Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Ja mina kära vänner. Tiden går fort när man har roligt. Förra helgen var jag i Polen. I fyra nätter försmäktade jag i detta land där maten var grå, beige, brun och mörkbrun. Men där det fanns ett härligt hotell och två fantastiska vänner. Och mycket snacks. Det var underbart och det gick bättre än förväntat att vara borta från Elsa.

Men när jag äntligen fick henne i min famn på flygplatsen i Frankfurt så grät jag hejdlöst. Det var som en lättnad som fick axlarna att sjunka och hjärtat att lugna ner sig. Återförenade. Som det ska vara, tillbaks till verkligheten på ett fantastiskt sätt. Hela veckan sen har jag njutit av hennes sällskap, gosat med henne, diskuterat tomten och hans nissar, ätit pepparkaksdeg och gått på promenader i iskylan.

Det har samtidigt varit mycket att göra, både på jobbet och med det evighetsprojekt till adventskalender som jag tvunget vill sy för hand som en jävla medeltidskvinna. (Det blir finast så, plus att min symaskin är kass.) Men idag har vi bakat det lilla av degen som var kvar, med hjälp av svärmor, så nu luktar det peppisar här hemma. Eric var ledig i fredags och hängde med oss. Och på torsdag kommer mina föräldrar på besök och ska leka med Elsa och gå på julmarknad. Det blir mysigt det.

Julen är nära nu. Och jag gillar det.

Var är det nu Polen är huvudstad?

March 6th, 2012 | Posted by Jess in Australien. - (0 Comments)

Jag skryter inte med att kunna särskilt mycket om Australiens geografi, mer än de fem, sex största städerna. Jag är inte heller så himla duktig på att placera ut afrikanska länder och städer på en karta. Men. Riktigt så illa ställt som det var med geografin för en av mina kursare igår är det inte. Det var dessutom under turism-kursen som fadäsen kom, de studenterna där har pluggat turism tillsammans i två år också, ska tilläggas.

Läraren visar bilder på olika städer i världen och vi ska gissa var de var tagna. En tjej längst fram som var ganska snackeglad ropade hela tiden ut potentiella stadsnamn och hade rätt kanske femtio procent av tiden. När professor Kim visar en bild på en gammal stad, med en kyrka i bakgrunden tänker jag “Prag” för mig själv. Tjejen på första raden skriker “Polen! Där har jag varit! Lätt Polen”. Det hade ju naturligtvis kunnat varit Polen, men läraren säger att det inte är Polen utan huvudstaden i Tjeckien. Alltså Prag. Jag high-fivar diskret mig själv. Tjejen längst fram vägrar dock ge sig. Hon hojtar glatt: “Ja! Huvudstaden i Tjeckien är väl Polen? Jag har ju varit där”.

Nu reagerar flera av de andra australierna (Lovad vare Gud, det finns hopp om mänskligheten!) och undrar om det inte är så att Polen är ett land och Tjeckien ett annat…?

“Prag!” skriker jag, “staden heter Prag!”

Herregud alltså.