Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Om två dagar är det julafton. Det märks inte minst på Elsas julkalender som bara har två små paket kvar. Under granen ligger dock en hel hög med hennes namn på, så öppnandet är ju knappast över efter de där två från kalendern. Imorse var jag och testade min sköldkörtel igen, ren rutin. Elsa tycker inte om doktorn, men blev lugn när hon hörde att det var min doktor det var frågan om. Hon stod sen med stora ögon och tittade när nålen gick in i mitt armveck. Och sen direkt efter: “Mamma plåster”. Sköterskan tittade undrande på mig, jag förklarade att min dotter önskade min arma arm ett plåster. Vi fick varsitt, som Elsa sen var mäkta stolt över och visade upp för dockan Svea så fort vi kom ut i bilen.

Ja, sen firade vi det lyckade läkarbesöket med en parkeringsbot på 15 euro innan vi körde och handlade det sista till lördagens julbord. Imorgon ska vi göra silltårta, risalamalta och griljera skinka. Jag älskar det. Elsa också. Hon förstår att det är något stort på gång och tycker mycket om att spana in alla juldekorationer överallt. Det kommer kännas tomt när januari kommer…

Igår gick vi hem genom stan efter att ha firat julfest på musiken. Hon pekade ut varenda ljusslinga, varenda tomte, varenda granrispinne som tappats på gatan. Sen busade hon runt bland pepparkakorna i affären och skulle prompt bära 2 kg rågmjöl som jag köpte för att kunna baka mammas specialare, sötlimpa, senare i eftermiddag. Som jag älskar att vara hemma med henne. Jag har sagt det förut, jag vet. Men det är så sant.