Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Idag ska vi bli fyra

July 14th, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Lillebror - (0 Comments)

14 juli. Frankrikes nationaldag och Kronprinsessan Victorias födelsedag. Och vår sons blivande födelsedag. 

Om några timmar ska vi åka in till sjukhuset med en liten väska och några papper. Vi ska byta om och få prata med en doktor. Sen blir det alltså ett kejsarsnitt för att få ut vår efterlängtade familjemedlem. Han är stor, misstänker de, över 4,6 kg “redan”, och egentligen har jag två graviditetsveckor kvar till beräknad födsel. 

Elsa kom ju också med kejsarsnitt, efter att vi först hade väntat i 12 extra dagar, sen kört igångsättning i 3 dagar och haft värkar som inte gjorde något alls i 2 dagar. Den här gången är det troligtvis gravditetsdiabetesen som gett Lillebror en extra skjuts på tillväxtkurvan. Och eftersom inga barn har banat väg ut genom kanalen än, så misstänker dem att han inte kommer få plats där. Så kejsarsnittet bokades och vi fick en vecka på oss att smälta och acceptera läget. Det känns läskigt, visst gör det det. Jag är ett kontrollfreak som inte uppskattar att låta andra ta över. När jag ligger bakom ett skynke med en skalpell i magen har jag väldigt lite kontroll. Det ska rotas och kollas och mätas och sättas kateter och rullas omkring på en säng. Dessutom har vi blivit noggrannt informerade om allt som kan gå fel, så det gnager där i bakhuvdet. Jag minns även att det inte är så skönt efteråt, det där hålet nedanför troskanten som de sytt ihop och som bränner som domedagseld så fort man försöker röra valfri kroppsdel. 

Jag hoppas, ber och önskar mig så innerligt att det är en frisk bebis som ska komma ut om några timmar. Att han inte har några problem som vi inte känner till. Att han bara har lite extra kött på benen, för vem har inte det? 

Planen är att Eric stannar hela dagen med mig/oss på sjukhuset och att han åker hem till Elsa på kvällen. Då kan de äta mat och titta på bebisbilder tillsammans. Han kan lägga henne och trösta henne om hon vaknar på natten. Det är sådan skillnad mot när Elsa kom. Då hade vi familjerum på sjukhuset och tillbringade båda varje sekund med lillstrumpan. Nu måste jag klara mig själv, så att dottern hemma får ha det så normalt som möjligt. Å andra sidan får jag försöka återhämta mig lite utan en tvååring som klättrar på mig. Kanske få igång amningen och lära känna lille herrn lite innan vi kör igång familjelivet så fort läkarna släpper ut oss. 

Jag längtar redan efter ett besök av Elsa imorgon, då jag känner mig pigg och glad efter en god natts sömn och med ett läkande litet sår på magen… Vi får väl se. Hon ska få träffa den abstrakta personen som bott i magen så länge. Förhoppningsvis blir det ett fint och odramatiskt möte.  

Ja, så lite så går tankarna denna fredagsmorgon i juli. Vidskeplig som jag är så finns det ju någon liten risk för att jag jinxar något, men jag får hoppas hoppas hoppas att allt går bra. 

, , , , , , , ,

Nu jäklar ska här födas barn!

March 14th, 2015 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Kära vänner, familj, mormor och morfar,

Detta blir mitt sista blogginlägg som icke-mamma. (Om jag inte skulle få för mig att blogga från sjukhussängen med ett värkdropp i armen, men det tror jag liksom inte på själv. Är ju inte Blondinbella heller!)

Jag har precis pratat med sjukhuset och dubbelkollat om vi fick lov att komma nu och de välkomnade oss hjärtligt. Jag hoppas mest att det inte ska ta flera dygn innan lilltjejen kommer ut och så hade jag helst velat undvika kejsarsnitt även om min egen mamma uppenbarligen födde alla sina tre barn med ett sånt, så det går ju också liksom. Men ändå.

Vi har packat klart BB-väskan (Marabou Schweizernöt och nyinköpta amnings-BHar – check!) och överst ligger en åka-hem-outfit i storlek 56 som vi tänkte fylla med bebis inom de närmsta dagarna. Så himla sjukt det här. Så himla kontrollerat och konstigt, men ändå helt omöjligt svårt att veta vad som väntar, hur det kommer att gå eller hur detta projekt egentligen ska ros i hamn.

Jag är mest tacksam över att Eric kommer att vara där och hjälpa mig ro, göra tiden i båten lite roligare och kanske klappa mig på håret när min kropp känner smärta.

Det löser sig nog det här. Det brukar göra det.

, , , , , , ,

När vi hälsade på på sjukhuset

November 6th, 2014 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Vi har varit på informationsträff på sjukhuset där lill-ungen troligtvis kommer att födas. (Om den inte får för sig att ploppa ut när jag ska på jobbresa till Göteborg i januari, då blir det en med Loket-dialekt istället). Det ligger alldeles i närheten av oss och jag har en ohemlig vision om att kunna gå dit när förlossningen är på G. Kommer antagligen få äta upp dessa ord tillsammans med pappas gamla raggsockar när värkarna kommer och jag håller på att kräkas av smärta. Vi får väl se.

På sjukhusträffen visade de en mysig film och lite bilder på förlossningssalarna och så fick publiken, som bestod av ca 150 gravida kvinnor med olika stora magar och deras roskindade män, ställa frågor. Det fanns naturligtvis en såkallad plugghäst som på det mest irriterande viset viftade med handen i luften hela tiden och ställde extremt specifika frågor om sin egen situation och graviditet. Dessutom lovade hon hela tiden att ”detta är mina aaaaabsolut sista fråga”, men höll det bara när överläkaren tröttnade och bad henne skicka honom ett email istället.

Jag satt mest och kände mig nervös över att alla dessa tjockbukade varelser skulle kunna tänkas föda samtidigt som vår lilla loppa är planerad och att det då kommer att bli väldigt trångt på rummet. Jag såg framför mig hur jag sitter och särar med benen i rullstol samtidigt som Eric springer från rum till rum och hans mamma kutar bakom och ropar att det inte är någon fara och ber om varmt vatten och handdukar. En föderskas bästa vänner liksom, i alla fall enligt cirka fem tusen Hollywood-filmer. Men barnmorskorna och barnläkarna och sjuksköterskorna där framme på lilla scenen berättade att de har ungefär 1200 födslar om året, vilket i runda slängar betyder typ 3-4 om dagen. Inte så farligt, kände jag då. Kanske behöver jag inte föda i en rullstol ändå?

Kvällen avslutades sen med ett besök upp till rummen och salarna där magin händer. (Bestämde där och då att inte få för mig att välkomna vår unge till världen den första måndagen i en månad, eftersom förlossningsavdelningen då uppenbarligen får besök av 300 blivande föräldrar som stormar igenom rummen med uppspärrade ögon. Det behöver jag liksom inte uppleva.)

Vi följde det inte med för det var väldans trångt och jag var lite varm och trivs inte som en fisk i vattnet bland stora folkmassor så det passade bra att vi smet ut i höstnatten istället. Lite klokare och lite mer aufgeregt, exalterad. Tänk att det snart (allt är relativt) är dags för oss (mig) att krysta fram en knodd i säng på andra våningen där. Coolt.

, , ,