Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Öde och seg.

April 8th, 2013 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

londgistance

Jag saknar Eric jättemycket idag. Jag var iväg och handlade, fyllde kylen med hjälp av Willys och tänkte på min pojkvän hela tiden. Det är tydligt att det är under de mest triviala, vardagliga sysslorna som han fattas mest. Men även på fester (när alla andra har med sig sina pojkvänner) och under jobbiga tider (när jag vill att han ska stryka mig över håret och lova att allt kommer att ordna sig).

Hela dagen har jag försökt göra vettiga saker. Plugga. Städa. Plocka undan. Diska. Men hjärnan har inte velat samarbete utan konstant skickat iväg tankar på kardemummabullar från Gateau och tröst från manlig Eric. Så jädra olönt.

Imorgon är det jag som tar datorn och böckerna i en ryggsäck och traskar iväg till Malmö Stadsbibliotek. Lunch har jag redan förberett så jag tänker mig att det blir en heldag i pluggläge på biblioteket. Det måste bli så, om en vecka ska uppsatsens första utkast skickas in.

Vi bestämmer det då. Att jag kämpar vidare fast jag känner mig ensammast och dummast i världen.

In seven days…

March 25th, 2011 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. | WOW! - (2 Comments)

Om en vecka exakt kommer Eric till Malmö, Sverige, Skandinavien. Jag längtar efter honom saknar honom och ser fram emot nästa helg nåt enormt. Jag trodde aldrig att jag, närhetsberoende och emotionell klängapa, skulle klara av att ha en distansförhållande. Det suger naturligtvis kraftigt att inte kunna träffa den jag tycker om mest i världen mer än en helg var femte vecka, men jag överlever. För om jag skulle ge upp och säga att det inte går längre, då hade jag ju inte träffat honom alls. Jag är också väldigt glad att han står ut. Att han inte tröttnat på att vänta och sagt “Egal, jetzt schlafe ich einfach mit jemand süß im Pub.” För det var ju jag som flyttade från Frankfurt och förändrade vilkoren för oss när jag tvunget skulle plugga i Sverige. Min fina fina man. Varje gång jag får ett sms eller ser honom på dataskärmen genom Skype så tänker jag samma sak: Han är min och jag är hans.

Och nu kommer han och myser och umgås och kramas och kysser mig i tre dagar och tre nätter. Kan knappt vänta, men jag har väl inget annat val. Det är ju Han.

Trötta och jetlaggade men väldigt lyckliga på Times’ Square, New York.

Posted using BlogPress from my iPhone