Preludium Ess Dur av Johann Sebastian Bach ekar från orgeln upp på läktaren och vi rusar in i Fränninge kyrka. Det är så nervöst och spännande och pirrigt och obehagligt, allt på samma gång. Jag försöker sakta ner Eric, men vi går ändå väldigt fort. Min morfar har filmat alltihop så jag har bevis på det. Jag ser alla våra vänner stå där och titta på oss. Jag försöker att inte köra igång med fulgråten igen, men det lyckas bara halvt. Äntligen har den här stunden kommit. Som jag kanske inte har drömt om hela livet, men ändå tänkt på från och till genom olika stadier.

När jag aldrig fick hångla under högstadiet. När jag blev kär i en kille som jag träffade på flygplatsen i San Fransisco. När jag fyllde 22 och önskade mig en enda sak i födelsedagspresent; en pojkvän. När jag ringde fyllesamtal till Eric några dagar efter att vi först träffats. När Eric på staplande svenska friade till mig i mina föräldrars trädgård. När jag låg med vår lilla unge på bröstet, en kvart efter att hon kommit ut ur min mage.

Vi tågade alltså in, med bästisarna Lars, Emelie och Malena i släptåg. Ställde oss där framme och körde igång. Eftersom vi redan är gifta var det ingen vigsel, utan en “välsignelse över borgerligt ingått äktenskap”. Men det kändes som en vigsel. Vi hade ringar som inte ville passa och så lovade vi varandra allt det där som vi redan lovade varandra den dagen vi blev ihop. Eric sa sina löften på tyska och jag mina på svenska. Våra vänner läste de vackraste bibeltexterna om kärlek jag vet. Morfar, Emelie och Lars. Linda fick springa ut med ledsen kille så Lars tog hennes också. Morfar var nog lite nervös, men tydlig och allvarsam på ett väldigt stämningsfullt sätt. Emelie säker som en klippa. Lars välrepeterad och rak.

“Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra vad som helst
– endast döden skall skilja oss åt.”

Rut 1:16b-17

De där orden läste jag för Lars och Linda på deras bröllop så de betyder extra mycket för den sakens skull också. Jag tycker att de passar så fantastiskt bra för Eric och mig. Med våra skilda nationaliteter, hur jag bor i Tyskland för hans skull. Och hur vi ska hålla ihop nu, oavsett vad som händer utanför vår bubbla. Så vacker.

Vi sjunger två psalmer, första versen på tyska och andra på svenska, och så tvärtom på andra psalmen. Fint så. Kantorn var kanske lite väl konstnärlig i sitt orgelspel, så det var svårt att hänga med ibland, men det gick över det också.

Också sjöng Molly. Älskade Molly. Yvonne spelade piano, min fina Frankfurt-vän och favoritkantor. Först sjöng kom Not Even the King av Alicia Keys. Tänk er en helt tyst kyrka som i förväntan håller andan och stirrar på Molly. Alla undrar om hon kan nåt. Alla undrar hur den här okända Alicia Keys-låten egentligen låter. Så börjar hon med ett ord acapella, “money”, innan Yvonne joinar och hela låten rivs av med så mycket känsla att det är helt otroligt. Alla i hela rummet gråter. Eric fumlar efter näsdukar. Alla har gåshud. Min pappa i första bänkraden, mannen som inte har gråtit sen 1982, får fuktiga ögon. Så. Fruktansvärt. Bra. Lyssna här nedan, men tänk istället kyrk-akustik och Molly med känsla, pondus och en enkelhet som verkligen går rätt in i det allra innersta lilla hjärtrummets minsta lilla ask.

När vi sen hunnit återhämta oss från denna föreställning, går de två musikaliska genierna upp igen och river av en låt som betyder mycket för Eric och mig; At Last av Etta James. En klassiker. Som bland annat hyllar att vi klarade tre år av distansförhållande, avstånd, tidsskillnader, kandidatuppsatser, bråk, tjafs och andra gupp i vägen. Vi klarade det. Och nu står vi där i kyrkan som jag döptes i för trettio år sen. Håller varandra i handen och lyssnar på sången som säger allt.

Det var så fint. Ja, sen lyssnade vi på präst-Erica lite igen. Älskade henne förresten. Hon hade bett sin tyskkunniga man översätta lite av ceremonin till tyska som hon sen knagglade fram. Ett fint sätt att försöka inkludera alla i det hela. Mitt feminist-jag älskade även att det var en kvinnlig präst. (Och en kvinnlig vigselförättare när vi gifte oss borgerligt i Tyskland! Jag har alltså en bra magkänsla inför det här äktenskapet, om inte annat så på grund av dessa faktum…)

När Erica diskret hintar att vi får lov att kyssas där framme så gör vi det som vi övat. Ganska snabbt och enkelt, en lite lite lite längre puss på munnen liksom. En till, menar prästen. Okej då säger vi. Och så en till, insisterar hon. Alla fnissar lite och vi kysser varandra igen. Så härligt och avslappnat och gött. Hela tiden under vigseln sitter Elsa längst fram hos sin moster, mormor och morfar. Och är ganska tyst, knäpptyst när Molly sjunger. Och tittar knappt på oss. Känner nog inte igen oss. Men jag tittade på henne. Som jag tittade på henne och tänkte alla möjliga stora tankar om hur hon är det viktigaste som finns och det ultimata beviset på att Eric och jag ska vara tillsammans. Viktigare än alla vigslar och välsignelser över borgerligt ingågna äktenskap och ringar och bröllopshelger och influgna gäster och specialsydda klänningar och perfekt ljusrosa David Austin-rosor. Elskade Elsa.

Sen är vi nästan klara. Ber Fader vår tillsammans, alla på sitt språk eller inte alls om man är en sådan. Och så är det dags att gå ut. Vi vänder oss mot församlingen och andas ut. Också kör Calleth You, Cometh I igång i högtalarna. Med sitt maffiga jäkla intro som bara andas JAAAA VI GJORDE DET VI ÄR BÄST ALLT ROCKAR NU KÖR VI DANSA ERA JÄKLAR DANSA! Och gick ut till den här coola låten och smilade från öra till öra. Vigsel check! Mingel nästa!