Om livet, plugg, distanskärlek, LCHF och annat krafs.
Header

Londontripp och lättnadskänslor

February 4th, 2014 | Posted by Jess in Jobb. - (2 Comments)

Hej världen!

Jag körde en kniv i fingerspetsen under kvällens bolognese-lagande, så om bokstäverna haltar idag tänker jag skylla på det.

Läget är alltså, som oftast, under kontroll. Jag överlevde en sanslöst ansträngande, men rolig helg i London. Vi bodde på ett fint hotell bredvid flygplatsen, åt god mat och jobbade MASSOR. Våra kunder bodde på samma hotell så det fanns liksom inte nån riktigt fritid, utan så fort vi var ute i “offentligheten” skulle det pratas och svaras på frågor och varas trevlig. Men det gick bra, det är trevliga kunder vi har i England och jag kände att jag hade nytta av mina dagar som nanny åt rika människor. Bra på att le och vara trevlig fast jag vill slå människor med dålig andedräkt och aggressivt sätt i ansiktet.

Dessutom lystes tiden på jobbresa upp av J från Finland och E från P, båda vansinnigt eleganta damer som varit i företaget en tid, hade massor av historier att berätta från både privat- och yrkessliv. När själva huvudseminariedagen var över på söndagskvällen satte vi oss i Js rum och drack vin och blev lite glada i hatten och hade skitkul.

Även om högsta hönset också var med och vrålade och skrek och gav befäl och gnällde, så var våra kunder nöjda. Och jag var mest glad att det var över. Dock sa högsta hönset, minst tre gånger, att hon var väldigt imponerad av att jag, som inte har jobbat i firman alls länge, gjorde ett så fantastiskt jobb och att hon var väldigt nöjd med min insats. Sänkta axlar på den liksom.

Efter ett möte med en PR-agentur på måndagen, snabb shoppingtur runt Leicester Square och en mycket skumpig taxiresa tillbaks till flygplatsen, lämnade vi London och England som en grupp trötta, men nöjda smyckesförsäljare.

Min första riktiga affärsresa gick alltså väldigt bra och det känns så skönt inför nästa. I can do it liksom.

Nedpackning av Australien-livet

July 1st, 2012 | Posted by Jess in Annat. | Australien. | Ego. - (0 Comments)

Hej världen!

Effektiva Jessica här. Dagen har varit väldigt bra. Vet inte riktigt vart den tog vägen bara, men massor har iallafall hunnits med. För nu förbereder jag hemresa på riktigt. Imorgon ska rummet storstädas så att jag sen bara kan sova där en natt till och sen (förhoppningsvis) bli godkänd på städkontrollen innan flyget går på tisdag och få tillbaks en fin deposition, lagom till att jag vill handla lite nya kläder.

Mariko är inte hemma ikväll så det är lite tomt här hemma. Jag ska snart köra in två kycklingfiléer i ugnen till kvällens och morgondagens middagar, titta lite på tv och se om hjärnan kommer på något bortglömt som måste fixas.

Jag har tvättat idag och torktumlat (trots att det är emot mina principer. Jag skyller på det opålitliga vädret). Jag har även diskat, packat, slängt en massa skit, rensat och gjort iordning. Mina lådor och garderober är tomma och kvar finns högar med saker. En hög heter “Kanske ges bort, kanske kastas”, en annan heter “ha på mig imorgon”, en tredje heter “ha på mig på hemresan”, en sista heter “sånt som ska packas så småningom men som jag fortfarande behöver”.

Resväskan blev fullare än jag trodde och tack vare/på grund av alla böcker så är den också rejält tung. Har inte vägt den än, men jag hoppas på det bästa. De är ju så snåla Qantas, 23 kilo får man ha med sig och då ska ni veta att min superbraiga resväska väger 6 kilo redan..

Nä. Det blir nog bra det där. Vi hörs kanske lite senare igen, jag får se hur jag mår.

Hejdå!

Vilse i Sydney’s vildmark

June 17th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Resa. - (1 Comments)

I torsdags hade jag bestämt träff med isländska Olöf som jag lärde känna här i Adelaide men som numera bor med sin pojkvän utanför Sydney. Klockan 13.00 skulle vi ses utanför ett apotek vid Wynyard station i Sydney. Det skulle sen visa sig finnas två likadan apotek vid den här jättestationen som sträcker sig över flera gator och kvarter. 45 minuter tog det innan vi hade hittat varandra, mest med hjälp av GPSen på min iPhone. Sen fick vi vänta en halvtimme innan bussen till slut anlände och vi var på väg mot Spit.

Jag hade nämligen fått tips om att det fanns en fin promenadsträcka från Spit till Manly, båda två delar av Sydney kan man väl säga. Bussen släppte dock av oss lite för tidigt så vi fick gå en fyra kilometer innan hajken ens hade börjat. Det bor en massa rika människor längs med havet som går in och ut genom Sydneys alla bukter och skär. Många fina hus, gårdar och mansions såg vi. (Ni som känner mig vet att jag älskar sånt. Drömmer litegrann om min egen framtid då.. ) Iallafall. Så småningom kom vi till en skylt där spåret började. Nu hade vi 9,5 km av kustvandring att se framemot.

 

 

Det hade dock ösregnat hela dagen innan så spåret, som var en stig, var väldigt blött och lerigt och det dröjde inte länge alls förrän skor och strumpor var blöta. Vi traskade vidare på gott humör. Stigen tog oss upp och ner för bergväggen mot havet. Genom tät djungel och typisk australisk bush vandrade två tappra européer. På en strand mötte vi en lyxhustru med labrador som skeptiskt tittade på sitt armbandsur och skakade på huvuet. Snabba er tjejer, sa hon, snart blir det mörkt.

 

 

Vi anande att det kunde bli så, men körde ändå vidare med tanken att vi ju kunde avbryta om det inte gick att ta sig vidare på grund av väder eller brist på dagsljus. Det blev mörkare och mörkare och särskilt de tätare delarna av skog gjorde det väldigt svårt att se stigen.

Men eftersom vi ännu inte haft möjlighet att avbryta promenaden, stigen kom liksom aldrig i kontakt med civilisationen, så hade vi inget val. Vi fortsatte. Snart såg vi inget annat än kolsvarta skuggor och mörksvarta skuggor. Ingen parkering. Ingen väg. Ingen annan människa. Ingen skylt.

Snacka om att jag i det läget var glad att Olöf ville följa med mig! Så småningom kom vi till en stenig strand. Vi kunde inte se var stigen fortsatte. Vi hade fyra olika alternativ. 1. Gå tillbaks till där vi senast hade möjlighet att avbryta (8 km och två timmars vandring). 2. Gå upp för en av stentrapporna (som ledde rakt in i rik familjs trädgård). 3. Gå upp för den andra stentrappan (som ledde rakt in i en annan rik familjs trädgård). 4. Ta oss ut på hala stenar där tidvattnet snabbt stod högre och högre (vi kunde inte se vart dessa stenar ledde).

Vi bestämde oss för alternativ 2 och tog oss smygande i mörkret in i en rik familjs trädgård och passerade förbi ett av deras gigantiska panoramafönster där en kvinna satt och tittade på gigantisk tv. Vår tanke var att det på andra sidan huset skulle finnas en gata som vi kunde promenera vidare på. Det fanns det inte. Bara en trappa till och ett slott till. Och ovanför det stora huset kunde vi se ännu ett stort hus. Hela bergväggen var täckt av rikemansbostäder. I samma ögonblick som jag satte min lerkleggiga gympasko på nästa trappas första steg så aktiverades rörelsedetektor och tvåtusen lampor i trädgård och på hus tändes. Jag var så nervös att jag skakade.

Vi bestämde att det var inte värt att riskera att bli skjutna som inbrottstjuvar eller hamna i fängelse som någon ringde polisen, så vi ringde på hos första rika kvinnan som kom och öppnade i morgonrock. Hon verkade förvånansvärt oförvånad att se två turister stå där i kvällsmörkret, särskilt med tanke på hennes hus isolerade läge. Hon pekade uppför berget och lovade att det skulle finnas en väg där som vi kunde navigera oss fram på. Ta liften, sa hon och pekade på en liten korg som befann sig bredvid hennes veranda. Vi klev in och hon satte igång den åt oss och så åkte vi lift cirka hundra meter rakt uppför berget, förbi de andra rikemansvillorna tills hissen sen stannade vid en parkeringsplats där två stora Mercedes stod parkerade. Vi hade hittat en gata.

Återigen fick min iPhone agera hjälpreda, vi gick och gick och gick, förbi stora lyxiga villor och små mysiga restauranger tills vi återigen hamnade på en led, denna gången en cykel- och gångled som längs med havet ledde oss hela vägen till Manly.

 

 

Jag tog några stapplande steg på den berömda Manly-stranden innan vi åt kycklingburgare till middag och sen satte oss på en färja tillbaks till Circular Quay och centrala Sydney.

Enligt stegräknare och annan modern utrustning hade vi då vandrat cirka 17 km istället för de tilltänkta 10. Riktigt bra dag alltså, iallafall motionsmässigt. Äventyret var också helt okej, utsikten och stigarna väldigt vackra, det märktes verkligen inte att vi bara var några kilometer från en av Australiens största städer. Jag tackade Olöf för sällskapet och gick sen med ömmande muskler mot Operahuset. Det var dags att vara kulturell!

 

 

Vackra Australien!

 

Nu kan jag ändå inte ändra något.

June 12th, 2012 | Posted by Jess in Annat. | Plugg. | Resa. - (0 Comments)

Hej.

Det finns inte så mycket att rapportera om från min sida av världen. Jag har lämnat in min Cultural Theory-tenta idag, tyvärr känns det inte lika bra i magen som jag hade hoppats. Man måste ju inte bara lämna in saker, man måste ju bli godkänd också. Jag har ingen aning om hur det ska gå i mina kurser här i Australien, lärarna verkar ju tänka helt annorlunda mot mina lärare i Sverige. Whatever. Eller nä, inte whatever, utan hoppas att jag klarar mig.

Men jag tänker iallafall försöka koppla av nu, för imorgon går flyget mot Sydney och jag har en lång lista på saker som måste spanas in där. Dessutom kan jag ju inte ändra mina inlämnade uppsatser nu ändå. Jag ska snart gå ut och hänga lite med mina housemates, äta köttfärsröra och mozzarella till middag och titta på Masterchef. Sen ska jag packa och skypa med älskade Eric innan huvudet landar på kudden igen.

Klockan 6.10 måste jag vara ute ur huset och gå till busstationen, vägrar ta taxi utan spar pengarna och går upp tidigare istället. Vi får se sen, hur mycket bloggning det blir från Sydney. Jag tänker ha roligt och vara kulturell och njuta av att vara i en av världens mest omtalade städer. Ska recensera den sen och berätta för er om det epitetet är välförtjänt eller ej..

Okej, vi säger det så länge! Hej!

Soptunna i Alice Springs målad i traditionellt aboriginskt mönster.

Lunch i Alice Springs, sallad med grillade grönsaker och halloumi.

Kata Tjuta genom bussfönstret. Ungefär på det här avståndet måste turisterna stanna om aboriginerna som bor i nationalparken har ceremoni på gång.

Vår proffsiga guide och busschaufför Hugh på väg mot Uluru.

Uluru solnedgången med träd i vägen.

Champagne i solnedgången bredvid Uluru.

Mitt tjejrum på vandrarhemmet...

Lilla innergården på vandrarhemmet. Full gubbe syns inte på bild.

Den sprudlande floden Todd som rinner genom Alice Springs. (Och ser ut såhär mer än 95% av året.)

 

Kata Tjuta och jag

May 23rd, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Resa. - (2 Comments)

På vår resa till Uluru, som man ändå får se som slutmålet, stannade vi inne i nationalparken där Uluru ligger för att hika bland topparna som utgör en helig plats för aboriginerna: Kata Tjuta, The Olgas på engelska. Uluru var också en helig plats tusentals år tills turisterna blev för många och den röda stenen förlorade sin kraft för folken som bor i närheten. Men Kata Tjuta är alltså fortfarande en helig plats för aboriginerna och när de har ceremonier där så stängs den delen av parken och besökare får stanna nån mil bort och titta på kullarna från en utkikspunk istället.

När jag var där tillsammans med min lilla turistgrupp i lördags så var det dock fri passage ända fram till topparna. Vi vandra in mellan två av de största, fick ömsom klättra och ömsom lunka för att ta oss in i den mäktiga skuggan som bildas mellan dessa enorma klippväggar. Det rann en liten å där, men bortsett från porlandet från den så var det tyst som i graven. Och det var coolt för människor verkade liksom märka det, fast de hade familjemedlemmar med sig att prata med, vilket inte jag hade, så höll alla tyst. Folk vandrade med stängda munnar eller stod still och bara njöt av känslan av kraft och stämning som infann sig där.

Jag tänkte på hur häftigt livet är som tog med mig till Kata Tjuta i Northern Territory, Australien och lät mig njuta av det vackra och vidunderliga jag såg där och då. Förtrollningen bröts då japanen i gula jackan på bilden nedan satte igång sin kamera som hade inbyggda ljudeffekter till varenda knapp han kom åt. Suck. Han var ändå lite använd för att demonstrera hur liten man kände sig där, på aboriginernas plats.

 

Ser ni honom?

 

Kamelernas Australien

May 21st, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Resa. - (6 Comments)

Kan vi prata lite om kameler? Visste ni att världens största kamelpopulation finns i Australien? Jo, det är sant. Runt 1,2 miljoner kameler lever vilt i centrala och östra delarna av Australien. Jag tycker det känns lite konstigt, men lyckades faktiskt se både kamelbajs och några riktiga kameler från bussfönstret när vi körde från Alice Springs till Uluru.

Kamelerna kom till Australien från Indien i mitten av 1800-talet då folk ville ha tåliga djur att resa genom vildmarken med. Hästarna som de redan hade importerat in höll inte riktigt måttet.

Nu är dock kamelerna en pest och pina för de bönder som bor i till exempel Northern Territory, delstaten där Alice Springs ligger. De travar rakt igenom staket och förstör marker, linor och stolpar för hundratusentals dollar. En kilometer förstört staket kostar ettusen dollar att laga. Förra året var det en grupp boskapsfarmare som fick 140 kilometer staket förstört och alltså behövde hosta upp 140 000 dollar för att fixa detta. Arbetet försvåras naturligtvis av att djuren fortfarande går där samt att avstånden är så enorma där i mitten av Australien.

De uppretade bönderna fick tillstånd av regeringen att jaga och skjuta kameler under fem dagar. Efter tre dagar hade de dödat femtusen kameler genom att jaga dem med helikopter. De skulle ha fortsatt i två dagar till, men fick slut på bränsle och närmsta mack var för långt borta.

Kamelkött var också en populär ingrediens i många av rätterna på restauranger och caféer i Alice Springs. Det finns väl liksom gott om det..

 

Några kameler framför Kata Tjuta, Northern Territory. Bilden INTE tagen av mig.

 

Mycket som vill sägas

May 21st, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Resa. - (2 Comments)

Nu känns bloggen tyvärr lite som ett tvång igen. Jag har panik för att jag inte skrivit något på flera dagar och jag har panik för att det är mycket som vill sägas och visas och diskuteras. Jag ska försöka andas i en fiktiv papperspåse och ta det lite i taget.

Jag kan väl iallafall konstatera att helgen och resan var fantastisk och har ni vägarna förbi Alice Springs så finns det en väldigt röd, stor sten en fem timmar utanför som måste beskådas. Känslorna tog överhanden och naturen svepte mig med på ett sätt som jag inte upplever så ofta. Det var riktigt coolt helt enkelt, för att använda slitna ord som kanske inte säger så mycket.

Vardagen är dock igång igen och de närmsta tre veckorna, innan skolan är slut, är det många uppsatsord som ska skrivas och lämnas in och kontrolleras så vi får se hur det blir med bloggen. Ska vi säga så sålänge? Ja, det gör vi. Ha en fin måndag därhemma i Europa!

Kram!

 

Min iPhone lyckades ta några riktigt fina bilder på Uluru

 

Alice Springs- Here I come!

May 17th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Resa. - (6 Comments)

 

Pizzan blev lyckad tyckte jag! Den smakade naturligtvis inte som vanlig, kolhydratspackad vetepizza, men den var helt okej. Ska berätta mer och visa bilder när jag är hemma från minisemestern igen.

För imorgonbitti så bär det ju av mot Alice Springs. Det ligger ganska precis mitt i Australien och staden i sig ska inte vara nån superhöjdare, men ett bra mellanstop på väg till Uluru, Ayers Rock. Jag får skjuts av Lindsey till flygplatsen imorgon, hon ska hämta upp sin pojkvän som kommer på besök från Sydney, sen tar flygningen till Alice Springs lite mer än två timmar. Väl där blir det lunch och stros på stan, förhoppningsvis nåt besök på ett Aboriginal konstgalleri också. Tidigt på lördagsmorgonen blir jag upphämtad av en tourbus och så bär det av på äventyr på väg mot Uluru. Vi är sen hemma sent på natten samma dag och vid lunchtid på söndag går planet tillbaks till Adelaide.

Där har ni planerna. Jag får se hur det blir med bloggandet, tänker inte låta det stressa mig, utan nu ska jag på äventyrssemester! Om än en kort sådan!

Ha det fint, vi hörs!

 

Vad gör jag här?

April 28th, 2012 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. - (0 Comments)

Hej.

Igår när jag pratade med Eric så sa jag till honom att jag inte riktigt vet vad jag gör här. Det känns som att Australien inte är så himla underbart egentligen och att det hade varit mycket härligare att vara hemma i Erics vardagsrum. Till exempel. Sen kom jag på att hade jag inte varit här så hade jag pluggat denna terminen i Sverige så då hade jag ändå inte suttit i Erics vardagsrum. Hade väl en liten dipp helt enkelt.

Idag efter 6 kilometers morgonpromenad och sen tjejsnack med Lindsay och Mariko i vardagsrummet under stretching, så kände jag ändå att “jo, men visst tusan ska jag vara här.” Det kändes skönt.

Summa sumarum: Jag stannar väl i 66 dagar till dådå.