Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Lägesrapport v. 13

May 14th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Ego. - (2 Comments)

Mitt humör går verkligen upp och ner som en berg- och dalbana. Idag är jag glad. Skolan gick bra, jag fick godkänt på ännu en uppsats (allt som läggs bakom mig är underbart) och turismläraren som jag har blandade känslor för gav mig beröm för att jag pratar och kommer med åsikter på lektionerna. Han sa också att jag var en av de bästa skribenterna i klassen, trots att jag är utbytesstudent med engelska som andraspråk. Det var ju såklart kul att höra.

Sen hade vi gruppmöte inför en redovisning om mediarepresentationer av London som vi ska göra om två veckor. Det gick också ganska bra, vi strukturerade upp oss och delade ut ansvarsområden och ska ses igen efter föreläsningen på måndag.

Det är inte klokt heller vilken skillnad inställningen gör. Det är ju inte alltid så lätt att tänka så, men jag anser ändå att jag är hyfsat duktig på att analysera mig själv och mitt beteende så jag kan ibland tänka för mig själv: “Det vore lättare om du ändrar till en positiv inställning nu!” Sen är det ju inte lika lätt att verkligen göra det. Jag har iallafall bestämt mig för att skärpa till mig, fortfarande sakna Eric och längta tills väntan är över såklart, men ändå göra det bästa av tiden som är kvar här.

Ikväll ska jag äta thaimat med Julia på restaurang här i närheten, prata skit och bara koppla av lite.

Vi hörs mina vänner!

 

Film- Dear John

May 13th, 2012 | Posted by Jess in Film. - (2 Comments)

Som för att späda på min längtan efter kroppskontakt, kramar, stora händer och varma starka armar så hade Mariko i fredags hyrt filmen Dear John som vi tittade under djupt suckande. John träffar en tjej på en strand två veckor innan han sticker till Afganistan. Ett år av hjärtan som är skiljda åt och intensiv brevväxling följer. John kommer hem till sin flickvän med vetskapen att de två rasade tornen i New York kommer föra honom bort från sin älskling igen och in i ännu en militär konflikt.

Breven fortsätter komma, det unga kärleksparet håller känslorna vid liv med långa beskrivningar av stort och smått tills det en dag har dröjt två månader sen John sist hörde från sin älskling. Han får ett brev som krossar hans hjärta i vilket tjejen talar om att hon är förlovad och ledsen att det blev som det blev.

Efter en skottskada kommer John hem och får höra hela historien om hur det blev som det blev, om känslor som ibland trotsar förnuftet och tvärtom. Och där har jag troligtvis redan avslöjat för mycket.

Det var en film som fick mig att längta mer än vad som troligtvis är friskt, men också en film som fick mig att uppskatta det jag har hittat på den där irländska puben i Frankfurt. Snyftig ja, men också romantisk och fin.

Dear John får tre av fem J’s.

Balansen är off.

May 13th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Filosoferande. - (0 Comments)

Livet handlar litegrann om att hitta balansen. Just nu känns dagarna långa och tiden tills jag får se Eric igen väldigt lång, trots att det ju för varje dag som går kommer lite närmre.

Jag tror, efter lite tänkande och självanalys, att detta beror på två saker: 1. Skolan och pluggandet är så himla tråkigt. Ingen av kurserna som jag tar har något att göra med det jag pluggar i Malmö och är intresserad av. Förutom kanske lingvistikkursen, men den handlar bara om kulturella skillnader mellan japaner och australier och ger mig inte heller så mycket. Jag har dessutom fått “dåliga” resultat på de uppsatser vi fått tillbaks hittills och med “dåliga” menar jag sämre än vad jag brukar få i Sverige. Detta tillsammans med kassa lärare och allmänt ointresse gör att pluggandet går trögt. Det är inte ens särskilt lång tid kvar i skolan, fyra veckor i princip, men usch vad trist det är. Och jag måste ju ändå göra det och så tvingas jag tvinga mig själv och uppsatserna blir kassare än någonsin.

2. Jag har ingen balans. Jag pluggar och tränar och äter LCHF. Det är typ det. Jag har känt mer än någonsin den sista veckan att jag måste ta tag i mig själv och träffa lite folk utanför huset också och inte bara konstant tänka på morgonpromenader, kokta ägg och inlämningsuppgifter. Här kan man ju tro att det är praktiskt att bo med folk, men va fan, det verkar inte som att vi hänger i vardagsrummet samtidigt längre.

Denna veckan ska jag plugga, träna, äta LCHF men också träffa Julia på middag på måndag, städa tillsammans med mina house mates på tisdag och gå på Lindsey’s area event, en pizzakväll som hon organiserar för de hushållen hon har hand om som coordinator. På fredag sticker jag till Alice Springs över helgen, ska se The Olgas och Ayers Rock som man bör kalla Uluru, aboriginernas namn på den stora röda stenen.

Så förhoppningsvis blir denna veckan lite bättre och tiden tills den fjärde juli går snabbare och är finare än den varit på sistone. Ville bara berätta det för er.

En dag i taget- det räcker.

Se inte tillbaks och sörj det förflutna för det är borta.

Och oroa dig inte över framtiden, den är inte här än.

Lev i nuet och gör det så vackert att det är värt att minnas.

Lycka är en resa.

Jag saknar… Del 4

May 11th, 2012 | Posted by Jess in Australien. - (6 Comments)

… mina kläder. Ja, det har gått så långt nu. Jag börjar tröttna på de få plagg jag har på mig. Samtidigt är det ganska lätt att stå ut för jag vet att jag har saker i Sverige och i Tyskland som jag tycker om. Jag har en massa fina klänningar. Ett par praktiska och snygga väskor. Och skor. Jag har väldigt många par skor. Fast jag rensade rejält när jag flyttade från Rosengård så fick många av skorna stanna. Här i Australien har jag inte hittat en enda affär som säljer något som jag skulle kunna tänka mig att köpa. Kanske har jag inte letat på rätt ställe. Kanske måste jag söka mig till de mer exklusiva områdena i Adelaide. Men samtidigt är det ju inte “sådana” kläder jag letar efter. (Om man nu kan säga att jag letar överhuvudtaget. Jag tittar mest för att det är roligt.) Det som finns i affärerna som ser ut som det är sånt som dagens ungdomar skulle vilja köpa är gjort av plast. Då är jag verkligen ingen märkessnobb eller materialfascist. Men jag tycker heller inte det är snyggt med klänningar gjorda i ljusgrön polyester med fejk-läderskärp kring midjan. Dessutom kostar den klänningen garanterat över 500 spänn. Vi snackar CityGross-kläder, vi snackar Primark, vi snackar sånt som går sönder efter en tvätt.

Jag ser med andra ord framemot en rejäl shoppingrunda i Frankfurt i sommar!

Das Leben ist schön.

May 9th, 2012 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

Det har blivit lite mycket grupparbetesgnäll och Eric-saknad och klagande över slöa människor och sådär så jag kände bara att jag vill skriva en liten kort notis till idag och berätta en sak:

Jag är glad. Jag är lycklig. Jag känner mig stark och cool och modig och bra. Och det i sig känns väldigt skönt.

Hur känner ni er?

 

“Var modig, ta risker, ingenting kan ersätta erfarenhet.”

Nedräkningsmetoder.

May 8th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. - (2 Comments)

Jag räknar ner. Har jag berättat det innan? Visste ni det att dagarna tills jag får sätta mig på planet mot Europa är räknade, bokstavligt talat mer än bildligt eftersom det fortfarande är ett tag kvar. Jag räknar ner på aksldjlasdjal olika ställen:

  • Min stora väggkalender som jag fick av Flinders Housing när jag flyttade in. Här kladdas dagarna över när kvällen lider mot sit slut.
  • I min kalender finns också ett skolårsschema där dagarna på samma sett täcks över med bläck så fort de har passerat. Viktiga romantiska dagar är märkta med ett hjärta på högsta skolflicksnivå.
  • Sen har vi min burk med vitaminpiller. Den innehöll från början 100 piller och jag tar ett om dagen, startade den dagen det var 100 dagar kvar, ungefär. Det som är spännande är att jag redan hade tagit några tabletter i Sverige så den som lever får se hur länge de varar.
  • På min telefon finns ett nedräkningsprogram som jag uppdaterar det första jag gör varje morgon. Den berättar då exakt hur många dagar som är kvar till “The Jesric Reunion”.
  • I min kalender finns också en förteckning över de olika tentorna och uppsatserna och grupparbetena som ska göras innan terminen är slut. Där kryssar jag också av för att kunna se att jobben minskar.
  • Mina schampoo- och balsamflaskor i badrummet minskar också i takt med att dagarna går. Jag köpte så stora förpackningar som möjligt för att slippa spendera mer pengar på det innan jag åker tillbaks till Willys och DM. Nu har jag dock mer än halva kvar och måste slösa lite för att de ska vara slut i början av juli.

Det var nog allt. Alla nedräkningar. Jag inser att jag framstår som ganska besatt och galen, men detta är helt enkelt ett sätt för kontrollberoende jag att veta att tiden verkligen går. Dessutom är det ju inte så att jag ägnar timmar varje dag åt dessa kontrollpunkter. De finns mest där. Som en påminnelse. 57.

 

Femtiotalet!

May 6th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Kärlek. - (2 Comments)

Vi är nu nere på femtiotalet! We’re in the 50s! Det vill säga, det är idag 59 dagar tills jag återvänder till Europa och min älsklings trygga famn. Jag känner mig glad, stark och lycklig!

 

De som har de värre.

May 3rd, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

Alla har sina egna bekymmer. Alla lever i sina egna universum där saker som är stora för dem kanske är små för någon annan. Vi är alla individer. Det som är jobbigt i min värld är kanske inte jobbigt i någon annas, ja, ni förstår. Så här måste det få lov att vara, jag måste få lov att klaga på att maten är dyr i Australien fast det finns människor som svälter i andra delar av världen. Det handlar ju om mina problem i relation till min värld. Men.

När jag ser videos som den här och tårarna sprutar så känns det bra futtigt att klaga på att Eric är så långt borta. Vår situation är självvald, av mig. Han är inte i en krigszon. Vi behöver inte vänta över 12 månader på att ses. Det finns, även om man inte alltid orkar tänka på det, de som har de värre.

 

Dagens babbel

May 2nd, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Ego. | Filosoferande. - (0 Comments)

Då ska vi se hur intressant lilla jag kan tänkas vara idag då. Sådär, tippar jag själv på. Dagen har ändå varit ganska tillfredsställande. Det är ju, jag inser här att jag tjatar, så skönt när man får saker gjorda som liksom har legat och skavt och irriterat ett tag. Det har jag gjort idag.

Dagens föreläsning handlade om Cultural Theory och mer specifikt om nyhetetssändningarna på tv och hur de är vinklade, partiska, likformade och platta. Alla kastade australiska referenser runt sig som galningar så jag var inte helt med på noterna hela tiden. Alltså, jag förstod ju själva teorin men inte alltid vem b-kändisarna och lokalnyhetsjournalisterna var.

Det sämsta var dock inte min bristande kunskap i australiskt skvaller utan temperaturen som klassrummet hade. Vi snackar säkert inte mer än 15 grader. Jag satt ihopakurad med jackan på och kände mig som en liten frusen igelkott. Det fick mig också att tänka på valborg och hur man alltid i yngre år tog på sig för lite kläder för att vara fin och sen frös ihjäl så fort elden slocknade. Detta inträffade i och för sig bara fram tills dess att man började dricka sprit i stora mängder, då märktes inte kylan nämnvärt. Sidospår.

Efter det så gick jag hem. Tog på mig stickade strumpor, en extra tröja och min favoritsjal aka säkerhetsfilt som man säger på engelska och la mig i fosterställning på soffan i vardagsrummet och kollade på när Henry VIII tog sig en älskarinna.

Sen lagade jag mat. Det blev en nyttig köttfärsröra med nötfärs, champinjoner, massa lök och vitlök, squash och krossade tomater som bara innehöll 2,1 gram kolhydrater per 100 g. Den fick koka ihop i säkert två timmar och nu står den och luktar gott i köket och ska ätas till middag snart med lite mozzarella på toppen. Jag har nog till en 19 middagar till, så mycket som jag gjorde..

 

Mmm... Tack mamma för att du har, direkt och indirekt, lärt mig laga mat. Alla kan inte det har jag förstått.

Är det ett kokt ägg, undrar ni. Nej, det är världens största vitlöksklyfta!

 

I övrigt då… Ja…

Jag saknar Eric. Det var ett tag sen jag sa det. Vi närmar oss femtiotalet, jag kommer naturligtvis meddela er då detta inträffar. Tills dess, ha det bra!