen på kyckling till kvällsmat, skyller det på Emma och tinar nu ett bröst i kylen. Igår pratade jag med Eric i telefon och meddelade honom att jag inte var in the mood att vara glad, trevlig eller positiv och han föreslog en mental hug, men det var jag inte heller sugen på. Nu däremot, nu vill jag inget hellre än att få en riktigt lång, varm, mysig, manlig kram från världens bästa kramare. Behöver vänta cirka två veckor och tre dagar innan jag får en nästa gång.
Nu ska resten av dagen ägnas åt att knapra ipren, plugga tyska modalverb och läsa ikapp i mr Clovers kurs.

Haj.

Oh crappy day!

March 9th, 2011 | Posted by Jess in Skit. - (2 Comments)

Jag har en bajsdag idag.  Skitdag. Mögdag. Idiotdag.
Det började hyffsat bra med ett svettigt pass på gymmet imorse, älskar när jag är där själv, går runt och sjunger och tränar i min ensamhet. Jag var upp extra tidigt så att jag kunde packa min rosa dator och åka till biblioteket för att höra efter i Studieverkstaden om de kunde ta en titt på min ansökning till utlandsstudier. Mötte en sur gubbe som motvilligt lämnade sin patiens på datorn för att hjälpa mig. Han spenderade en timme med att klanka ner på min text, sa bara “ta bort” hela tiden och jag försökte gå, försökte komma därifrån, men misslyckades. Han kritiserade allt jag hade skrivit i princip och jag hade egentligen velat ha hjälp med en sak till men jag blev så himla trött och ledsen på denna stund av bortkastad tid att jag tog datorn och gick. Försökte sen skriva ut lite dokument i biblioteket, ett fint system har de där som brukar funka. Ett papper fick jag ut. Ett av typ 25. Surare.
Bussen var sen och föraren halvblind, jag försökte läsa romanen till Philips kurs men mådde mest illa eftersom bussen krängde fram och tillbaks hela tiden. Sen hittade jag ett mail från Jennifer, tidigare chef och Grace’ mamma, och blev JÄTTEGLAD och grät glädjetårar på bussen. Hon hade skrivit världens finaste referens till mig om hur mycket jag betydde för Grace och hur glada de var över att jag finns i deras liv.
Sen behövde jag tvätta, irriterande indier chattade med sin familj i de gemensamma utrymmena där jag satt och väntade på tvättmaskinerna. Tvätten blev inte ren som vanligt, underkläderna är värst, det ska fan lukta rent!! Kom hem och har sen försökt ägna eftermiddagen åt att plugga eller diska eller städa. Allt har i princip misslyckats och nu ska slutuppsatsen i Damians kurs snart vara inne och jag orkar inte titta på skiten en gång till. Som ni märker, stämningen är på topp härborta.
Hur ska jag nu bära mig åt för att bli av med denna känsla av totalt misslyckande och nederlag? Jag har tre idéer: 1. Eric kramar mig och luktar gott och sover sked med mig hela natten. 2. Emelie och Malena kommer förbi med en påse chips och lite dippa. 3. Angelica, Yvonne och jag går till Louisiana, dricker cocktails och springer på toa en mil bort hela kvällen.
Tyvärr är risken för de ovanstående alternativen skulle hända extremt liten. Men jag tänker hoppas tills jag går och lägger mig, vilket är om typ en halvtimme känns det som…