Tillbaks i verkligheten nu sen ett par dagar. Helgen i Sverige var väldigt fin på många sätt. Det kändes som att vi kom, såg och segrade. Redan på fredagkväll, trots att timman var sen och alla var lite slitna efter jobbeveckan och flygresan, satte Eric och jag oss ner med mamma  och pappa framför köksbordet och berättade vår stora nyhet. De blev glada. Glada och kanske lite överraskade, men det var säkerligen välkommet. Det har jag förstått på mammas hintar de senaste åren, om inte annat.

Vi avslutade kvällen med ett långt och hackigt videosamtal till London, där Erics bröder och blivande svägerska satt och drack goda drycker och firade livet med oss. Även om de mest var förvirrade över att vi verkade skulla sova i en bastu.

Lördagsmorgonen inleddes med frukost hemma hos Malena och Miriam. Emelie, Martin och Ebbe dök också upp. Tony var ute och fiskade och missade både oss och vårt besked, men han fick på telefon lite senare och hämtade sig snabbt. Vi käkade svensk ost, kramades, lekte med barnen på golvet och försökte uppdatera varandra lite snabbt på vad som hänt sen sist.

Sen tog Eric, mamma och jag bilen och körde på en liten Skåne-tur för att spana in bröllopslokaler. Nu blir det väl antagligen inte stor fest i Sverige nästa år som planerat från början, utan nästnästa, men att ändå ha lite koll på vad som finns och vad vill gillar, känns bra. Checklistan som tillhör den perfekta lokalen är lång, även om jag tror att vi kom hyfsat nära i söndags. Då tittade vi på en herrgård med tillhörande festlada och övernattningsrum utanför Landskrona. Långt bort från mina trakter, men fortfarande Skåne och så himla fint på många vis. Vi får väl se.

Med lite dåligt samvete lämnade jag sen Eric framför tvn hemma hos mamma och pappa för att åka med Malena till Emelie och bara prata bort lite tid. Det blev hämtpizza (svensk sådan rockar!) och lite bus med Ebbe och så en jäkla massa prat. För första gången på länge, kände jag i alla fall, blev samtalen djupa och långa och rotande och uttömmande. Jag fiskade mest information om mitt nya äventyr, som ju båda mina bästisar redan gått igenom, men vi hann också avhandla lite snusk och lite skvaller och lite sånt där som man tänker men inte vågar säga till så många.

Bara helt fantastiskt härligt var det.

Och Eric hade klarat sig fint, visade det sig, när jag var hemma igen typ 8 timmar senare.

Söndagen ägnades åt en lokal till och sen en stor bullrig middag på kvällen med barndomsvänner till mamma och pappa samt deras numera vuxna barn. Mycket att snacka om där också och jag fick även träffa mina egna syskon som nog blev glada även de.

På måndagen hängde vi hemma hos mormor och morfar en sväng, fick köttfärspaj och glass. Uppdaterade dem och fick ännu en gång dela vår glädje med nån som också ser framemot allt som komma skall. Känns fint att folk fröjdas tillsammans med oss.

Sen fick vi skjuts av mamma till bussen, sa hejdå, kom till Lund, tog tåget till flygplatsen, åt dyr middag där, handlade ett wienerbröd och flög hem. Att ta sig upp till jobbet dagen efter var inte lätt, kändes nästan som att man var bakfull. En helg med massa intryck och känslor och nervositet var över. Nu fortsätter vardagen. Och det känns helt okej.