Innan idag var vi på Stortorget här i Malmö, tittade på de tre fina programledarna i buren, köpte falafel från matståndet och donerade pengar. Det känns fint att följa Gina, Kodjo och Jason och alla människor i Sverige och världen som stöttar med pengar och engagemang. Det är lätt att tro på att världen trots allt är en fin plats, med fåtalet rötägg. Jag gick hem till min mysiga lilla lägenhet med en varm känsla i magen. Sen låg jag och tittade på På Spåret, det bästa som sänds på tv just nu. Messade lite med en glad pojkvän på väg till vår pub och fick ett samtal från Malena som var i stan med Tony och ville höra om de kunde komma upp. Klart de kunde liksom! Vi satt och snackade nån timme, drack te och fnittrade lite. Bra människor. Glad i kroppen återgår jag till Musikhjälpen, önskar en låt till och skrattar åt Kodjos skratt.

Surfar lite löst. På Aftonbladets hemsida ser jag senare Obama göra ett tårfyllt uttalande om det hemska som precis hänt i Conneticut i USA. Ännu en galning har skaffat sig ett vapen, tagit sig in i en skola och skjutit vilt omkring sig. Man tror att 29 människor har dött, 22 av dem barn mellan 5-10 år. Alltså. Vad ska man säga? Ofattbart tragiskt och sjukt och oförståeligt. Världen är upp och ner. Och framförallt är USAs vapenlagar upp och ner.

Känns tungt att sorgen och glädjen är så nära varandra hela tiden. När Gina och Jason nyss fått in trettiotusen från en mjölkbonde i Skåne, står USAs president och gråter när han tänker på det hemska som precis hänt på en skola. Ikväll är det med andra ord känslostormigt hos mig i Värnhemstrakten.