Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Matmaraton och kaninjakt

August 13th, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Lillebror | Ungen - (0 Comments)

Hej där ute! Här går livet sin gilla gång. Det är verkligen fullt ös, fast vi inte direkt gör så mycket. Lillen vill äta mat hela tiden, fortfarande. Han fyllde en månad i fredags och växer då det knakar. Han är en ganska nöjd unge, så länge han får äta när han vill och hänga i någons famn resten av tiden. Detta gör att jag blir lite frustrerad ibland. Det är svårt att få någonting gjort med en bebis i armarna. Det är till och med svårt att leka med lego, klä på en docka eller rita en sköldpadda med lila vingar. Men Elsa har tålamod med mig och är ofta rätt nöjd om jag bara sitter med och pratar med henne och gungar Ville samtidigt.
Därför är jag också väldigt trött när det blir kväll. Då märks det liksom att jag sovit fem upphackade timmar och sen spenderat hela dagen med att prata prata prata med en 2,5-åring som kräver att få veta allt om allt. "Varför har jag ingen pung? Vad betyder hinna ikapp?" "Vem är snabbast av mamma och pappa?" "När ska vi till Ibiza igen?" "Gillar Mira bacon?"

Trots ammningsmaratonen och konstant-gosandet har vi ändå lyckats ta oss för ett par grejer. Det är också skillnaden mot när Elsa var färsk, då satt vi mer hemma och väntade på att hon skulle bli förutsägbar och klara sig längre utan boob. Nu kör vi bara. Jag har också kommit fram till att mina bröst får skymta fram om de måste, är ungen hungrig så är ungen hungrig liksom, även om det är på Ikeas köksavdelning eller på en bänk på lekplatsen.
Detta betyder att vi i veckan tog en tur till djurparken med hela gånget (= våra två barn). Ville sov i vagnen hela besöket, med två amningspauser (hos grodorna och hos antiloperna) och Elsa sprang och letade efter kaninerna. Och när hon hade hittat dem letade hon efter en lekplats. Tveksamt om det var värt 14 euro per vuxen för kaniner och lekplats, men det var ändå en mysig dag.
Vi har också bakat kakor, sytt en kudde till dockan Lisa, lagt upp gardiner, slipat träplatta och lekt doktor i timmar. Ville och jag har varit en sväng på Ikea, själva! (Himlen!) Och idag ska vi bjuda farföräldrarna på våfflor. Action med andra ord!!

Så när stora barnet gått och lagt sig (och verkligen somnat) så däckar jag på soffan med lilla barnet i knät. Där sitter vi sen i några timmar, tittar på serier och kollar vad som hänt på Instagram under dagen. Sen är det tid att "sova" igen. Ny blöja på bebben och in i sovrummet. Nästan lite ångestframkallande, det där rummet där jag sitter ensam vaken i märket, så många stunder varje dygn.
Men samtidigt är jag så jädra lycklig. Så himla glad för min familj som jag aldrig kunde drömma om skulle bli så här fin. Två friska barn och en man som visserligen har minus 5 i blodtryck på morgonen, men som kompenserar med humor och värme och beredskap under resten av dagen. Så stolt över dem alla tre. Och över mig själv, som fixar detta. Livet alltså.

Jag är supergravid!

June 29th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Alltså, mitt i den här flytten och den här varma sommaren och den här härliga tiden med tvååringen som upptäcker och utvecklas varje dag, så är jag ju faktiskt gravid också. Väldigt gravid nu för tiden. Och det är en bjässe som ligger i magen, enligt ultraljud som jag får varannan vecka. Den 8 mars fick vi reda på att det var en lillasyster som skulle joina oss till sommaren, det kändes symboliskt fint att få reda på den nyheten på kvinnodagen och alla var glad. Sen, för några veckor sen, stelnar gynekologen plötsligt till. “Eh… Jag ser en snopp.” mumlar hon. Men det ska bli en tjej, propsar jag. “Nej, det är en kille.” Sen visade hon lelle snoppen från femtioelva olika håll tills jag också fattade att nu var det dags att slopa världens finaste namn och börja lära känna en hane istället.

Jaja, det är ju inte det viktigaste såklart, vad för nåt kön som väntar på oss därinne. Men lite snop(p)et och överraskande var det allt.

Nu är det bara fyra veckor kvar. Och det kan jag säga med säkerhet eftersom han är så enorm kommer man inte låta mig gå över tiden. Elsa kom 15 dagar efter sitt bf, beräknad födsel. Men det blir alltså inget sånt. På toppen av kakan har jag också fått graviditetsdiabetes, testat mitt blodsocker fyra gånger om dagen och sprutat insulin i låret om kvällarna. Kanske är det därför han är en stor en, kanske beror det på att mina syskon och jag alla vägde över fyra kil och Eric och två av hans syskon också.

Nästa fredag ska jag till sjukan för att träffa läkare och barnmorska och diskutera igenom läget. Elsa kom ju med kejsarsnitt efter en tredagars kamp där värkarna kom från ingenstans och sen öppnade jag mig inte och sen gled inte ungen närmre utgången som hon skulle. Den här gången vill jag gärna försöka utan snitt i magen, men naturligtvis inte till vilket pris som helst. Gynekologen rekommenderade lite försiktigt ett kejsarsnitt, särskilt som man inte vet vad som/om något är fel på ungen.

Samtidigt ska man ha i bakhuvudet att deras lösa markeringar på en sprattlande, svartvit bebis på insidan av min mage inte är 100 % tillförlitliga och de kan naturligtvis ha räknat fel. På båda hållen. Antingen är han inte så tung som de tror, eller så är han ännu tyngre. Det får vi väl förhoppningsvis reda på inom 31 dagar. På datumet Elsa skulle födas var jag hos gynekologen som varnade mig för att gå för länge över tiden, “hon väger redan nu över fyra kilo”, hette det. Femton dagar senare, när lilla damen tvingades ut under operationssalens hårda ljus, vägde hon 3600 gram. Så. Ja, de gör så gott de kan, de där vitrockarna.

Jag känner mig iallafall lugn, under omständigheterna. Långsamt börjar jag känna mig nöjd med graviditetens varaktighet. Jag är tung, stor och otymplig. Mina händer och fötter är svullna till oigenkännlighet. Jag har halsbränna och svettiga bröst. Jag tillbringar helt för mycket tid på golvet, eller kanske mer med att resa mig och sätta mig. Elsa är världens finaste såklart. Pratar med och om lillebror. Kramar magen. Hjälper mig upp från det där golvet jag nämnde. Berättar om allt hon ska visa honom när han väl kommer.

Vi kämpar helt enkelt på här hemma, tar insulinsprutor, svettas och är så himla nyfikna på klumpen som stretchar och sparkar där inne. Vi längtar efter att bli fyra!