Om livet, plugg, distanskärlek, LCHF och annat krafs.
Header

Livstecken från södra Tyskland

December 8th, 2014 | Posted by Jess in Filosoferande. | Resa. - (0 Comments)

Härmed kommer ett livstecken från mig:

Livstecken

Alltså, december är liksom alltid en hyfsat fullbokad månad, för alla människor, men vår i år tar nog priset i min personliga kategori i alla fall. Vi åkte till USA den 11 november och tillbringade sen nästan tre veckor tillsammans med en underbar hög människor, kända och okända. Vi åt gott och såg mycket och mös och promenerade omkring. Vi återkommer till resan vid ett senare tillfälle.

Sen kom vi hem och drabbades av jetlag extraordinär. Eric värre än jag tror jag, men jag var också bättre på att gå upp tidigt på morgonen, trots att vi snittade 4-5 timmar sömn per natt de första fyra dagarna. Det är fruktansvärt frustrerande att vakna mitt i natten och vara klarvaken.

Sen gick vi tillbaks till jobbet igen båda två och det är ju tufft på sitt sätt, att komma ihåg vilket skrivbord man hör hemma vid, hur vattenkokaren funkar och sådär. Dessutom hade företaget genomfört en rad ”omstruktureringar” medan jag var borta som ingen visst något om på förhand. Bland annat har en av mina chefer fått sparken och den andra omplacerats och två andra börjat. Tre av mina kollegor är sjukskrivna på grund av stress och flera stycken äter tabletter för att orka gå till jobbet. Så ja, lite sådär mest.

I lördags fixade Eric och jag ihop vår numera traditionsenlig julmiddag för vänner. Även i år serverades kalkon som Eric stod för tillsammans med grönsaker och potatis och sallad och hembakat bröd. Det blev en lång dag i köket och sen några timmar tillsammans med gästerna innan de rullade hemåt igen. Kändes som att vi mest stod i köket när de var här vilket är trist, men så blir det ibland. Under efterrätten kunde vi i alla fall umgås med våra vänner. Som till mesta delen består av par och två bebisar. Fint så.

Och nu, nu har arbetsveckan kört igång igen, men det blir en kort en för mig för på lördag tänkte vi ju gifta oss lite snabbt och då ska det fixas inför det på torsdag och sen kommer familjen Sjöstedt med partners och mormor och morfar och Emelie och Malena på besök från Sverige på fredag och stannar över helgen och det ska bli väldigt härligt att ha dem här.

Så ös igen. Ös medvetslös.

Nerviga resan till Sverige

September 19th, 2014 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

Tillbaks i verkligheten nu sen ett par dagar. Helgen i Sverige var väldigt fin på många sätt. Det kändes som att vi kom, såg och segrade. Redan på fredagkväll, trots att timman var sen och alla var lite slitna efter jobbeveckan och flygresan, satte Eric och jag oss ner med mamma  och pappa framför köksbordet och berättade vår stora nyhet. De blev glada. Glada och kanske lite överraskade, men det var säkerligen välkommet. Det har jag förstått på mammas hintar de senaste åren, om inte annat.

Vi avslutade kvällen med ett långt och hackigt videosamtal till London, där Erics bröder och blivande svägerska satt och drack goda drycker och firade livet med oss. Även om de mest var förvirrade över att vi verkade skulla sova i en bastu.

Lördagsmorgonen inleddes med frukost hemma hos Malena och Miriam. Emelie, Martin och Ebbe dök också upp. Tony var ute och fiskade och missade både oss och vårt besked, men han fick på telefon lite senare och hämtade sig snabbt. Vi käkade svensk ost, kramades, lekte med barnen på golvet och försökte uppdatera varandra lite snabbt på vad som hänt sen sist.

Sen tog Eric, mamma och jag bilen och körde på en liten Skåne-tur för att spana in bröllopslokaler. Nu blir det väl antagligen inte stor fest i Sverige nästa år som planerat från början, utan nästnästa, men att ändå ha lite koll på vad som finns och vad vill gillar, känns bra. Checklistan som tillhör den perfekta lokalen är lång, även om jag tror att vi kom hyfsat nära i söndags. Då tittade vi på en herrgård med tillhörande festlada och övernattningsrum utanför Landskrona. Långt bort från mina trakter, men fortfarande Skåne och så himla fint på många vis. Vi får väl se.

Med lite dåligt samvete lämnade jag sen Eric framför tvn hemma hos mamma och pappa för att åka med Malena till Emelie och bara prata bort lite tid. Det blev hämtpizza (svensk sådan rockar!) och lite bus med Ebbe och så en jäkla massa prat. För första gången på länge, kände jag i alla fall, blev samtalen djupa och långa och rotande och uttömmande. Jag fiskade mest information om mitt nya äventyr, som ju båda mina bästisar redan gått igenom, men vi hann också avhandla lite snusk och lite skvaller och lite sånt där som man tänker men inte vågar säga till så många.

Bara helt fantastiskt härligt var det.

Och Eric hade klarat sig fint, visade det sig, när jag var hemma igen typ 8 timmar senare.

Söndagen ägnades åt en lokal till och sen en stor bullrig middag på kvällen med barndomsvänner till mamma och pappa samt deras numera vuxna barn. Mycket att snacka om där också och jag fick även träffa mina egna syskon som nog blev glada även de.

På måndagen hängde vi hemma hos mormor och morfar en sväng, fick köttfärspaj och glass. Uppdaterade dem och fick ännu en gång dela vår glädje med nån som också ser framemot allt som komma skall. Känns fint att folk fröjdas tillsammans med oss.

Sen fick vi skjuts av mamma till bussen, sa hejdå, kom till Lund, tog tåget till flygplatsen, åt dyr middag där, handlade ett wienerbröd och flög hem. Att ta sig upp till jobbet dagen efter var inte lätt, kändes nästan som att man var bakfull. En helg med massa intryck och känslor och nervositet var över. Nu fortsätter vardagen. Och det känns helt okej.

Londontripp och lättnadskänslor

February 4th, 2014 | Posted by Jess in Jobb. - (2 Comments)

Hej världen!

Jag körde en kniv i fingerspetsen under kvällens bolognese-lagande, så om bokstäverna haltar idag tänker jag skylla på det.

Läget är alltså, som oftast, under kontroll. Jag överlevde en sanslöst ansträngande, men rolig helg i London. Vi bodde på ett fint hotell bredvid flygplatsen, åt god mat och jobbade MASSOR. Våra kunder bodde på samma hotell så det fanns liksom inte nån riktigt fritid, utan så fort vi var ute i “offentligheten” skulle det pratas och svaras på frågor och varas trevlig. Men det gick bra, det är trevliga kunder vi har i England och jag kände att jag hade nytta av mina dagar som nanny åt rika människor. Bra på att le och vara trevlig fast jag vill slå människor med dålig andedräkt och aggressivt sätt i ansiktet.

Dessutom lystes tiden på jobbresa upp av J från Finland och E från P, båda vansinnigt eleganta damer som varit i företaget en tid, hade massor av historier att berätta från både privat- och yrkessliv. När själva huvudseminariedagen var över på söndagskvällen satte vi oss i Js rum och drack vin och blev lite glada i hatten och hade skitkul.

Även om högsta hönset också var med och vrålade och skrek och gav befäl och gnällde, så var våra kunder nöjda. Och jag var mest glad att det var över. Dock sa högsta hönset, minst tre gånger, att hon var väldigt imponerad av att jag, som inte har jobbat i firman alls länge, gjorde ett så fantastiskt jobb och att hon var väldigt nöjd med min insats. Sänkta axlar på den liksom.

Efter ett möte med en PR-agentur på måndagen, snabb shoppingtur runt Leicester Square och en mycket skumpig taxiresa tillbaks till flygplatsen, lämnade vi London och England som en grupp trötta, men nöjda smyckesförsäljare.

Min första riktiga affärsresa gick alltså väldigt bra och det känns så skönt inför nästa. I can do it liksom.

Nedpackning av Australien-livet

July 1st, 2012 | Posted by Jess in Annat. | Australien. | Ego. - (0 Comments)

Hej världen!

Effektiva Jessica här. Dagen har varit väldigt bra. Vet inte riktigt vart den tog vägen bara, men massor har iallafall hunnits med. För nu förbereder jag hemresa på riktigt. Imorgon ska rummet storstädas så att jag sen bara kan sova där en natt till och sen (förhoppningsvis) bli godkänd på städkontrollen innan flyget går på tisdag och få tillbaks en fin deposition, lagom till att jag vill handla lite nya kläder.

Mariko är inte hemma ikväll så det är lite tomt här hemma. Jag ska snart köra in två kycklingfiléer i ugnen till kvällens och morgondagens middagar, titta lite på tv och se om hjärnan kommer på något bortglömt som måste fixas.

Jag har tvättat idag och torktumlat (trots att det är emot mina principer. Jag skyller på det opålitliga vädret). Jag har även diskat, packat, slängt en massa skit, rensat och gjort iordning. Mina lådor och garderober är tomma och kvar finns högar med saker. En hög heter “Kanske ges bort, kanske kastas”, en annan heter “ha på mig imorgon”, en tredje heter “ha på mig på hemresan”, en sista heter “sånt som ska packas så småningom men som jag fortfarande behöver”.

Resväskan blev fullare än jag trodde och tack vare/på grund av alla böcker så är den också rejält tung. Har inte vägt den än, men jag hoppas på det bästa. De är ju så snåla Qantas, 23 kilo får man ha med sig och då ska ni veta att min superbraiga resväska väger 6 kilo redan..

Nä. Det blir nog bra det där. Vi hörs kanske lite senare igen, jag får se hur jag mår.

Hejdå!

Vilse i Sydney’s vildmark

June 17th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Resa. - (1 Comments)

I torsdags hade jag bestämt träff med isländska Olöf som jag lärde känna här i Adelaide men som numera bor med sin pojkvän utanför Sydney. Klockan 13.00 skulle vi ses utanför ett apotek vid Wynyard station i Sydney. Det skulle sen visa sig finnas två likadan apotek vid den här jättestationen som sträcker sig över flera gator och kvarter. 45 minuter tog det innan vi hade hittat varandra, mest med hjälp av GPSen på min iPhone. Sen fick vi vänta en halvtimme innan bussen till slut anlände och vi var på väg mot Spit.

Jag hade nämligen fått tips om att det fanns en fin promenadsträcka från Spit till Manly, båda två delar av Sydney kan man väl säga. Bussen släppte dock av oss lite för tidigt så vi fick gå en fyra kilometer innan hajken ens hade börjat. Det bor en massa rika människor längs med havet som går in och ut genom Sydneys alla bukter och skär. Många fina hus, gårdar och mansions såg vi. (Ni som känner mig vet att jag älskar sånt. Drömmer litegrann om min egen framtid då.. ) Iallafall. Så småningom kom vi till en skylt där spåret började. Nu hade vi 9,5 km av kustvandring att se framemot.

 

 

Det hade dock ösregnat hela dagen innan så spåret, som var en stig, var väldigt blött och lerigt och det dröjde inte länge alls förrän skor och strumpor var blöta. Vi traskade vidare på gott humör. Stigen tog oss upp och ner för bergväggen mot havet. Genom tät djungel och typisk australisk bush vandrade två tappra européer. På en strand mötte vi en lyxhustru med labrador som skeptiskt tittade på sitt armbandsur och skakade på huvuet. Snabba er tjejer, sa hon, snart blir det mörkt.

 

 

Vi anande att det kunde bli så, men körde ändå vidare med tanken att vi ju kunde avbryta om det inte gick att ta sig vidare på grund av väder eller brist på dagsljus. Det blev mörkare och mörkare och särskilt de tätare delarna av skog gjorde det väldigt svårt att se stigen.

Men eftersom vi ännu inte haft möjlighet att avbryta promenaden, stigen kom liksom aldrig i kontakt med civilisationen, så hade vi inget val. Vi fortsatte. Snart såg vi inget annat än kolsvarta skuggor och mörksvarta skuggor. Ingen parkering. Ingen väg. Ingen annan människa. Ingen skylt.

Snacka om att jag i det läget var glad att Olöf ville följa med mig! Så småningom kom vi till en stenig strand. Vi kunde inte se var stigen fortsatte. Vi hade fyra olika alternativ. 1. Gå tillbaks till där vi senast hade möjlighet att avbryta (8 km och två timmars vandring). 2. Gå upp för en av stentrapporna (som ledde rakt in i rik familjs trädgård). 3. Gå upp för den andra stentrappan (som ledde rakt in i en annan rik familjs trädgård). 4. Ta oss ut på hala stenar där tidvattnet snabbt stod högre och högre (vi kunde inte se vart dessa stenar ledde).

Vi bestämde oss för alternativ 2 och tog oss smygande i mörkret in i en rik familjs trädgård och passerade förbi ett av deras gigantiska panoramafönster där en kvinna satt och tittade på gigantisk tv. Vår tanke var att det på andra sidan huset skulle finnas en gata som vi kunde promenera vidare på. Det fanns det inte. Bara en trappa till och ett slott till. Och ovanför det stora huset kunde vi se ännu ett stort hus. Hela bergväggen var täckt av rikemansbostäder. I samma ögonblick som jag satte min lerkleggiga gympasko på nästa trappas första steg så aktiverades rörelsedetektor och tvåtusen lampor i trädgård och på hus tändes. Jag var så nervös att jag skakade.

Vi bestämde att det var inte värt att riskera att bli skjutna som inbrottstjuvar eller hamna i fängelse som någon ringde polisen, så vi ringde på hos första rika kvinnan som kom och öppnade i morgonrock. Hon verkade förvånansvärt oförvånad att se två turister stå där i kvällsmörkret, särskilt med tanke på hennes hus isolerade läge. Hon pekade uppför berget och lovade att det skulle finnas en väg där som vi kunde navigera oss fram på. Ta liften, sa hon och pekade på en liten korg som befann sig bredvid hennes veranda. Vi klev in och hon satte igång den åt oss och så åkte vi lift cirka hundra meter rakt uppför berget, förbi de andra rikemansvillorna tills hissen sen stannade vid en parkeringsplats där två stora Mercedes stod parkerade. Vi hade hittat en gata.

Återigen fick min iPhone agera hjälpreda, vi gick och gick och gick, förbi stora lyxiga villor och små mysiga restauranger tills vi återigen hamnade på en led, denna gången en cykel- och gångled som längs med havet ledde oss hela vägen till Manly.

 

 

Jag tog några stapplande steg på den berömda Manly-stranden innan vi åt kycklingburgare till middag och sen satte oss på en färja tillbaks till Circular Quay och centrala Sydney.

Enligt stegräknare och annan modern utrustning hade vi då vandrat cirka 17 km istället för de tilltänkta 10. Riktigt bra dag alltså, iallafall motionsmässigt. Äventyret var också helt okej, utsikten och stigarna väldigt vackra, det märktes verkligen inte att vi bara var några kilometer från en av Australiens största städer. Jag tackade Olöf för sällskapet och gick sen med ömmande muskler mot Operahuset. Det var dags att vara kulturell!

 

 

Vackra Australien!

 

Nu kan jag ändå inte ändra något.

June 12th, 2012 | Posted by Jess in Annat. | Plugg. | Resa. - (0 Comments)

Hej.

Det finns inte så mycket att rapportera om från min sida av världen. Jag har lämnat in min Cultural Theory-tenta idag, tyvärr känns det inte lika bra i magen som jag hade hoppats. Man måste ju inte bara lämna in saker, man måste ju bli godkänd också. Jag har ingen aning om hur det ska gå i mina kurser här i Australien, lärarna verkar ju tänka helt annorlunda mot mina lärare i Sverige. Whatever. Eller nä, inte whatever, utan hoppas att jag klarar mig.

Men jag tänker iallafall försöka koppla av nu, för imorgon går flyget mot Sydney och jag har en lång lista på saker som måste spanas in där. Dessutom kan jag ju inte ändra mina inlämnade uppsatser nu ändå. Jag ska snart gå ut och hänga lite med mina housemates, äta köttfärsröra och mozzarella till middag och titta på Masterchef. Sen ska jag packa och skypa med älskade Eric innan huvudet landar på kudden igen.

Klockan 6.10 måste jag vara ute ur huset och gå till busstationen, vägrar ta taxi utan spar pengarna och går upp tidigare istället. Vi får se sen, hur mycket bloggning det blir från Sydney. Jag tänker ha roligt och vara kulturell och njuta av att vara i en av världens mest omtalade städer. Ska recensera den sen och berätta för er om det epitetet är välförtjänt eller ej..

Okej, vi säger det så länge! Hej!

Soptunna i Alice Springs målad i traditionellt aboriginskt mönster.

Lunch i Alice Springs, sallad med grillade grönsaker och halloumi.

Kata Tjuta genom bussfönstret. Ungefär på det här avståndet måste turisterna stanna om aboriginerna som bor i nationalparken har ceremoni på gång.

Vår proffsiga guide och busschaufför Hugh på väg mot Uluru.

Uluru solnedgången med träd i vägen.

Champagne i solnedgången bredvid Uluru.

Mitt tjejrum på vandrarhemmet...

Lilla innergården på vandrarhemmet. Full gubbe syns inte på bild.

Den sprudlande floden Todd som rinner genom Alice Springs. (Och ser ut såhär mer än 95% av året.)

 

Kata Tjuta och jag

May 23rd, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Resa. - (2 Comments)

På vår resa till Uluru, som man ändå får se som slutmålet, stannade vi inne i nationalparken där Uluru ligger för att hika bland topparna som utgör en helig plats för aboriginerna: Kata Tjuta, The Olgas på engelska. Uluru var också en helig plats tusentals år tills turisterna blev för många och den röda stenen förlorade sin kraft för folken som bor i närheten. Men Kata Tjuta är alltså fortfarande en helig plats för aboriginerna och när de har ceremonier där så stängs den delen av parken och besökare får stanna nån mil bort och titta på kullarna från en utkikspunk istället.

När jag var där tillsammans med min lilla turistgrupp i lördags så var det dock fri passage ända fram till topparna. Vi vandra in mellan två av de största, fick ömsom klättra och ömsom lunka för att ta oss in i den mäktiga skuggan som bildas mellan dessa enorma klippväggar. Det rann en liten å där, men bortsett från porlandet från den så var det tyst som i graven. Och det var coolt för människor verkade liksom märka det, fast de hade familjemedlemmar med sig att prata med, vilket inte jag hade, så höll alla tyst. Folk vandrade med stängda munnar eller stod still och bara njöt av känslan av kraft och stämning som infann sig där.

Jag tänkte på hur häftigt livet är som tog med mig till Kata Tjuta i Northern Territory, Australien och lät mig njuta av det vackra och vidunderliga jag såg där och då. Förtrollningen bröts då japanen i gula jackan på bilden nedan satte igång sin kamera som hade inbyggda ljudeffekter till varenda knapp han kom åt. Suck. Han var ändå lite använd för att demonstrera hur liten man kände sig där, på aboriginernas plats.

 

Ser ni honom?

 

Kamelernas Australien

May 21st, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Resa. - (6 Comments)

Kan vi prata lite om kameler? Visste ni att världens största kamelpopulation finns i Australien? Jo, det är sant. Runt 1,2 miljoner kameler lever vilt i centrala och östra delarna av Australien. Jag tycker det känns lite konstigt, men lyckades faktiskt se både kamelbajs och några riktiga kameler från bussfönstret när vi körde från Alice Springs till Uluru.

Kamelerna kom till Australien från Indien i mitten av 1800-talet då folk ville ha tåliga djur att resa genom vildmarken med. Hästarna som de redan hade importerat in höll inte riktigt måttet.

Nu är dock kamelerna en pest och pina för de bönder som bor i till exempel Northern Territory, delstaten där Alice Springs ligger. De travar rakt igenom staket och förstör marker, linor och stolpar för hundratusentals dollar. En kilometer förstört staket kostar ettusen dollar att laga. Förra året var det en grupp boskapsfarmare som fick 140 kilometer staket förstört och alltså behövde hosta upp 140 000 dollar för att fixa detta. Arbetet försvåras naturligtvis av att djuren fortfarande går där samt att avstånden är så enorma där i mitten av Australien.

De uppretade bönderna fick tillstånd av regeringen att jaga och skjuta kameler under fem dagar. Efter tre dagar hade de dödat femtusen kameler genom att jaga dem med helikopter. De skulle ha fortsatt i två dagar till, men fick slut på bränsle och närmsta mack var för långt borta.

Kamelkött var också en populär ingrediens i många av rätterna på restauranger och caféer i Alice Springs. Det finns väl liksom gott om det..

 

Några kameler framför Kata Tjuta, Northern Territory. Bilden INTE tagen av mig.

 

Mycket som vill sägas

May 21st, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Resa. - (2 Comments)

Nu känns bloggen tyvärr lite som ett tvång igen. Jag har panik för att jag inte skrivit något på flera dagar och jag har panik för att det är mycket som vill sägas och visas och diskuteras. Jag ska försöka andas i en fiktiv papperspåse och ta det lite i taget.

Jag kan väl iallafall konstatera att helgen och resan var fantastisk och har ni vägarna förbi Alice Springs så finns det en väldigt röd, stor sten en fem timmar utanför som måste beskådas. Känslorna tog överhanden och naturen svepte mig med på ett sätt som jag inte upplever så ofta. Det var riktigt coolt helt enkelt, för att använda slitna ord som kanske inte säger så mycket.

Vardagen är dock igång igen och de närmsta tre veckorna, innan skolan är slut, är det många uppsatsord som ska skrivas och lämnas in och kontrolleras så vi får se hur det blir med bloggen. Ska vi säga så sålänge? Ja, det gör vi. Ha en fin måndag därhemma i Europa!

Kram!

 

Min iPhone lyckades ta några riktigt fina bilder på Uluru