Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Varje gång jag tänker på honom, får ett sms, pratar med honom på Skype, luktar på hans tomma after shave-flaska i min nattygsbordslåda, känner hans hand klappa mig på håret, ser hans profilbild på Facebook, hör hans röst, ler åt en tramsig sång han brukar sjunga- så älskar jag honom en procent mer. Min kärlek nådde hundra för längesen men fortsätter ändå att växa.

Redan ungefär tredje gången jag träffar Eric kommer vi att prata om framtiden och utan att kunna hålla munnen stängd och följa de oskrivna (och skrivna) reglerna berättar jag att i min framtid så finns barn så fruktansvärt självklart med bilden. Jag var 22 då, men hade redan en fysisk längtan i hjärta och kropp efter barn. Erics ögon är lika lugna och ärliga som vanligt när han utan att tveka en sekund svarar att han ser framemot att bli pappa en dag. Då älskade jag honom en procent mer.

Vi står i ett överfyllt tåg som susar fram under Frankfurts gator. Vi har varit på utomhusfestival, precis som alla andra som klänger sig fast i takets hållöglor. Människor är fulla och glada, fulla och trötta, fulla och sugna på slagsmål. Det är så väldigt varmt och trångt och jag är för kort för att med munnen nå upp till den delen av tunnelbanevagnen där syret finns. Jag lider inte av klaustrofobi men känner att det börjar bli jobbigt. Jag har tidigare på kvällen lyssnat på historia efter historia om Erics ex-flickvän och hennes fantastiska kropp och personlighet. Mitt sammanbitna och fejk-glada yttra fungerar inte så bra i den svettiga, spritångiga tågvagnen. Jag tittar på Eric med kontrollerad panik i ögonen, han tittar tillbaks och så hoppar vi av på nästa stationen och går den sista biten hem. Hand i hand, jag har hans jacka över axlarna och jag gråter för att min midja inte är lika smal som hans förra flickväns midja. Och för att jag inte är lika smart och rolig och blond och lugn som hon (säkert) är. Han pussar mig mjukt på pannan och säger att jag är allt. Då älskade jag honom en procent mer.

När jag får gråtiga panikångestattacker och skakar av ångest och vill slå sönder mig själv mot asfalten utanför hans lägenhet och Eric bara kramas och kramas och stryker mig över mitt självhatande huvud och lovar att allt ska bli bra. Då älskade jag honom en procent mer.

En eftermiddag i Rosengård, Malmö. Jag kommer hem från högskolan och hämtar med mig posten på väg upp från rummet. Stort tjockt kuvert med Malmö Högskolas logo nere i hörnet. Ett maskinskrivet brev som berättar att Emelie Jessica Marie Sjöstedt har fått ett stipendium och är inbjuden till att plugga i Australien. Jag kände hur det liksom började bubbla i huden på mig. Jag visste inte om jag var glad eller ledsen. Hjärnan kunde inte hålla rätt på alla känslor tror jag, tog min iPhone och ringde ett ovanligt och dyrt samtal till Erics mobil i Tyskland. Jag fick stipendiet, berättar jag och han svarar med jublande lycka att han är stolt över mig. Tårarna rullar ner för mina kinder, distans mellan Skåne och Hessen är svårt nog. Ska vi nu ge oss på en sträcka så lång som den kan bli? Han säger att vi klarar allt. Att han stöttar mig. Att han väntar på mig. Då älskade jag honom en procent mer.

Jag vaknar på morgonen i en annan tidszon, på en annan kontinent, i ett rum han aldrig har varit i. Jag äter frukost med människor han bara har hört talas om och jag går på föreläsningar som inte berör honom. Plötsligt är det eftermiddag i min värld utan honom och telefonen plingar till. “Pussgurka!” står det, på svenska och jag vet att han är vaken och tänker på mig och att just som hans dag börjar lider min mot sitt slut. Jag känner mig stärkt av det vi har, att vi klarar det. Stärkt och stolt. Också älskar jag honom ännu en procent mer.

Plötsligt, för någon dag sen, slogs jag av en tanke. Den här hemfärden som jag konstant räknar ner till har ju två sidor. Jag får åka hem till Europa, kramas med Eric, prata tyska, handla billig mat, känna sommarvärme, äta stekt camenbert, umgås med mina bästisar, snacka skit med mina klasskamrater, se svensk tv och allt där jättehärliga.

Men. Jag måste ju också säga hejdå. Min tid som utbytesstudent i Australien är slut och över och finito för alltid om 32 dagar. Det är ju tråkigt som sören. Plus att när jag sa hejdå till alla er därhemma så var det ett tillfälligt hejdå, men de människorna här, från jordens alla hörn, vem vet när/om jag får träffa dem igen. Riktigt hårt när man tänker på det så.

Målet är alltså att göra det absolut bästa av tiden som är kvar. Plugga och klara kurserna, hänga och skratta med vännerna.

 

Soliga dagar på Kangaroo Island för snart tre månader sen.

 

Hej.

Idag har jag varit ute på morgonpromenad, handlat och pluggat. Lindsey och Mariko tog med mig till en affär som hade väldigt fina kläder och jag blev shoppingsugen. Men det är ju inte smart att handla här där allt är dyrt, även kass kvalité, och sen försöka släpa hem allting i min resväska som bara får väg 23 kg. Det går ju inte.

Så jag spar mig ett tag till och sen blir det shopping i Frankfurt.

Vi mathandlade också, i veckan som kommer ska jag baka kanelbullar till mina fina housemates, sen blir det inte mer bakning innan jag åker hem tror jag. Funderar nämligen på att fakira de sista två veckorna. Anna, vad säger du om det?

I morgon ska vi åka in till Adelaide och äta frukost i det där mysiga området vi åt middag i förra helgen, Hyde Park. Sen ska jag skriva vidare på min uppsats som jag hann en bra bit på idag. (Sen att alla hopskrapade ord är skit och babbel och mög, det behöver vi inte säga högt.) Jag kom liksom på att mycket av dagarna försvinner när jag ska hålla på och vara social hela tiden. Opraktiskt.

Nu blir det snart ceasarsallad med rejält med parmesan och så kanske lite film. Ingen skype med pojkvännen eftersom han är på hemlig weekendresa med ett svensexegäng. Han är bestman och har planerat allt och var tämligen stressad imorse när vi smsade som hastigast. Hoppas att allt går bra och den blivande maken blir nöjd.

Nu. Slut på babblandet. Jag är hungrig. Vi hörs!

Den tysta världen

May 30th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

The Quiet World

In an effort to get people to look
into each other’s eyes more,
and also to appease the mutes,
the government has decided
to allot each person exactly one hundred
and sixty-seven words, per day.

When the phone rings, I put it to my ear
without saying hello. In the restaurant
I point at chicken noodle soup.
I am adjusting well to the new way.

Late at night, I call my long distance lover,
proudly say I only used fifty-nine today.
I saved the rest for you.

When she doesn’t respond,
I know she’s used up all her words,
so I slowly whisper I love you
thirty-two and a third times.
After that, we just sit on the line
and listen to each other breathe.

 

Den tysta världen

I ett försök att få människor att se
varandra i ögonen mer
och för att blidka de döva,
har regeringen beslutat att tilldela
varje människa exakt etthundra-
sextiosju ord om dagen.

När telefonen ringer, lägger jag den
mot mitt öra utan att säga hej.
På restaurangen pekar jag
på kyckling-och nudelsoppan. Jag
anpassar mig väl till det nya.

Sent på kvällen, ringer jag min lång-
distanspojkvän och säger stolt:
jag använde bara femtionio idag.
Jag sparade resten åt dig.

När han inte svarar, så vet jag
han har använt upp alla sina ord,
så jag viskar långsamt ‘jag älskar dig’
trettiotvå och en tredjedels gång.
Efteråt sitter vi bara där
och lyssnar på varandras andetag.

Jeffrey McDaniel

(fritt översatt till svenska av mig.)

Katastroftankar

May 28th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. - (4 Comments)

Så fort Eric eller jag vaknar på våra respektive morgnar, så hör det till att vi skickar ett såkallat buzz till den andra, ett iPhone-sms kan man säga. Oftast när jag vaknar så sover han redan, men när han vaknar så är klockan runt 18 hos mig och då brukar vi smsa litegrann och sen prata på Skype, via datorn, innan jag går och lägger mig.

Igår sa vi hej första gången när jag var på bussen på väg hem från Adelaide och Julias och min museumstur som jag får berätta om mer en annan dag. Sen kom jag hem, åt mat, tittade på tv och skickade några uppdateringssms till Eric. Utan svar. Till slut blev det dags för mig att sova, fortfarande utan svar och det är väldigt ovanligt, särskilt om jag vet att han inte är på kontoret eller liknande. Dessutom kan jag se på min telefon om han har läst mina sms eller inte, och igår läste han inte på typ sex timmar.

Jag började tänka att något var fel. Han hade varit med i en trafikolycka. Det var storbråk i lägenheten. Det hade hänt hans föräldrar något. Jag blev räddare och nervösare för varje minut som gick, ändå låg jag och försökte sova och tänka att han bara inte tittat på sin telefon. Men på så många timmar verkade det ganska otroligt.

Till slut tände jag lampan igen och skickade ett meddelande till Kai, som direkt sa till Eric och några minuter senare fick jag ett sms med ursäkter och föklaringar: Han hade spelat dataspel och glömt bort tiden.

Lättnaden alltså, underbar! Jag kräver ju inte sms från honom stup i kvarten som det kanske låter som, men en liten uppdatering så att jag vet att han lever är alltid uppskattat.

 

Lägesrapport v. 15

May 28th, 2012 | Posted by Jess in Ego. | Filosoferande. - (1 Comments)

Tiden går. Jag bara måste säga det, även om det blir tjat om det. Men gud vad snabbt tiden går.

Igår firade jag 100-dagarsjubileum i Australien och imorgon är det exakt fem veckor tills jag påbörjar resan hem. Jag längtar.

Det finns mycket med det här landet som gör att man tröttnar, vi pratar framförallt om tre saker: trångsynhet, matpriser och kollektivtrafik. Naturligtvis finns det också en hög med saker som gör att man gillar det, men på grund av det isolerade läget vet jag att jag inte kan tänka mig en framtid här. Tacka vet jag Europa och hemma på riktigt.

Det är nu två veckor kvar i skolan, innan jag sen åker till Sydney, samt har två veckors semester här. Föreläsningarna avslutas i denna veckan, men nästa är då de sista uppsatserna ska in. Det är egentligen inte så extremt mycket jobb, inte som Mariko som läser en kurs mer än mig och samtidigt har problem med språket. Men det är ändå drygt att sitta inne på sitt rum och producera text på universitetsnivå i ämnen som jag inte har något intresse för.

Men det finns ju ingenting att göra åt det direkt. Och för att väga upp är kalendern fullproppad med sociala grejer och utflykter som måste hinnas med innan jag åker hem och innan Alicias och Marikos tentaperiod börjar. Så nog går det bra här borta och nog ska jag klara mig i 37 dagar till.

 

Trettiotalet!

May 26th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

Vi är nu, tio dagar senare som vanligt, in the 30s. Det vill säga, det är 39 dagar kvar tills jag är tillbaks i Frankfurt. Som vanligt känns det skitbra. Som vanligt går tiden snabbt och långsamt på samma gång. Som vanligt längtar jag jättemycket efter världens finaste pojkvän. Kan ni förstå? 39 dagar, det är ju ingenting. Jag som har en massa saker att hinna med! Fina livet, tack för allt!

 

Tänderna är ihopbitna.

May 24th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. - (0 Comments)

 

 

Fyrtiotalet!

May 16th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

Nu kan det möjligtvis kännas som jag tjatar litegrann, men faktum är att det faktiskt gått tio dagar sen jag sist skrev ett liknande inlägg. Tiden går faktiskt, hyfsat snabbt till och med, även om det inte alltid känns så. Idag äntrade vi iallafall en ny era, jag och min nedräkning till återföreningen. (Ni som hatar kärlek och folk som är lyckliga kan ju kanske scrolla förbi det här inlägget.) Det är nu bara 49 dagar kvar tills landningen i Frankfurt. We’re in the 40s!

 

 

Ingen Skype, men väl kärlek!

May 15th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. - (8 Comments)

Tänker att det ju ändå är okej att jag inte kan skypa med Eric ikväll, han är och hälsar på sin mormor, för vi är ju kära ändå. Han är det bästa jag vet och den här tiden ifrån varandra har bara fått mig att bli ännu säkrare på min sak. Jag känner mig stark och trygg i vårt förhållande och ser framemot en framtid med Tysklands finaste människa vid min sida.

 

Eric är skitsnygg, jag är mest... rund. Men jag bjuder på det!