Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Uppdatering: Bönhörd

September 5th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

För alla som med spänning följer följetongen om sömn i vårt småbarnsliv kommer här nu en uppdatering, en väldigt positiv sådan.

Och alla som hade ännu en usel natt och eventuellt blir väldigt avundsjuka på de som snackar positivt om sömn, bör sluta läsa nu.

För i natt, och fråga mig inte varför, har alla sovit som små pungråttor på starka sömntabletter.

(Sleep like a baby, sova som ett barn, säger man på engelska, och menar att nån sover bra. Eh, va? Bebisar sover ju sämre än de flesta?)

Vi gick och la oss med lite ångest igår, beredda på att natten skulle bli en kamp igen. Det är ingen skön känsla att ha när man är helt slut i kropp och huvud, att misstänka starkt att återhämtningen inte kommer att komma.

Men som sagt, i natt kom den. Ville sov mellan oss i sitt babynest från 21.30 till 1.30, 4 timmar i ett sträck!!! Och dessutom utan ett ljud. Inget korvade, inget grymtande. Redan där kände jag mig pigg och redo att tackla dagen. Jag ammade och la sen ner den lilla gull-munken i nestet igen. Så sov vi från 2 till 4, ammade/var vakna en halvtimme och sov sen från 4.30 till 6.30. Notera även att Elsa hela tiden var tyst som en mus, hon fick penicillin av mig strax innan 2, sen sov hon vidare. 6.45 vaknade Elsa och ropade på oss från pottan. Då var morgonen kommen för oss päron och Elsa. Ville sover fortfarande i mina armar.

Det enda som var ändrats sen igår är att han också fått den förkylning som vi andra (förhoppningsvis) snart är av med. Men inte fasiken brukar de små liven sova bättre när de är krassliga? Jag fattar alltså ingenting. Men besvärar mig inte! Inser även att det kanske inte kommer att hända igen på sex månader, men det gör inget. Det här var precis vad vi behövde. Jag är pånyttfödd. Mina böner blev hörda. Det finns hopp.

Och tack alla som kommit med pepp, tips och medlidande. Ni är fina!

Älskade jobbiga ungar

September 4th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror | Ungen - (1 Comments)

Nätterna blir sämre och sämre här borta. Jag trodde att vi hade nått botten när Elsa hade urinvägsinfektion och förkylning häromnatten, samtidigt som Ville var väldigt hungrig och ville äta en gång i timmen och sen ligga och grymta medan solen gick upp. Det innebär att natten blev väldigt kort för oss föräldrar när barnen turades om att kalla på oss, typ en gång i kvarten. Natten efter var Eric på personalfest och kvällen började stressigt tills han ramlade in vid 2-tiden. Läggningen var okej, men sen vill Ville gärna äta nonstop framför Game of Thrones och kamomillte och Elsa hostade och snörvlade och kallade hela tiden och ville att jag skulle ligga en sväng hos henne. Då gjorde jag det en stund, tills ljudstyrkan från yngsta familjemedlemmen nådde farliga decibelnivåer i vardagsrummet. Det var svettigt, men nyttigt. Tvåbarnsmamma japp!

Som sagt tänkte jag lite naivt att det bara kan bli bättre. Det kan ha varit det dummaste jag någonsin fått för mig. Nu har Elsa fått penicillin mot urinvägsinfektionen så hon sover lite bättre, men ska ändå få en dos medicin vid 2 och sen vill hon oftast dricka vatten några gånger per natt också. Men Ville. Han är inne i en sådan åskmolnsperiod så det finns inte. Han sover inte på natten, han äter och korvar. Hela. Tiden. Tror jag har ammat 10 gånger i natt och däremellan legat nära nära och försökt lugna orolig bebis som hade ont i magen och inte kom till ro, på hela natten. Så fort jag plockar upp honom och håller honom i famnen så somnar han. Så fort jag lägger ner honom så börjar han åma sig och stöna och halvskrika och vifta med armar och ben, tills han blir hungrig igen och kräver bröst med höga rop. Herregud alltså.

Dessutom, som grädde på klag-moset, är jag superförkyld, har ont i huvudet och hostar. En åkomma som troligtvis inte kommer försvinna förrän 2019 då jag eventuellt kan få sova mer än 20 minuter i sträck.

Allt visade sig dock än en gång vara värt det när Ville vid 6-tiden, efter att ha fått sova en timme i mitt knä medan jag googlade zoodles och gick vilse på Instagram, tryckte ut en enorm kladd med gult bajs och sen log mot mig, öra till öra.

Älskade jobbiga ungar.

Ojojoj. Det har inte blivit supermycket sömn de senaste nätterna eftersom Elsa krasslat på på natten. Idag var vi vakna flera gånger fram till 3.30 och sen genomgående från 3.30 tills… ja, nu. Hon vaknade nämligen igen då och sen skulle mina föräldrar med en taxi som gick kl. 5.00 så då var vi uppe för att säga hejdå till dem och sen vaknade Elsa innan vi hann somna igen och sen sov hon en stund på mig i sängen och sen var det morgon och ja. Nu är denna dagen också snart över.

Mycket påsk har det inte varit i luften från vår sida, mer än att vädret var skitfint, soligt och varmt hela dagen. Vi var och handlade en liten sväng i förmiddags och då var Elsa så sur och svag och trött i vagnen. Men efter en två timmar lång tupplur efter lunch så piggnade hon till så vi tog en tur till parken i eftermiddags också. Hon älskar ju att gunga, krypa runt i sandlådan och åka rutschkana, det lilla livet.

Jag tror att hon mår lite lite bättre, vilket är skönt, för igår var det inte mycket med henne alltså. Ändå lyckades hon har ettårskalas med paj och tårta för nio gäster utan att bli särskilt gnällig alls. Hon var bara febrig, stilla och ynklig, men kämpade på bra. Och det blev en trevlig eftermiddag, så tack till er som kom!

Nu sover hon, oroligt i sin säng och vi upptäckte precis tre tänder på uppåtgående i munnen så kanske är det de som spökat också och gett henne feber och ont i kroppen och hosta och snorig näsa. Vem vet? Vi försöker bara hänga på och trösta och kramas och sitta nära och mata med vatten och mjuka saker när vi får en chans.

Jag hade ju mycket hellre varit sjuk själv. Mycket hellre.