Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

8 dagar på barnsjukhus

August 6th, 2017 | Posted by Jess in Annat. | Lillebror - (2 Comments)

Klockan är 06.17. I mitt knä ligger en sovande bebis med mjölkmustasch. Han får stanna kvar där så att han inte väcker sin storasyster när jag försöker flytta honom. Men tillbaks till den där fredagen för snart tre veckor sen, när de precis hade hämtat upp vår en timme gamla son och rusat ner med honom till barnkliniken. Kvar i samma rum där vi väntat på kejsarsnittet låg vi och stirrade upp i taket. Och på varandra. Det var ju inte så här det skulle bli. Epiduralen började gå ur, jag frös och frossade och strax därpå rullades sängen och jag in på ett rum. Mitt rum, där jag skulle återhämta mig tillsammans med en storvuxen kvinna med värkar och en annan nyförlöst kvinna utan bebis som grät och kräktes om vartannat. Både kunde ingen tyska.
Eric hämtade mina grejer och satt hos mig en stund. Sen gick han ner till barnkliniken för att få en lägesrapport. Den var inte positiv. Vår bebis låg i kuvös med syrgas i näsan och dropp i handen, han rosslade och var ynkligast på hela avdelningen. Tyckte vi iallafall. Eric var chockad över hela situationen och kah saknade mitt barn så att det gjorde ont i varenda cell i kroppen. En smärta som blandade sig med den från det långa såret på min mage och en som kom från ryggen, där epidural-ingången fortfarande satt kvar. Jag var törstig och hungrig, men orkade inte dricka eller äta. Varenda rörelse jag försökte mig på i sängen gjorde ont. Jag kände mig inte stark och jag HATAR att inte känna mig stark. Någon timme senare körde Eric hem, till Elsa. Hem för att visa några bilder och försöka förklara att lillebror får sova i specialsäng ett tag.
Kvar låg jag, stönande kvinnan och kräkande kvinnan och förberedde oss på en lång natt. Vid det här laget var smärtan i min rygg mycket värre än smärtan från snittet och det var den jag tiggde värktabletter för. Jag fattade inte vad problemet var förrän en sjuksköterska tog sig en titt några timmar senare, slog handen för munnen och sa shit, den ska ju inte vara kvar! Men då hade jag precis fått en proppspruta så då vågade de inte ta ut den. Säg till igen om sex timmar, fick jag höra. Natten var hemsk. Jag hade så ont i ryggen att jag bara kunde sova 10 minuter i samma ställning, så var tionde minut vaknade jag, kollade på klockan, lyssnade på en värk och en hulk och sen bet jag ihop tänderna och vände mig om i sängen.
En gång ville de att jag skulle testa att sätta mig upp på sängkanten. Det gjorde jag gärna, allt för att slippa ligga på rygg. Men sen gick sjuksköterskan utan att hjälpa mig ner igen och alarmklockan nådde jag inte och sen när jag sträckte mig efter den trots att det svartnade för ögonen av smärtan från snittet, så funkade den inte. Så jag försökte få kräkande kvinnan i sängen bredvid att trycka på sin och jag tror att hon gjorde det, men inte tillräckligt. Till slut fick jag börja skrika på hjälp och när sköterskan till slut kom fick jag skäll för att jag suttit upp så länge.
Klockan fyra på morgonen tog de äntligen ut epiduralingången och ryckte samtidigt katetern. Det började ljusna ute. Stönande kvinnan kom tillbaks med en bebis och kräkande kvinnan hade somnat. Jag lyckades sträcka mig efter en macka som jag hade brett där hemma 24 timmar tidigare. Den smakade himmelskt.

Så småningom kom Eric och jag fick flytta till ett enkelrum på en annan våning och med hjälp av en rullstol kunde vi hälsa på lillkillen i hans glasbur. Fy fan alltså. Det var inte roligt. Jag ville bara slita upp kuvösen och ha honom nära nära nära och aldrig mer släppa honom. Istället fick vi be personalen koppla loss honom så att vi kunde hålla honom en liten stund, innan han var tvungen att stoppas in i värmen och syret igen. En lång stund satt vi och bara tittade på den fina lilla ungen där inne. Hans mörka fluffiga hår. Hans långa fingrar. Hans perfekta uppnäsa. Hans tunna små ben som ryckte till ibland i sömnen.

På eftermiddagen samma dag, när pågen var en dag gammal, kom Eric tillbaks till sjukhuset med Elsa. Så skönt det var att se henne. Så fantastiskt skönt. Och samtidigt sorgligt att det inte hade blivit som vi berättat för henne. Hon fick dessutom inte komma in på barnsjukhuset på grund av infektionsrisken. Så hon och Eric stod på besöksbalkongen och tittade in genom ett fönster, när jag hade lillebrorsan i famnen, och försökte föreställa sig hur mjuk och god han var. Elsa var ledsen och ville att vi skulle komma med hem, både lillen och jag. Och på måndagen bidde det så. Då skrevs jag ut och fick, trött och skruttig, återförenas med min familj i vår hyfsat nya lägenhet.

I åtta dagar bodde Ville på barnsjukhuset. Jag var där så ofta jag orkade medan jag fortfarande var inskriven på sjukhuset och återhämtade mig från kejsarsnittet. Jag pumpade för att försöka få igång mjölkproduktionen trots att ingen ammades. Allt som kom ut levererades till sjukhuset så att lillkillen fick min mjölk till mat så ofta det fanns något. Varje dag åkte vi de 4 milen till sjukhuset minst tre gånger. Efter några dagar kom det så mycket mjölk att jag kunde amma och det var magiskt. Trots att det skedde på en kontorsstol, omgiven av andra föräldrar och mängder av bebisskrik, i skenet av en kuvös och några monitorer, så var det magiskt. Det kändes som att Ville förstod där och då vem jag var. Att jag inte var en sjuksköterska som bryskt skulle slänga ner honom i sängen igen så snart flaskan med ersättning var tom. Det blev svårare och svårare att lämna honom där.
Livet hemma fick liksom passas in mellan sjukhusbesöken, men jag är så stolt över Elsa och hur väl hon hanterade allt. Det var jobbigt för henne också, dels att Ville inte var hemma och dels att vi försvann bort hela tiden.
Till slut meddelade de oss iallafall att han var redo för hemfärd. Elsa fick välja en outfit, överläkaren kom för en sista rond-koll och sen lastade vi in honom i bilen och åkte hem. Äntligen.
Precis utanför barnavdelningens dörrar satte vi ner babyskyddet så att storasyster fick röra vid lillebror för första gången. Äntligen.
Obeskrivligt skönt att få hem vårt barn. Äntligen.

Jag vet att en vecka inte är en livstid och så här i efterhand känns den där veckan inte så lång. Men när man var mitt i den, när vi körde till Höchst tre gånger om dagen och pumpade bröstmjölk och letade parkeringsplats och trängdes med andra föräldrar i ett litet kvavt rum, då kändes veckan väldigt lång. Och när vi, varje gång vi varit och hälsat på Ville, tvingades lägga tillbaks honom i sin säng och be en sköterska koppla in alla sladdarna igen, då kändes veckan oändlig.
Vi hade tur som fick hem vår son efter 8 dagar. Jag vet det. Men hemskt var det fortfarande, att ha honom där.

Måndagsös

March 14th, 2016 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

Idag har vi en fullspäckad måndag framför oss, lillstrumpan och jag. Den började klockan fem imorse för mig, för då ville Elsa gå upp så vi kramades lite och hon somnade igen. Sen var dock jag superpigg så då gick jag upp och motionerade lite. Eric stack till jobbet, Elsa och jag åt frukost. Nu sover hon en liten stund innan vi ska gå till BB och hälsa på den nyaste medlemmen i svenskklanen här nere. Jag har precis städat köket och pysslat ett litet kort till den nyfödde gossen.

Efter det hinner  vi förhoppningsvis med att handla mat. För ikväll kommer Molly till stan och ska sova några nätter hos oss så vi kör vin och ost hos oss för att ta igen allt vi missat i varandras liv.

Däremellan måste jag dammsuga, trots att Elsa hatar det. Tänker att lunchen kan vi ta med till sjukhuset så får hon käka där, medans jag lyssnar på färsk förlossningsberättelse.

Jag hoppas att jobbskörden inte är för stor idag, för det blir nog sören snävt att hinna med det också. Vi hörs igen imorgon!

Barnvakter och lekkamrater och nyfödingar

February 4th, 2016 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

Vilken dag! I förmiddags anlände mina svärföräldrar för att ställa upp som barnvakter medan jag drog hemifrån. Elsa vinkade glatt och jag gick mot frisören. Det var ett nytt ställe som skulle testas, som jag hade valt mest för att det ligger i närheten av vår lägenhet och för att de hade tid idag. Med kort varsel liasom. Dessutom verkade tjejen som bokade tid åt mig himla proffsig och trevligt, och var snygg i håret! Men se var det en annan tjej som klippte och hon var väl okej, men hon visste allt om allt och var bara lite smart så jag blev trött på hennes besserwissergrejer efter ett tag. Dock masserade hennes lösnaglar min skalp på ett sånt skönt sätt att jag nickade till ett tag.

Jag blev iallafall klippt och kan nu se under luggen igen och det var inte det dyraste någonsin. Sen kom jag hem och kramades med Elsa som hade haft det jättebra tillsammans med Gromu och Grova (såklart). De körde sen hem igen, Elsa höll mig sällskap när jag åt lunch, sen sov hon igen. Och jag röjde lite och packade in presenter till nyfödingen jag nämnde igår. När Elsa vaknade gick vi i regnet hem till Flora och lekte med de tyska mammorna och deras ungar. Väldigt trevligt.

Eric lyckades gå tidigare från jobbet så när han var på väg hem gick vi mot BB för att hälsa på den lille gossen och hans föräldrar. Eric hämtade burgare och pommes på vägen så åt vi middag med dem i sjukhussängarna, pratade ikapp oss och fick snusa på nyfött barn. Som det rycker i livmodern, det säger jag er, som det rycker. Elsa brydde sig inte nämnvärt om ungen utan busade hellre med sin gudfar, smaskade banan och kröp runt på golvet.

Nu sover hon och Eric jobbar lite och nu ska vi titta på en sjukt spännande dokumentärserie som vi fastnat i, Making a Murderer. Alla i hela Sverige har troligtvis sett den redan, men har ni inte det så gör det!

Så. Färdig.

Lyckolista

February 3rd, 2016 | Posted by Jess in Listor. - (1 Comments)

Det sprallar i hela kroppen idag, främst av tre anledningar:

  1. Fina vänner har fått en bebis! En liten kille som såg dagens ljus imorse, på samma sjukhus som Elsa föddes på och när de skickade en bild på en skrynklig pyttis i likadan outfit som vår tjej hade på sig för snart ett år sen så kommer alla känslorna på en och samma gång och jag blir så glad. Glad att han är frisk och att det gått bra, glad att Elsa fått en ny kompis att leka med.
  2. Vi tog ett långt Skype-samtal med Angelica idag. Vi har extra mycket gemensamt just nu, båda två föräldralediga med varsin dotter i samma ålder och båda två drabbade av bröllopsfeber deluxe. På slutet vaknade Chloe också så då fick vi vinka på henne och Elsa ville genast krypa in i datorskärmen och krama om sin lilla väninna.
  3. Jag fick nyss en idé angående vår bröllopsbrunch som ev. kan spara oss mycket pengar och jag vill genast diskutera den med min mamma som är klok och har kolla på sånt jag inte har koll på. Men det är schysstast att prata med henne när Elsa är vaken, så jag får väl hålla mig till imorgon kväll. Eller nåt. Hoppas hoppas.

Bubblare:

  1. Imorgon väntar frisörbesök för mig och min lugg som just nu når till nästippen, känns det som iallafall. Jag har ändå klippt den själv sen min senaste tripp till frissan, men nu är allt så långt att det retar mig. Jag ser även framemot att sitta lugnt i stolen och bli masserad i hårbottnen och prata strunta med hon som masserar mig. Elsa ska vara hemma och hänga med Gromu och Grova (farmor och farfar). Åh vad härligt det ska bli!