Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

8 dagar på barnsjukhus

August 6th, 2017 | Posted by Jess in Annat. | Lillebror - (2 Comments)

Klockan är 06.17. I mitt knä ligger en sovande bebis med mjölkmustasch. Han får stanna kvar där så att han inte väcker sin storasyster när jag försöker flytta honom. Men tillbaks till den där fredagen för snart tre veckor sen, när de precis hade hämtat upp vår en timme gamla son och rusat ner med honom till barnkliniken. Kvar i samma rum där vi väntat på kejsarsnittet låg vi och stirrade upp i taket. Och på varandra. Det var ju inte så här det skulle bli. Epiduralen började gå ur, jag frös och frossade och strax därpå rullades sängen och jag in på ett rum. Mitt rum, där jag skulle återhämta mig tillsammans med en storvuxen kvinna med värkar och en annan nyförlöst kvinna utan bebis som grät och kräktes om vartannat. Både kunde ingen tyska.
Eric hämtade mina grejer och satt hos mig en stund. Sen gick han ner till barnkliniken för att få en lägesrapport. Den var inte positiv. Vår bebis låg i kuvös med syrgas i näsan och dropp i handen, han rosslade och var ynkligast på hela avdelningen. Tyckte vi iallafall. Eric var chockad över hela situationen och kah saknade mitt barn så att det gjorde ont i varenda cell i kroppen. En smärta som blandade sig med den från det långa såret på min mage och en som kom från ryggen, där epidural-ingången fortfarande satt kvar. Jag var törstig och hungrig, men orkade inte dricka eller äta. Varenda rörelse jag försökte mig på i sängen gjorde ont. Jag kände mig inte stark och jag HATAR att inte känna mig stark. Någon timme senare körde Eric hem, till Elsa. Hem för att visa några bilder och försöka förklara att lillebror får sova i specialsäng ett tag.
Kvar låg jag, stönande kvinnan och kräkande kvinnan och förberedde oss på en lång natt. Vid det här laget var smärtan i min rygg mycket värre än smärtan från snittet och det var den jag tiggde värktabletter för. Jag fattade inte vad problemet var förrän en sjuksköterska tog sig en titt några timmar senare, slog handen för munnen och sa shit, den ska ju inte vara kvar! Men då hade jag precis fått en proppspruta så då vågade de inte ta ut den. Säg till igen om sex timmar, fick jag höra. Natten var hemsk. Jag hade så ont i ryggen att jag bara kunde sova 10 minuter i samma ställning, så var tionde minut vaknade jag, kollade på klockan, lyssnade på en värk och en hulk och sen bet jag ihop tänderna och vände mig om i sängen.
En gång ville de att jag skulle testa att sätta mig upp på sängkanten. Det gjorde jag gärna, allt för att slippa ligga på rygg. Men sen gick sjuksköterskan utan att hjälpa mig ner igen och alarmklockan nådde jag inte och sen när jag sträckte mig efter den trots att det svartnade för ögonen av smärtan från snittet, så funkade den inte. Så jag försökte få kräkande kvinnan i sängen bredvid att trycka på sin och jag tror att hon gjorde det, men inte tillräckligt. Till slut fick jag börja skrika på hjälp och när sköterskan till slut kom fick jag skäll för att jag suttit upp så länge.
Klockan fyra på morgonen tog de äntligen ut epiduralingången och ryckte samtidigt katetern. Det började ljusna ute. Stönande kvinnan kom tillbaks med en bebis och kräkande kvinnan hade somnat. Jag lyckades sträcka mig efter en macka som jag hade brett där hemma 24 timmar tidigare. Den smakade himmelskt.

Så småningom kom Eric och jag fick flytta till ett enkelrum på en annan våning och med hjälp av en rullstol kunde vi hälsa på lillkillen i hans glasbur. Fy fan alltså. Det var inte roligt. Jag ville bara slita upp kuvösen och ha honom nära nära nära och aldrig mer släppa honom. Istället fick vi be personalen koppla loss honom så att vi kunde hålla honom en liten stund, innan han var tvungen att stoppas in i värmen och syret igen. En lång stund satt vi och bara tittade på den fina lilla ungen där inne. Hans mörka fluffiga hår. Hans långa fingrar. Hans perfekta uppnäsa. Hans tunna små ben som ryckte till ibland i sömnen.

På eftermiddagen samma dag, när pågen var en dag gammal, kom Eric tillbaks till sjukhuset med Elsa. Så skönt det var att se henne. Så fantastiskt skönt. Och samtidigt sorgligt att det inte hade blivit som vi berättat för henne. Hon fick dessutom inte komma in på barnsjukhuset på grund av infektionsrisken. Så hon och Eric stod på besöksbalkongen och tittade in genom ett fönster, när jag hade lillebrorsan i famnen, och försökte föreställa sig hur mjuk och god han var. Elsa var ledsen och ville att vi skulle komma med hem, både lillen och jag. Och på måndagen bidde det så. Då skrevs jag ut och fick, trött och skruttig, återförenas med min familj i vår hyfsat nya lägenhet.

I åtta dagar bodde Ville på barnsjukhuset. Jag var där så ofta jag orkade medan jag fortfarande var inskriven på sjukhuset och återhämtade mig från kejsarsnittet. Jag pumpade för att försöka få igång mjölkproduktionen trots att ingen ammades. Allt som kom ut levererades till sjukhuset så att lillkillen fick min mjölk till mat så ofta det fanns något. Varje dag åkte vi de 4 milen till sjukhuset minst tre gånger. Efter några dagar kom det så mycket mjölk att jag kunde amma och det var magiskt. Trots att det skedde på en kontorsstol, omgiven av andra föräldrar och mängder av bebisskrik, i skenet av en kuvös och några monitorer, så var det magiskt. Det kändes som att Ville förstod där och då vem jag var. Att jag inte var en sjuksköterska som bryskt skulle slänga ner honom i sängen igen så snart flaskan med ersättning var tom. Det blev svårare och svårare att lämna honom där.
Livet hemma fick liksom passas in mellan sjukhusbesöken, men jag är så stolt över Elsa och hur väl hon hanterade allt. Det var jobbigt för henne också, dels att Ville inte var hemma och dels att vi försvann bort hela tiden.
Till slut meddelade de oss iallafall att han var redo för hemfärd. Elsa fick välja en outfit, överläkaren kom för en sista rond-koll och sen lastade vi in honom i bilen och åkte hem. Äntligen.
Precis utanför barnavdelningens dörrar satte vi ner babyskyddet så att storasyster fick röra vid lillebror för första gången. Äntligen.
Obeskrivligt skönt att få hem vårt barn. Äntligen.

Jag vet att en vecka inte är en livstid och så här i efterhand känns den där veckan inte så lång. Men när man var mitt i den, när vi körde till Höchst tre gånger om dagen och pumpade bröstmjölk och letade parkeringsplats och trängdes med andra föräldrar i ett litet kvavt rum, då kändes veckan väldigt lång. Och när vi, varje gång vi varit och hälsat på Ville, tvingades lägga tillbaks honom i sin säng och be en sköterska koppla in alla sladdarna igen, då kändes veckan oändlig.
Vi hade tur som fick hem vår son efter 8 dagar. Jag vet det. Men hemskt var det fortfarande, att ha honom där.

, , , , , , , , , , ,

Hjärnskakande maginfluensa med snöbajs

January 26th, 2017 | Posted by Jess in Skit. | Tyskland. | Ungen - (1 Comments)

Tisdagen bjöd på dramatik i det Matthiesenska hushållet. Vi har nyligen tagit bort bygeln som suttit på Elsas stol vid matbordet. Det betyder att hon kan klättra upp och ner som hon vill. En härlig frihetskänsla för en snart 2-åring som nyligen upptäckt att man kan ignorera sin mamma och bestämma själv. Vi hade precis ätit lunchen färdigt när hon på något komplicerat sätt hamnar med rumpan utanför sitsen och välter över i en avancerad, rak kullerbytta. Och landar rakt på huvudet. Fy fasiken vad det såg räligt ut. Och fy fasiken vad hon skrek. Vilket i sig är ett gott tecken, men ändå.

Direkt efteråt, när vi var på väg till soffan för att kramas och lugna ner oss så spyr hon. Rakt ner längs ryggen på mig. Jag tänkte att det nog berodde på att hon hostade och hulkade och var så upprörd. Men det var naturligtvis ändå inte bra. Jag gjorde det som kändes rätt och ringde mamma. Tillsammans kom vi fram till att hon skulle få sova, det var ju tupplurstid, men att jag skulle ha koll på henne. Det var också det som internet sa till mig.

Efter tuppluren var hon precis som vanligt. Pratade om olyckan och sin bula och var glad och pigg. Så vi drog till Sachsenhausen för att leka med kompisarna där och fika lite. På vägen hem var Elsa trött och gnällig i vagnen. Och så fort vi kom innanför dörren så kräktes hon igen. Mycket. Dock även den här gången i samband med gråt och hulk och upprördhet. Eric var på väg hem. Jag ringde till barnakuten och ville veta om de tyckte de lät som hjärnskakning, men det kunde de såklart inte uttala sig om. (Hatar Tyskland där de som svarar i telefon har noll medicinsk utbildning och ändå inte får säga ett piss av försäkringsskäl.)

Tillsammans med Elsas pappa bestämdes det att vi inte skulle rusa iväg till akuten. Hon var helt enkelt för glad och vaken för det. Så vi åt mat och stoppade ungen i säng. Förberedde hennes rum för kräkfest och gick och lade oss tidigt med rädsla att behöva spendera hela natten med kräktorkning.

Men natten var lugn. Hon ville dricka vatten en gång och ville gå upp klockan 6, men det är ganska normalt. Vi fattade alltså ingenting igår morse. Det verkade som en lätt hjärnskakning blandat med en lätt maginfluensa? Eller?

Dessutom, varning för äckliga detaljer, har hennes bajs de senaste dagarna, varit… vitt. Inte ljusgult, inte ens grått. Vitt. Efter en googling på det blev jag 0 % klokare. Det kunde vara allt från laktosallergi till gallinflammation. Så då ringde jag barnläkaren imorse för att bara försöka höra om de tyckte vi borde komma förbi. Väntetiden där ligger alltid på minst två timmar, oavsett om man haft sin tid bokad i 6 veckor eller 4 timmar. Så man vill liksom inte sitta i väntrummet och suga i sig baciller om man inte måste.

Men som vanligt, så kan kärringen i telefonen inte ge något som helst besked. Hon hörde inte ens klart på min förklaring av problemet, utan gav oss en tid 12.15. Superdum tid, direkt efter lunch, precis innan sovstunden när Elsa är som kinkigast. Men vi gick dit. Utrustade med snacks och ett sjujäkla humör. Jag meddelade att vi inte ens visste om vi skulle vara där och att vi inte var intresserade av att vänta i Bakteriehärden. Tio minuter senare hade vi träffat doktorn och var ute på gatan igen. Ibland är det inte vänlighet som tar en längst. Tyvärr. Det var iallafall ingen hjärnskakning, utan en “mild maginfluensa”. Vitt bajs är tydligen helt normalt i ett sådant läge.

Så. Skönt. Skäms bara lite för att vi eventuellt givit denna trevliga sjuka tills Elsas vänner på playdaten. Men de mådde bra än så länge tydligen. Idag har allt varit okej. Vi har ätit snälla saker och lekt snälla lekar och tagit det lite lugnt. Skippade musikstunden och kommer att stanna hemma från kyrkans barntimmar också.

Min första tanke när Elsa är sjuk, vilket ärligt talat hänt högst fem gånger på snart två år (om man inte räknar vanliga förkylningar), är att jag är så tacksam att hon är frisk. I övrigt. Alltså att vi inte måste tänka på insulinsprutor eller hjärtoperationer eller cellgifter eller blodtransfusioner. Att vår stora oro är om hon kommer kräka i sömnen eller inte. Så himla lyckligt lottade på den fronten. Jag donerade direkt 500 spänn till Barncancerfonden. Så att vi förhoppningsvis snart kan utrota en sjukdomsjäver iallafall.

Slutet gott, allting gott. För vår Elsa.

, , , , , , , , , , ,

Fredagsfeeling med familjen

January 13th, 2017 | Posted by Jess in Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

På golvet sitter Elsa och Eric och leker med en krubba som vi byggde i lego igår. Jesusbarnet ligger där, bredvid sina föräldrar Maria, en lego-pojke med Superman-tröja, och Josef, en legoflicka med tofs och knallröda byxor. Elsa har delat ut rollerna. Jag har precis jobbat en timme, till ljudet av deras bus där nere på golvet. Det är visserligen bara fredag, men Eric är hemma vilket är lyx för oss alla tre. Han har en massa semesterdagar kvar från förra året som hans chef nu hetsar honom att ta ut.

Det har varit en lite tuff vecka. Elsa blev visserligen friskare och är nu nästan helt återställd. Men hon har ändå sovit lite knaggligt och varit lite kinkig om dagarna. Det snöade och var härligt ena dagen och vi njöt av flingorna på en prommis runt kvarteren. Men sen spöregnade det och var för varmt så nu är allt det vita borta igen.

En resa till Sverige i slutet av februari är bokad. Vi har inte varit hemma sen i oktober, så det ska bli kul att träffa folk, spana in nya hus och sådär. Jag vill dessutom köpa löständer på Bo Ohlsson och äta pizza med räkor på. Elsas mormor har redan gjort upp ett schema för deras aktiviteter som inte involverar mig. Så jag tar väl med både jobbdator och en bra bok och hoppas på det bästa.

På tal om resa så känner vi oss sugna på lite sol nu innan den tyska våren gör sitt intåg. Någon som har ett tips på var det billigaste solskenet och värmen finns i januari, februari? Tack på förhand för tips.

Nu ska vi göra lunch och sen är det tid att sova middag. I eftermiddag går vi nog och handlar för kylskåpet saknar några basvaror och jag är sugen på Jannickes lasagne (vegetarisk med spenat och getost) till middag.

Hej på er!

, , , , , , , , ,

Det febriga plåstret

January 8th, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Elsa var sjuk igår. Och två dagar innan det. Och egentligen nog idag också. Men igår var det värst. Sist hon var så dålig var lämpligt nog när vi skulle fira hennes första födelsedag för tio månader sen. Hon har vaknat i panik varje halvtimme de senaste tre nätterna. Antingen av akut törstighet, eller för att det rann snor på överläppen, vilket hon inte kan acceptera, eller för att hon hade ont i halsen och kände sig hängig. Igår somnade hon om i vår säng med fötterna på min mage. Sen spenderade vi i princip hela dagen i det läget. Gosade, kramades, drack juice och försökte hitta nya böcker som vi inte redan hade läst fem gånger. Hon var så varm, så varm. Och så ledsen och ynklig och trött och slö och liten. Vi brukar vara väldigt snåla med paracetamol, men igår gick det inte att låta febern göra sitt jobb ostört. Så vi gav henne en liten hutt var sjätte timme, efter nogrann konsultation med Emelie och Malena (aka the supermoms). Och idag mår hon mycket bättre.

Hon har ögonen öppna på hel stång, hon pratar och fnissar. Och är hungrig! Igår åt hon några vindruvor bara. Och en glass som hennes mormor via ett uppiggande skype-samtal föreslog. Så nu ska jag joina min frukost-fixande familj i köket och vara glad för att det bara var feber och att vi har medicin som underlättar i sådana här lägen.

Ibland är jag alldeles trött i huvudet efter en hel dag med Elsas diskussioner och alla berättelser som hon kräver att jag drar om och om igen. Men efter en dag då hon ligger matt i min famn och inte vill prata alls, så saknar man ju den där lilla rösten direkt. Nu ser jag framemot att höra om hur hon ska hjälpa mormor med tomtarna nästa år, hur Alba spillde en bit hundmat bredvid sin skål och hur pappa en gång ramlade med cykeln och slog sig på magen. Världens bästa unge, som vanligt.

, , , , , , , ,

En dalmatiner, en sjukling och en fantastisk unge

July 13th, 2016 | Posted by Jess in Resa. | Sverige. | Ungen - (2 Comments)

Klockan är 22.04 och jag har väldigt ont i halsen, antydan till migrän och en rälig hosta. Dessutom har det  varit en lång dag. Så jag ska fatta mig kort. Elsa och jag är hemma i Skåne några dagar, tog ett flyg som blev försenat och ett tåg fullt med idioter innan vi äntligen hittade mamma på stationen i Lund och fick skjuts hem till mina föräldrar ute på landet. Här möttes vi av deras nya hund Alba som fötts upp av min syster. Hon är en väldigt fin dalmatinerhona som Elsa både är väldigt förtjust i och lite nervös omkring. Elsa var för övrigt ett litet ljus på resan hit, som hon brukar. Inte mer trots, sömnvägran och gnäll än hemma och det tycker jag är så himla beundransvärt. Det är inte lätt för en liten ettåring att orka med så mycket intryck och människor och nytt hela tiden, men hon klarar det så fint.

Vi är här för att fira min morfar som fyller jämt på söndag, men också för att fylla frysen med mat som ska ätas på bröllopet och för att njuta av släkt och vänner så mycket som möjligt. Livet är alltså väldigt härligt med lax till middag och gräsmatta utanför dörren, trots att vi saknar Eric, mina smaklökar är bortdomnade och jag har så vansinnigt ont i halsen.

, , , , , , ,

Pigg och pipig

March 27th, 2016 | Posted by Jess in Tyskland. - (0 Comments)

Årets påskdag är snart ett minne blott och den blev helt okej här hemma hos oss i Frankfurt. Elsa har mått bättre idag, men är fortfarande inte helt kry. Det resulterade i att hon var pigg nog att gnälla och skrika och gråta över allt som inte gick hennes väg eller som hon inte fick göra.

Vi hade tänkt cykla till Bad Homburg idag, men det regnade och var kallt så vi spar det till en annan dag. Istället tog vi tåget dit och hängde med Erics syster som var hemma från Hamburg och pratade med svärföräldrarna. Elsa fick krypa omkring och njöt av uppmärksamheten, innan vi tog tåget hem igen.

Nu tittar vi på Homeland. Jag har ont i huvudet och har känt mig lite bakfull hela dagen (vilket är oschysst för jag drack ju ingen alkohol igår direkt). Hoppas att jag inte håller på att bli sjuk. Det finns inga texter att skriva så jag har ingen press från det hållet heller utan sitter mest på soffan och håller Eric i handen och njuter av tanken att ha honom hemma en dag till. Imorgon. Då ska vi på brunch och sen laga kycklingtacos. Båda rör sig om god mat. Jag tror det blir en bra dag.

, , , , , ,

Febrig liten ettåring firar födelsedag (igen)

March 26th, 2016 | Posted by Jess in Kärlek. | Skit. - (0 Comments)

Ojojoj. Det har inte blivit supermycket sömn de senaste nätterna eftersom Elsa krasslat på på natten. Idag var vi vakna flera gånger fram till 3.30 och sen genomgående från 3.30 tills… ja, nu. Hon vaknade nämligen igen då och sen skulle mina föräldrar med en taxi som gick kl. 5.00 så då var vi uppe för att säga hejdå till dem och sen vaknade Elsa innan vi hann somna igen och sen sov hon en stund på mig i sängen och sen var det morgon och ja. Nu är denna dagen också snart över.

Mycket påsk har det inte varit i luften från vår sida, mer än att vädret var skitfint, soligt och varmt hela dagen. Vi var och handlade en liten sväng i förmiddags och då var Elsa så sur och svag och trött i vagnen. Men efter en två timmar lång tupplur efter lunch så piggnade hon till så vi tog en tur till parken i eftermiddags också. Hon älskar ju att gunga, krypa runt i sandlådan och åka rutschkana, det lilla livet.

Jag tror att hon mår lite lite bättre, vilket är skönt, för igår var det inte mycket med henne alltså. Ändå lyckades hon har ettårskalas med paj och tårta för nio gäster utan att bli särskilt gnällig alls. Hon var bara febrig, stilla och ynklig, men kämpade på bra. Och det blev en trevlig eftermiddag, så tack till er som kom!

Nu sover hon, oroligt i sin säng och vi upptäckte precis tre tänder på uppåtgående i munnen så kanske är det de som spökat också och gett henne feber och ont i kroppen och hosta och snorig näsa. Vem vet? Vi försöker bara hänga på och trösta och kramas och sitta nära och mata med vatten och mjuka saker när vi får en chans.

Jag hade ju mycket hellre varit sjuk själv. Mycket hellre.

, , , , , , , ,

Surskånken

February 26th, 2016 | Posted by Jess in Skit. | Ungen - (0 Comments)

Eventuellt är rubriken orättvis, för hon mår ju inte 100 % bra, vår lilla surskånk. Jag vet inte om det är tänder på gång eller om det är ännu en förkylning som spökar. Emelie berättade att barnmorskor i Sverige påstår att ungarna ska ha 6-7 förkylningar första året för att få bra immunförsvar (? Tror det var så…) Och om jag minns rätt så hade Elsa inga alls under de första 6 månaderna i livet så nu kommer det väl en i månaden cirka.

Idag har hon iallafall varit väldigt gnällig och klängig och lättretad. Så fort jag sagt nej, om det så varit med den snällaste rösten någonsin, så har hon brutit ihop och betett sig som att jag typ skrikit i 20 minuter och sen sparkat på henne. Hon har inte lekt själv i mer än tio sekunder i taget och har mest krypit runt och pillat på sånt hon vet att hon inte får pilla på. Vikit upp tvätt, slagit liten bebis på benet, slickat på min telefon, spottat ut all mat som jag stoppade i munnen på henne och så vidare.

Sen kom Eric hem och hon lekte fint med honom, med korta avbrott för att testa/terrorisera mig. Det blev en tidig sänggång som hon skötte ensam och nu har jag precis varit och kramat om henne en sväng eftersom hon grät förtvivlat i sömnen.

Hoppas att imorgon blir en bättre dag för såhär känner vi inte igen vår lilla gosiga solstråle.

, , , , ,

Loppisfyndad lära-gå-vagn

February 13th, 2016 | Posted by Jess in Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Elsa och jag har gått och blivit sjuka. Hon är snorig och täppt i näsan och jag har ont i halsen. Dagens hyfsat korta promenad till en barnloppmarknad med hjultema, där vi handlade en sak till Elsa – mer info kommer snart, och sen snabbt till affären för moussaka-ingredienser, var väldigt jobbig.

Under dagen kände jag mig ändå lite piggare och Eric underhöll Elsa så att jag kunde maila DJs och cateringfirmor. Men nu när kvällningen kommit och jag sjungit lite för megaledsen liten tjej som nog drömt nåt obehagligt, så börjar det klia och värka igen.

På barnloppmarknaden med hjultema, dvs de sålde bara grejer som är hjulrelaterade (cyklar, barnvagnar, rullskridskor, osv), hittade vi en lära-gå-vagn till Elsa! Den kostar ungefär 70 euro som ny och vi betalade 19! KAP. Den är dessutom i trä och lagom snabb för en som behöver lite extra tid på sig att flytta fötterna. På framsidan har den färgglada finmotoriksövningar och på baksidan en liten hylla där man kan lägga tunga grejer så att den kör ännu långsammare, eller så kan man lägga Anton där så att han också får se vardagsrummet i 0,05 km i timmen.

  
Dagen kan alltså sammanfattas på följande vis: Förkyld unge blev lite gladare av lära-gå-vagn och mamma med halsont blev glad av ekonomiskt kap och glad unge.

, , , , ,

Det räknas som blogginlägg även om det bara är tre meningar långt

January 22nd, 2016 | Posted by Jess in Skit. - (2 Comments)

Elsa är fortsatt megaförkyld så hon måste kramas med och klappas på en gång i timmen hela kvällen och natten igenom, så jag känner mig lite sliten. Dessutom har vi fortfarande ingen bröllopslokal och det gör mig lite ledsen. Återkommer imorgon. 

, , , , ,