På väg hem efter lite barnpassning i torsdags svängde jag inom Malmborgs ute i Erikslust här i Malmö. Jag älskar Ica, men har ingen sån affär i närheten av lägenheten så det brukar mest bli storhandling på Willys. I jakt på främst hushållspapper och ett halv kilo smör strövade jag genom butiken. Klockan var nästan 18.30 och det var sex timmar sen jag åt senast. När lukten av nybakat bröd nådde min näsa kurrade det till i magen och jag insåg att jag var väldigt väldigt hungrig. För normala människor är det oftast rätt osmart att gå och handla hungrig. Man handlar mer sånt man inte behöver, men är sugen på. Man gör onyttigare val och man gör av med mer pengar. För en sockerberoende är det inte bara osmart, det är helvetet på jorden.
Med ens förvandlades hela butiken till ett syndens näste. Jag såg bara krämiga fruktyoghurtar, literflaskor med läsk, frusna nöttårtor, glassbomber och obakade kanelbullar. Jag la blicken på tunnbröd, polarkakor, Billys pizzor, välfyllda matpajer och wienerbröd med glasyr. Chipslådorna dignade av potatisskivor doppade i fett, jag dreglade över smörgåstårtor, syltburkar, våffelmix, fritterade munkar och lådor med chokladbollar. Jag stod flera minuter framför lösgodislådorna och följde deras färgglada innehåll med blicken över sega råttor, röda läppar, snöbollar, chokladmynt, Center, löständer, sura ringar, jordgubbar, gröna grodor, mini-Toblerone och alla deras vänner. Extraprisen på chokladkartonger skrek på mig och alla de miljontals påsar med godis som snyggt hängde ledigt längs en hel vägg viskade och bad om att få hamna i min korg.
Jag som bara skulle ha några köksrullar och ett paket smör blev överfallen av sockermonstret inne på Ica i torsdags. Det är så lätt att tänka att några bitar Marabou scweizernöt inte kommer att göra mig till en tjockis igen. Att en liten bit morotskaka knappast kommer att skada. Att en liten fryst pizza till middag inte kommer att döda mig. Och det är ju sant. Men jag vill inte hamna där igen.
För mig finns inte “ta en bit och spara resten”. Jag kan inte det. Det är fysiskt omöjligt. Jag har däremot inga problem med att käka 200g choklad på en gång, äta ett kilo lösgodis under en kväll, eller skölja ner fem kanelbullar med en liter läst under ett avsnitt av Sex and the City. Inga problem. Det är ett sjukt beteende som skadar både min kropp (mina tänder, mina ådror, mitt hjärta) och mitt huvud (dåligt samvete, skam, känsla av äckel). Det är ett stort problem som jag äntligen har fått bukt med. Jag har inte lärt mig ta en bit från Paradisasken och sen stänga locket, men jag har lärt mig att jag mår bäst av att inte ens köpa en chokladkartong.
Jag har LCHF att tacka för att jag kan stå ut med sockersuget. När mitt blodsocker är lågt, som den där kvällen på Malmborgs, då får jag kämpa. Då tänker jag att jag hatar mig själv för att jag inte är normal och kan äta lite godis och sen sluta, som alla andra. Men sen skiter jag i att köpa sockret och då älskar jag mig själv för att jag väljer det som jag mår bäst av. Jag handlar med gott samvete precis den “tillåtna” maten jag är sugen på. För pengarna jag sparar när jag inte fyller korgen med socker och kolhydrater som jag trycker i mig på några timmar, de är många. Då har jag råd med kallrökt lax, halloumi, parmesanchips och ekologisk köttfärs.
Socker är dåligt för alla människor, men för de som inte kan hantera det är socker riktigt farligt.
