Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Vilse i Sydney’s vildmark

June 17th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Resa. - (1 Comments)

I torsdags hade jag bestämt träff med isländska Olöf som jag lärde känna här i Adelaide men som numera bor med sin pojkvän utanför Sydney. Klockan 13.00 skulle vi ses utanför ett apotek vid Wynyard station i Sydney. Det skulle sen visa sig finnas två likadan apotek vid den här jättestationen som sträcker sig över flera gator och kvarter. 45 minuter tog det innan vi hade hittat varandra, mest med hjälp av GPSen på min iPhone. Sen fick vi vänta en halvtimme innan bussen till slut anlände och vi var på väg mot Spit.

Jag hade nämligen fått tips om att det fanns en fin promenadsträcka från Spit till Manly, båda två delar av Sydney kan man väl säga. Bussen släppte dock av oss lite för tidigt så vi fick gå en fyra kilometer innan hajken ens hade börjat. Det bor en massa rika människor längs med havet som går in och ut genom Sydneys alla bukter och skär. Många fina hus, gårdar och mansions såg vi. (Ni som känner mig vet att jag älskar sånt. Drömmer litegrann om min egen framtid då.. ) Iallafall. Så småningom kom vi till en skylt där spåret började. Nu hade vi 9,5 km av kustvandring att se framemot.

 

 

Det hade dock ösregnat hela dagen innan så spåret, som var en stig, var väldigt blött och lerigt och det dröjde inte länge alls förrän skor och strumpor var blöta. Vi traskade vidare på gott humör. Stigen tog oss upp och ner för bergväggen mot havet. Genom tät djungel och typisk australisk bush vandrade två tappra européer. På en strand mötte vi en lyxhustru med labrador som skeptiskt tittade på sitt armbandsur och skakade på huvuet. Snabba er tjejer, sa hon, snart blir det mörkt.

 

 

Vi anande att det kunde bli så, men körde ändå vidare med tanken att vi ju kunde avbryta om det inte gick att ta sig vidare på grund av väder eller brist på dagsljus. Det blev mörkare och mörkare och särskilt de tätare delarna av skog gjorde det väldigt svårt att se stigen.

Men eftersom vi ännu inte haft möjlighet att avbryta promenaden, stigen kom liksom aldrig i kontakt med civilisationen, så hade vi inget val. Vi fortsatte. Snart såg vi inget annat än kolsvarta skuggor och mörksvarta skuggor. Ingen parkering. Ingen väg. Ingen annan människa. Ingen skylt.

Snacka om att jag i det läget var glad att Olöf ville följa med mig! Så småningom kom vi till en stenig strand. Vi kunde inte se var stigen fortsatte. Vi hade fyra olika alternativ. 1. Gå tillbaks till där vi senast hade möjlighet att avbryta (8 km och två timmars vandring). 2. Gå upp för en av stentrapporna (som ledde rakt in i rik familjs trädgård). 3. Gå upp för den andra stentrappan (som ledde rakt in i en annan rik familjs trädgård). 4. Ta oss ut på hala stenar där tidvattnet snabbt stod högre och högre (vi kunde inte se vart dessa stenar ledde).

Vi bestämde oss för alternativ 2 och tog oss smygande i mörkret in i en rik familjs trädgård och passerade förbi ett av deras gigantiska panoramafönster där en kvinna satt och tittade på gigantisk tv. Vår tanke var att det på andra sidan huset skulle finnas en gata som vi kunde promenera vidare på. Det fanns det inte. Bara en trappa till och ett slott till. Och ovanför det stora huset kunde vi se ännu ett stort hus. Hela bergväggen var täckt av rikemansbostäder. I samma ögonblick som jag satte min lerkleggiga gympasko på nästa trappas första steg så aktiverades rörelsedetektor och tvåtusen lampor i trädgård och på hus tändes. Jag var så nervös att jag skakade.

Vi bestämde att det var inte värt att riskera att bli skjutna som inbrottstjuvar eller hamna i fängelse som någon ringde polisen, så vi ringde på hos första rika kvinnan som kom och öppnade i morgonrock. Hon verkade förvånansvärt oförvånad att se två turister stå där i kvällsmörkret, särskilt med tanke på hennes hus isolerade läge. Hon pekade uppför berget och lovade att det skulle finnas en väg där som vi kunde navigera oss fram på. Ta liften, sa hon och pekade på en liten korg som befann sig bredvid hennes veranda. Vi klev in och hon satte igång den åt oss och så åkte vi lift cirka hundra meter rakt uppför berget, förbi de andra rikemansvillorna tills hissen sen stannade vid en parkeringsplats där två stora Mercedes stod parkerade. Vi hade hittat en gata.

Återigen fick min iPhone agera hjälpreda, vi gick och gick och gick, förbi stora lyxiga villor och små mysiga restauranger tills vi återigen hamnade på en led, denna gången en cykel- och gångled som längs med havet ledde oss hela vägen till Manly.

 

 

Jag tog några stapplande steg på den berömda Manly-stranden innan vi åt kycklingburgare till middag och sen satte oss på en färja tillbaks till Circular Quay och centrala Sydney.

Enligt stegräknare och annan modern utrustning hade vi då vandrat cirka 17 km istället för de tilltänkta 10. Riktigt bra dag alltså, iallafall motionsmässigt. Äventyret var också helt okej, utsikten och stigarna väldigt vackra, det märktes verkligen inte att vi bara var några kilometer från en av Australiens största städer. Jag tackade Olöf för sällskapet och gick sen med ömmande muskler mot Operahuset. Det var dags att vara kulturell!

 

 

Vackra Australien!