Om livet, plugg, distanskärlek, LCHF och annat krafs.
Header

Idag kom jag hem från Tyskland. Fem dagar nära nära nära han jag tycker om mest i hela världen och min lägenhet ekar nu tyst och tom och ensam. Vi har hållit varandra i handen, tittat på skräckfilm, ätit middag med vänner, promenerat litegrann, lagat mat och spontant gått på bröllop. Jag har fikat med tjejerna, promenerat mer, skrivit mail, läst bloggar och ätit Blumenkäse. På något märkligt sätt går tiden snabbt som fasiken och så idag, vid lunchtid, följde han mig till flygplatsen och vinkande av mig.

Skit.

Det börjar bli lite trist nu, det här med distansförhållande. Jag vill komma vidare i livet. Börja jobba, flytta ihop med honom, lämna studentlivet. Står ut gör jag ju såklart, och som vanligt bör ingen tycka synd om mig, det här har jag valt själv, för mer än två år sen. Och han står bakom mig, som vanligt, lugn och trygg och stilla och stark. Som ett träd i den tyska innerstadsmarken som väntar på att stormen ska vara över.

Lilla minignuttan rädsla som alltid dyker upp någon dag innan jag ska få se honom igen brukar skrämmas med tankar om förändrade känslor, inbillade fjärilar i magen och nerkyld romans. Så även denna gång. Men jag stod där inne vid bagageutlämningen och väntade på min resväska, såg honom genom dörrarna ut till ankomsthallen och log som en mycket förälskad och lycklig fåne.

Vi hör ihop. Ingen tvekan om saken. Jag skakar på ryggen.

På väg hem del 5

July 4th, 2012 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. - (1 Comments)

Sista delen i sagan om hemresan har kommit. Om allt funkar som det ska så publiceras det här inlägget exakt samtidigt som mitt plan från Singapore landar i Frankfurt. Sen tar det naturligtvis ett litet tag innan tullen är passerade, passkontroller genomförda och bagaget upphämtat. Men sen. Då jäklar.

Äntligen.

 

Danke Linda fuer das Foto

Tjugotalet!

June 6th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

 

Idag firar vi Sveriges Nationaldag. Min mamma kommer att uppträda med sin zumbagrupp på Åvallen i Vollsjö om ni inte har något annat för er.

Idag firar vi också att det är exakt fyra veckor tills jag landar i Frankfurt. Mindre än så egentligen för jag landar klockan sex på morgonen, tysk tid. Känns fantastiskt. Känns overkligt. Känns som att tiden går både snabbare och långsammare ju närmre vi kommer, väldigt skum känsla.

Några saker till har jag att klara av här i Australien, sen kommer jag hem igen. En livserfarenhet och en massa minnen rikare.

 

Varje gång jag tänker på honom, får ett sms, pratar med honom på Skype, luktar på hans tomma after shave-flaska i min nattygsbordslåda, känner hans hand klappa mig på håret, ser hans profilbild på Facebook, hör hans röst, ler åt en tramsig sång han brukar sjunga- så älskar jag honom en procent mer. Min kärlek nådde hundra för längesen men fortsätter ändå att växa.

Redan ungefär tredje gången jag träffar Eric kommer vi att prata om framtiden och utan att kunna hålla munnen stängd och följa de oskrivna (och skrivna) reglerna berättar jag att i min framtid så finns barn så fruktansvärt självklart med bilden. Jag var 22 då, men hade redan en fysisk längtan i hjärta och kropp efter barn. Erics ögon är lika lugna och ärliga som vanligt när han utan att tveka en sekund svarar att han ser framemot att bli pappa en dag. Då älskade jag honom en procent mer.

Vi står i ett överfyllt tåg som susar fram under Frankfurts gator. Vi har varit på utomhusfestival, precis som alla andra som klänger sig fast i takets hållöglor. Människor är fulla och glada, fulla och trötta, fulla och sugna på slagsmål. Det är så väldigt varmt och trångt och jag är för kort för att med munnen nå upp till den delen av tunnelbanevagnen där syret finns. Jag lider inte av klaustrofobi men känner att det börjar bli jobbigt. Jag har tidigare på kvällen lyssnat på historia efter historia om Erics ex-flickvän och hennes fantastiska kropp och personlighet. Mitt sammanbitna och fejk-glada yttra fungerar inte så bra i den svettiga, spritångiga tågvagnen. Jag tittar på Eric med kontrollerad panik i ögonen, han tittar tillbaks och så hoppar vi av på nästa stationen och går den sista biten hem. Hand i hand, jag har hans jacka över axlarna och jag gråter för att min midja inte är lika smal som hans förra flickväns midja. Och för att jag inte är lika smart och rolig och blond och lugn som hon (säkert) är. Han pussar mig mjukt på pannan och säger att jag är allt. Då älskade jag honom en procent mer.

När jag får gråtiga panikångestattacker och skakar av ångest och vill slå sönder mig själv mot asfalten utanför hans lägenhet och Eric bara kramas och kramas och stryker mig över mitt självhatande huvud och lovar att allt ska bli bra. Då älskade jag honom en procent mer.

En eftermiddag i Rosengård, Malmö. Jag kommer hem från högskolan och hämtar med mig posten på väg upp från rummet. Stort tjockt kuvert med Malmö Högskolas logo nere i hörnet. Ett maskinskrivet brev som berättar att Emelie Jessica Marie Sjöstedt har fått ett stipendium och är inbjuden till att plugga i Australien. Jag kände hur det liksom började bubbla i huden på mig. Jag visste inte om jag var glad eller ledsen. Hjärnan kunde inte hålla rätt på alla känslor tror jag, tog min iPhone och ringde ett ovanligt och dyrt samtal till Erics mobil i Tyskland. Jag fick stipendiet, berättar jag och han svarar med jublande lycka att han är stolt över mig. Tårarna rullar ner för mina kinder, distans mellan Skåne och Hessen är svårt nog. Ska vi nu ge oss på en sträcka så lång som den kan bli? Han säger att vi klarar allt. Att han stöttar mig. Att han väntar på mig. Då älskade jag honom en procent mer.

Jag vaknar på morgonen i en annan tidszon, på en annan kontinent, i ett rum han aldrig har varit i. Jag äter frukost med människor han bara har hört talas om och jag går på föreläsningar som inte berör honom. Plötsligt är det eftermiddag i min värld utan honom och telefonen plingar till. “Pussgurka!” står det, på svenska och jag vet att han är vaken och tänker på mig och att just som hans dag börjar lider min mot sitt slut. Jag känner mig stärkt av det vi har, att vi klarar det. Stärkt och stolt. Också älskar jag honom ännu en procent mer.

Katastroftankar

May 28th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. - (4 Comments)

Så fort Eric eller jag vaknar på våra respektive morgnar, så hör det till att vi skickar ett såkallat buzz till den andra, ett iPhone-sms kan man säga. Oftast när jag vaknar så sover han redan, men när han vaknar så är klockan runt 18 hos mig och då brukar vi smsa litegrann och sen prata på Skype, via datorn, innan jag går och lägger mig.

Igår sa vi hej första gången när jag var på bussen på väg hem från Adelaide och Julias och min museumstur som jag får berätta om mer en annan dag. Sen kom jag hem, åt mat, tittade på tv och skickade några uppdateringssms till Eric. Utan svar. Till slut blev det dags för mig att sova, fortfarande utan svar och det är väldigt ovanligt, särskilt om jag vet att han inte är på kontoret eller liknande. Dessutom kan jag se på min telefon om han har läst mina sms eller inte, och igår läste han inte på typ sex timmar.

Jag började tänka att något var fel. Han hade varit med i en trafikolycka. Det var storbråk i lägenheten. Det hade hänt hans föräldrar något. Jag blev räddare och nervösare för varje minut som gick, ändå låg jag och försökte sova och tänka att han bara inte tittat på sin telefon. Men på så många timmar verkade det ganska otroligt.

Till slut tände jag lampan igen och skickade ett meddelande till Kai, som direkt sa till Eric och några minuter senare fick jag ett sms med ursäkter och föklaringar: Han hade spelat dataspel och glömt bort tiden.

Lättnaden alltså, underbar! Jag kräver ju inte sms från honom stup i kvarten som det kanske låter som, men en liten uppdatering så att jag vet att han lever är alltid uppskattat.

 

Trettiotalet!

May 26th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

Vi är nu, tio dagar senare som vanligt, in the 30s. Det vill säga, det är 39 dagar kvar tills jag är tillbaks i Frankfurt. Som vanligt känns det skitbra. Som vanligt går tiden snabbt och långsamt på samma gång. Som vanligt längtar jag jättemycket efter världens finaste pojkvän. Kan ni förstå? 39 dagar, det är ju ingenting. Jag som har en massa saker att hinna med! Fina livet, tack för allt!

 

Ingen Skype, men väl kärlek!

May 15th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. - (8 Comments)

Tänker att det ju ändå är okej att jag inte kan skypa med Eric ikväll, han är och hälsar på sin mormor, för vi är ju kära ändå. Han är det bästa jag vet och den här tiden ifrån varandra har bara fått mig att bli ännu säkrare på min sak. Jag känner mig stark och trygg i vårt förhållande och ser framemot en framtid med Tysklands finaste människa vid min sida.

 

Eric är skitsnygg, jag är mest... rund. Men jag bjuder på det!

Drömmen om ett hem.

April 23rd, 2012 | Posted by Jess in Ego. | Filosoferande. | Kärlek. - (1 Comments)

Som alltid när jag saknar Eric extra mycket och tycker att tiden tills vi kan få bo ihop tar alldeles för lång tid på sig att komma, så letar jag lägenheter på tyska internetsidor. Jag hittar på en budget som vi kan tänkas ha, jag utesluter områden som jag inte vill bo i, jag tänker att vi måste ha plats till en bebis också och matbord i köket och fönster i badrummet och hiss eller bottenvåningsläge. Jag drömmer.

På stan tittar jag längtansfullt mot stora, lurviga mattor i starka färger, jag luktar på krukväxter och stryker med handen över mjuka påslakan. I småsaksaffärer fingrar jag på brevhållare, på tekoppar med ryska gummor, på tvålkoppar och lampskärmar och salt med franska örter. Jag vill ha ett skrivbord från loppis med historia och en soffa som alla får plats i samtidigt och en balkong där vi kan spela kort som vi gör hos Lars och Linda. Jag fantiserar om ett rum med bokhyllor från golv till tak, om en matplats som är mysig och snygg på samma gång, om tapeter och tyger och tittskåp. Jag tänker att mitt hem ska andas både svenskt och klassiskt.

Det känns som jag vill boa in mig, så där som gravida kvinnor gärna håller på, fast jag har ingen unge på jäsning. Jag vill bara vara med min man.

 

 

Lägesrapport v. 9

April 16th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Filosoferande. - (4 Comments)

Praktiken som ju var ett av kontraktskraven från stipendieprogrammet är alltså avklarat nu. Det var tyvärr väldigt mycket slöseri med tid, men samtidigt intressanta stunder här och var och jag uppskattar också att umgås med vuxna människor ibland, inte bara studenter. Imorgon ska jag på läkarbesök uppe på skolan. Han skulle egentligen få kolla på mina skenben, men eftersom de mår bra nu så har jag lovat Alicia att be honom testa mitt kolesterol samt att jag själv vill ha svar på hur min sköldkörtelnivå ligger.

Efter det ska jag lämna in två uppsatser som jag ju skrev klart igår. Ska bli skönt att bli av med skiten helt enkelt. Väl hemma måste jag tvätta en omgång kläder eller två, samt skriva poesi. Det är det sista momentet av denna veckans plugg och imorgon måste det bli klart. (Osäker på hur bra det är att skriva djupa dikter på en eftermiddag så där bara, men det kan inte hjälpas. Jag har ju inte haft inspiration innan!)

På onsdag blir det (förhoppningsvis) mest till att slöa. Jag ska beställa en taxi, jag ska packa, jag ska gympa, jag ska planera litegrann. För tidigt på torsdagmorgon drar den här skåningen till Melbourne på weekend. Helt ensam! Ska bli så skönt. Dels semester, dels ensamheten. På lördag är Alicia också där så då ska vi hänga i hennes stad, äta god mat och spatsera.

Helgen kommer alltså att bli bra och jag mår också bra.

Tiden går mina vänner, tiden går. Jag räknar dagarna, det sticker jag inte under stolen med, men tiden går ändå. Varje dag tänker jag på hur tacksam och glad jag är som har fått den här chansen. Och varje dag tänker jag på ögonblicket då jag får krama Eric igen om 79 dagar. That’s right folks, we’re into the 70s!

 

Kärleksbrev

April 3rd, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. - (0 Comments)

Senast igår pratade jag om Eric och jag gör verkligen mitt bästa för att inte tjata i sönder öronen på er om hur mycket jag tycker om honom, men jag måste få berätta en sak till. Idag, en helt vanlig tisdag i april, fick jag post från Tyskland. Ett brev var ett VISA-kort som jag beställt för längesen från en bank i Frankfurt. Det andra var ett jättefint kort från Eric där han bad om ursäkt för att han glömmer bort födelsedagar och så vidare. Han är bäst i världen på att säga en massa fina saker som normalt skulle låta väldigt cheesy och överdrivna, men han menar det och det gör mig varm av kärlek! Tack min man!