Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Dagens föreläsning i kursen Australian Studies:Cultural Theory leddes av en gästföreläsare som påminde väldigt mycket om Miranda is Sex in the City’s pojkvän och senare man Steve. Men det var inte det jag skulle berätta.

Föreläsningen handlade om en fransk theorist som hette Jean Baudrillard som pratade mycket om hyperrealities och andra smått filosofiska begrepp. Ni behöver inte förstå. Poängen var att föreläsningen var ganska intressant, tyckte jag, men svår att förstå eftersom jag är ganska oflummig (på vissa områden iallafall). Dock så lyssnade jag artigt och antecknade ibland.

Men. Bakom Marleen och mig satt tre olika människor och sov. De SOV under föreläsningen. Vi var inte ens många i klassrummet, det var inte ens ett stort klassrum utan ett normalt stort där Steve garanterat såg att de sov. De låg liksom över sina bord och blundade, och en kille satt lutade mot väggen med munnen öppen och SOV! Aldrig sett något liknande i Sverige!

Så gör man ju bara inte?

 

Typiskt utbytesstudenter.

February 27th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Plugg. - (0 Comments)

Imorse var det alltså dags för min första föreläsning. Eftersom Flinders University fortfarande känns som ett relativt outforskat ställe hade jag bestämt mig för att ta mig dit i tid för att således undvika att komma försent första dagen. Klockan 9.20 påbörjade jag min morgonvandring mot skolan. Solen gömde sig bakom några moln, luften kändes lagom varm och det var en skön bris som blåste håret över ögonen på mig. Väl framme på skolan tittade jag på min lapp med destinationsklassrummets nummer på och kände mig kaxig. Jag hade varit duktigt student och tittat online precis kvällen innan och sett att det fanns en ändring av sal. Men jag hade sett det och var på väg mot den nya destinationen, som vilken luttrad australisk student som helst.

Jag hittade rummet med gott om tid till godo och lade märkte till att det redan satt ett gäng studenter där och lärde sig om datateknik. Men det var ju inte min kurs, inga problem, de slutar innan tio och sen ska vi vara där för vår turismklass. Tänkte jag. Klockan blev dock över tio innan jag till slut förstod att de nog inte tänkte gå någonstans och att min kurs kanske ändå skulle vara i det först angivna rummet.

Nu var klockan 10.05 och jag började få panik. Dessutom var den andra salen i en helt annan byggnad, men allt såg likadant ut för mig och jag fick fråga typ sex personer innan jag hittade rätt. Kom fram svettig och andfådd till världens minsta lilla föreläsningssal där det inte undgick någon att lilla jag kom försent.Alla tittade åt mitt håll. Inte ovänligt eller så, men ändå med nyfikna blickar.

Så fort jag hade satt mig ner undrade läraren om jag möjligtvis var utbytesstudent. Hur kan du tro det, svarade jag och alla skrattade. Hittills var det hela väldigt förargligt och pinsamt. Men sen frågade läraren varifrån jag kom och så fort jag svarade Sverige gick det ett imponerat sus igenom rummet. Jag hade fått upprättelse. Resten av min första föreläsning i Adelaide gick hur bra som helst.

 

Lonely Planet ställer upp.