Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Det sitter en mormor och en morfar bredvid mig på soffan, det är inte mina utan Elsas. Och så sitter det en snygg man med förkylning mittemot. Han är min. Lille tjejen ligger och sover, oroligt, med förmodat halsont, men vi har ändå haft en bra mars-tisdag, det får man säga. Trots att terrorn kryper närmre.

Innan vi satte oss på tåget för att hämta hit mina föräldrar som kom med flyg idag så hörde vi på nyheterna om vad som hänt i Bryssel. Håret reste sig på armarna och jag svalde hårt. Nej. Inte igen. Hela tåget ut till flygplatsen var fullt med extra-insatta poliser och området där Elsa och jag satt och väntade på de anländande patrullerades regelbundet av allvarlig människor med hjälm och maskingevär och texten POLIZEI på skyddsvästen. Ökad beredskap kallas det visst, det som gör att man blir ännu räddare för att man fattar att det kan hända närsomhelst och man får inte gå omkring och vara rädd. Inte vara rädd för de som gör sånt här och absolut inte vara rädd för de som ser ut som de som gör sånt här.

Vi åt vietnamesiskt till lunch innan Elsa sov och vi kollade svenska nyheterna så att alla skulle fatta och sen gick vi och handlade mat till det ettårskalas som ska gå av stapeln på fredag. Och det känns löjligt att handla strössel när folk smäller sig själv i luften i tunnelbanor 400 kilometer bort, men vi skulle ju inte vara rädda och vi måste ju fortsätta.

Nu sover snart alla här i vår lägenhet, besökarna som varit uppe tidigt i morse för att ta ett flyg hit och vi som varit uppe tidigt i morse för att Erics snarkande väckte oss alla tre. Men de som precis har förlorat en bror eller flickvän eller kollega till en självmordsbombande terrorist sover nog inte. De är nog rädda.

Att ha en tejp som skydd.

October 11th, 2011 | Posted by Jess in Annat. - (2 Comments)

Att inte kunna somna förrän efter två på natten igår, det var lite irriterande. Så jag vaknade imorse väldigt trött och med grus i ögonen och ville inte alls gå upp. Eric är inte här. Han fattas.
Som tur är fick jag en pratstund med Ulrika som vägde upp min dåliga tisdagsstart och när Emma och Malin också var på plats bestämde vi presenationsämne och fick se Emma pussa en rödhårig kille. Jag kostade på mig en dagens i skolmatsalen och fick sejfilé och potatis, konstigt nog precis vad jag var sugen på.

Vi lyssnade på föreläsning, pratade skit och sen åkte jag hem med början på en huvudvärk bakom vänstra tinningen. Den har (nog) försvunnit nu tror jag.
Massa plugg att ta igen eftersom jag var en lat liten mask förra veckan, så helgens planer är bokade iallafall. Också morgondagen blir busy; gruppmöte, Australienmöte och barnpassning. Mina bollar är i luften.

Tur att Eric har lärt mig att man ska tejpa över sin webkamera så att ingen spionerar när kollar på Svenska Hollywoodfruar på TV3 Play. Min lilla tejpbit hälsar artigt.

Att vara lite mörkrädd..

September 18th, 2011 | Posted by Jess in Filosoferande. | Skit. - (1 Comments)

I vanliga fall bor jag i Rosengård. (Eller ja, egentligen har jag en jäkla massa hem, typ tre, men.) Där händer det en hel del skit. Folk har skottlossning för sig på parkeringen, man eldar bilar, klottrar på allt som står still och det som rör sig, gör inbrott, snor cyklar, har brasor i källaren och kastar all från glödande fimpar till möbler från balkongerna. Det är ett hyffsat utsatt område där 10 procent (min egen uppskattning) sabbar för de resterande 90. Jag trivs ändå bra alltså, det är konstigt det där. Innanför dörren i min lägenhet känner jag mig trygg och hemma och har det väldigt mysigt. När det blir kväll och mörkt så klarar jag att sova själv. Mest för att lägenheten är så himla liten att det går snabbt att genomsöka när man misstänker att våldtäktsman eller mördare har tagit sig in, men också för att jag är omgiven av folk. På våningsplan finns fyra lägenheter till, i huset 36 och i hela byggnaden säkert en 700 eller nåt sånt. Det är ju bra tänker jag, skulle nåt hända så är det väl någon liten student någonstans i huset som hör det, eller kan hjälpa till att lägga om mina sår, hindra mig från att duscha och ringa polisen och sådär. Tänker jag.
I kontrast. I Starrarp. Där mamma och pappa bor. En by ute på landet. Närmsta granne inte så fruktansvärt långt borta, 100 meter kanske, men ändå ett ställe som gör vara ensam hemma så mycket läskigare. Igår var hela familjen Sjöstedt som bor här ute på andra håll och jag satt hemma och såg framemot en kväll i ensamhetens tecken. Se en film, äta en pizza och trycka i mig en gelégroda eller tre. Men då plötsligt blir det lite obehagligt att huset är så stort, trädgården utanför väsnas i vinden och hunden där nere rör sig oroväckande lite. Dörren är låst, garaget är larmat och jag har hemtelefonen i ett fast grepp bredvid mig, men ändå var det periodvis andningsstopp och svettiga handflator som gällde hos mig. Inte så att jag skrek och sprang och gömde mig (och nu känns det ganska långt borta att vara rädd i sitt föräldrahem) men då och där, när det är mörkt; då blir ibland för mycket för mig.
Tänkte bara att ni skulle veta det. Någon som känner igen sig eller är det jag som behöver växa upp?

(Googlade mörkrädd och får fram en massa rasistpropaganda! WTF?! Inte okej!)