Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Nytt inslag: Jag saknar!

March 21st, 2012 | Posted by Jess in Bloggbloggblogg - (2 Comments)

Idag har jag äran att presentera ett inslag här i bloggen som jag själv har kommit på. Ni bekanta och vänner var ju inte så himla hjälpsamma när jag bad om det eftersom alla bara tyckte jag skulle “fortsätta så som jag redan gör det”. Inspirerande det var då. (Förutom Angelica som ville ha fler bilder. Får se om jag kan göra henne i nöjdare i framtiden iallafall.)

Så. Jag saknar kommer att handla om stora grejer och små grejer. Det kommer att bli långa inlägg och korta inlägg. Det kommer att vara banala skitbagateller och livsviktiga hjärtekänslor. Nu kör vi.

 

Funderingar från Frankfurt

February 13th, 2012 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. | Mannen. - (2 Comments)

Ungen är färdigpassad, den mexikanska maten uppäten och i sängen ligger mannen och leker med sin iPhone i väntan på mig och How I Met Your Mother. Det har varit en väldigt bra dag överlag, Grace berättade att hon älskar mig; Eric är världens finaste som alltid (oftast) och förkylningen har jag inte känt av sen jag väl fick iväg kroppen till jobbet. Ändå känns det i lungorna och i hjärtat och i hjärnan att snart är det dags. Lustigt nog känner jag knappt någon nervositet alls över att börja om på nytt, så att säga, hitta nya vänner och leva in mig i ett nytt land. Utan det som all min ångest och oro är baserad på, just nu iallafall, är den där korta stunden på flygplatsen då jag får känna Erics armar runt mig en sista gång, en sista kyss och ett sista “jag älskar dig” på knagglig svenska innan 138 dagar och väldigt många kilometer kommer att skilja oss åt. Jag är rädd för den där korta stunden för jag vet att den kommer att bli så ofantligt jobbig. Samtidigt hoppas en liten optimistisk del av mig att jag hypar min egen rädsla så till den milda grad att ingenting sen kan leva upp till det. Men. Jävligt blir det nog fanimig. Usch.

Back to Skyping we go...

Att sakna fina minimänniskor..

September 25th, 2011 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. - (0 Comments)

Via Angelicas blogg halkade jag in på en av de nuvarande Frankfurt-aupairernas blogg. Fanny heter hon  tror jag visst och jag som är en människokännare av stora mått kan redan säga att de barnen kan skatta sig lyckliga. Från bloggen och hur hon skriver om sinaaupairungar och aupairdagar så vet man helt enkelt att hon är en sån som uppskattar barn.
Men det var inte det jag skulle prata om. Jag skulle prata om MIIIG. (För det här är min blogg.) Och jag tycker också väldigt mycket om barn. Väldigt väldigt väldigt mycket om barn. Och jag undrar om ni kan förstå, eftersom jag inte riktigt kan det själv, att jag faktiskt hann jobba med barn typ 5,5 år på raken innan jag började plugga förra hösten. När man ser det så är det kanske inte så konstigt ändå att jag saknar det så väldigt. Jag blir avundsjuka på Angelica som fortfarande får busa, lyssna på gulliga kommentarer och hålla småväxta människor i handen. Också nu denna Fanny, som är aupair, ett jobb som jag trots allt trivdes väldigt bra med.
Troligtvis är min nanny- och aupiarkarriär över. (Men man vet aldrig vad som händer i framtiden.) Förhoppningsvis får jag ett barn eller fem själv om några år. Jag längtar så väldigt, alla mina vänner får höra tjat om det vareviga dag, jag längtar så väldigt efter en att ta hand om igen.
Som plåster på såret att det kommer dröja minst två år till eftersom jag måste plugga färdigt och avsluta ett distansförhållande och sen påbörja ett samboförhållande först, så har jag målat och ritat ett Halloween-kort till Grace idag. Hon ska få det sen när Halloween närmar sig, för hon är en av mina gamla nannybarn.

Boyfriend thoughts

December 14th, 2010 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. - (1 Comments)

When life without your boyfriend gets tough I try to remember and focus on one thing. How incredibly lucky I am that I have met a person like him. It took me 22 years and a lot of tears into the pillow, but it was all worth it. He was worth waiting for.
I just stop sometimes, after talking to him on Skype or receiving a cute SMS, and I think of the fact that two years and two days ago, I didn’t even know this guy, he was a stranger. A random face in a big city in Germany. Now he knows me like he’s known me my whole life. He has seen my best and worst sides and he still likes me!
Is this a boring blog because all I wanna talk about is my boyfriend? Yes maybe, but he is the best thing about me.

Today I am thinking in English.