Det är svårt att börja igen efter en paus har jag märkt. Mycket skulle behöva sägas och visas, men det får bli en sammanfattning för att jag inte ska behöva sitta här hela dagen.

Allt började ju med avskedet. Det var hemskt och fruktansvärt och precis så ofantligt sorgligt som jag hade väntat mig, men det finns inte mer än så att säga om det. Jag orkar inte tänka på det.

Första flygresan gick alltså bra, jag fick min fönsterplats ändå, tack vare Izabella (mer om det sen), och hamnade bredvid ett belgiskt par på väg till Sydney. Jag tittade på filmer tills mina ögon inte gick att hålla öppna längre och sen sov jag tills alla ställningar var obekväma. När vi landade i Singapore kände jag mig som bedövad. Jag var nästan apatisk; ledsen och utmattad. Bytte mina kängor mot ballerinas, tvättade mig och borstade tänderna och bet ihop. Efter nån timme landade Erics bror Christoph och vi tog nåt varv på flygplatsen tillsammans. Det var även då vi märkte att hans plan mot Sydney också var mitt plan till Adelaide, där det skulle landa först. Så vi gick och bytte platser för att kunna sitta bredvid varandra. Det löste sig. Fortfarande med ett par timmar på oss till planet skulle gå så bestämde vi oss för att duscha på ett spa på flygplatsen som kollektiv-killarna också rekommenderade från sin Nya Zeeland – resa. Det var skönt, men inte fullt så lyxigt som det verkade från utsidan. Efteråt fick vi te och wifi och jag kunde meddela Eric hur resan fortskred.

Nästa flyg mot Adelaide var inte lika bekvämt eftersom det visade sig att vi vid sätbytet också bytte bort min fönsterplats, så jag satt i mitten bredvid en pakistansk tjej på ena sidan och Christoph på den andra. Det var väldigt svårt att sova där, mina fötter, ben och knän svullnade och jag mådde sämre och sämre ju närmre Adelaide vi kom.

Men, som så mycket annat i livet, så var ju landningen och ankomsten oundviklig. Jag kramade Christoph hejdå och kände mig med ens mycket ensam och mycket liten. Och mycket trött. Klockan var sju på morgonen i Adelaide och jag anade att jag hade en lång dag framför mig. Passkontroll och bagageupphämtning gick smidigt. En liten söt hund sniffade på min väska, men satte sig aldrig ner så det luktade nog inte knark. Utanför i ankomstterminalen väntade en man från Flinders, universitet, som hämtade mig och en tjej från Singapore som hade kommit med samma flyg. Glatt babblandes körde han oss längs med utkanten av Adelaide och släppte sen av mig vid boendekontoret så att säga. Jag fick vänta en halvtimme innan de öppnade, sen fick jag min nyckel och blev skjutsad fram till dörren av städerskan Pat. Mitt nya hem uppenbarade sig.