Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Hej från ett snöigt Skåne. När vi kom i torsdags började det rätt snabbt snöa kraftigt och vi fick några centimeter vitt guld. Som Elsa skulle kallat det. Jag kallar det mest kallt och vått mög. Men jaja, lite härligt är det välle, särskilt när Elsa överlycklig kastar sig ner och gör snöänglar med sin mormor. Ännu en gång är vi här och skapar barndomsminnen för fullt. Vi sover i den lilla stugan i trädgården och vi har redan hunnit med en massa sen vi anlände i torsdags. Igår träffade vi först Jannicke på en frukost och Elsa fick sig en ridtur på en lagom stor häst som hette Humla. Jannicke tog henne med på en lång tur bland alla hästarna som stod ute i sina täcken och tuggade hö. Sen ville Elsa naturligtvis inte åka hem utan fick tvingas in i bilen under skrik och sparkningar.

På kvällen åt vi god mat hos Emelie och Martin och snackade skit med dem, Malena, Tony, Gabriella och Johan. Och så alla barnen såklart! Som busade och sprang omkring och kollade på Pippi Långstrump och hjälpte till att ordan marängsviss till efterrätt. Elsa hade mest sjå med att försöka hitta katten. Och katten hade mest sjå med att undvika alla barnen. Elsa satt tålmodigt vid kattluckan i tvättstugan och sprang exalterat och hämtade mig när katten dök upp. Sen däckade hon i mitt knä vid 22.30 och vi körde hem en timme senare.

Idag har Elsa åkt pulka med sin mormor innan vi åt våfflor till lunch och hon sen däckade på sin lilla dagbädd på golvet inne i sovrummet. Jag har skrivit tråkiga texter om pengar och druckit en stor kopp te. När Elsa vaknar sticker vi hem till Malena för att spana in deras nya hus och samtidigt diskutera genom allt viktigt som inte blivit diskuterat sedan vi bästisar var i Polen i november. Det blir härligt.

Dagarna fram till torsdagens hemfärd är fulla av besök och träffar och planer och sen ska vi också hinna med att handla några plagg svenska barnkläder och god mat som ska med hem till Frankfurt. Det blir nog bra det här.

Stress och fölseda.

March 4th, 2011 | Posted by Jess in Kärlek. | Plugg. | Sverige. - (0 Comments)

Att komma tillbaks till Sverige var en chock som, trots att jag ahde försökt förbereda mig mentalt, jag inte var beredd på. Säga hejdå till New York, älskade New York, sitta på ett plan i åtta timmar utan att sova, vänta på Erics pappa ett bra tag på flygplatsen i Frankfurt, spendera tre korta timmar i Erics lägenhet innan nästa plan gick och sen sitta på det planet och sakna Eric och New York och mina vänner utanför Sveriges gränser, sen komma hem, ta tåget med tre väskor, kliva in  i en kall och mörk och framförallt tom lägenhet. Det var bara för mycket. Jag kände mig trött, ledsen och ensam. Sov dessutom helt för lite och vaknade med samma känsla dagen efter, masade mig till skolan och fick reda på att ett första utkast till vår mid-term uppsats skulle vara färdigt redan på torsdag OCH jag hade bjudit hem åtta familjemedlemmar på trerättersmiddag på onsdagskvällen. PLUS att jag var tvungen att packa upp, plocka undan, städa och laga maten också. Behöver jag säga att jag kände mig lite småstressad?Som tur är så var jag extremt jetlaggad natten mellan tisdag och onsdag och satt och skrev uppsats från klockan två på eftermiddagen till klockan fem på morgonen. Helt sjukt, jag var verkligen inte trött, men jag behövde ju få skrivandet gjort så.. Sov sen tre timmar innan iPhonealarmet väckte mig så jag kunde gå upp och åka till dagens föreläsning. Då tog jag ett snabbt beslut som mestadels grundade sig på mina tunga ögonlock och min milslånga to-dolista: Jag somnade om. Gick upp två timmar senare och började putsa, feja, fixa och laga mat.
På kvällskvisten dök mor och far, bror och syster med respektive och mormor och morfar upp med blommor och presenter. Vi åt och hade trevligt på mycket begränsat utrymmme (läs: 25 kvm) och när hade gått hem, efter att mamma hjälpte mig att diska, tog jag tag i uppsatsen igen och svettades med den tills den var i princip färdig. Sparade skiten på en USB-pinne och gick och la mig.
Vaknade och masade mig iväg till skolan för att visa upp mina hopskrapade 1500 ord för klassen och få lite kritik och sådär och mindes samtidigt vilken dag det var. Min födelsedag! Jag är tjugofem år nu.
Efter skolan spenderade jag eftermiddagen framför tvn med alla skolböcker och uppsatstankar lagda åt sidan, svarade på grattis-sms och andades lite. På kvällen träffade jag en bunke trevliga kursare på en nyöppnad skotsk pub downtown Malmö, drack lite cider och umgicks. Även tre av mina engelskalärare var där och hängde med oss, kändes.. konstigt.
När ett tappert gäng vacka vänner från hemma hemma dök upp så gick jag till Friday’s med dem och drack Vodka Cranberry (och halva Andreas’ Bloody Mary) och skrattade. De är verkligen några av världens bästa, mina vänner. Jag måste helt enkelt ha gjort nåt rätt som har sådana vänner.. Alla skulle dock upp och jobba/plugga dagen efter så det blev inte så sent. Andreas stack till tåget och de andra tre körde mig hem.
Jag skypade lite med min pojkvän, åt en apelsin och däckade sen i sängen. Livet alltså, vad skulle man gjort utan det? Tack alla som grattade och firade mig! Ni är bäst!
Här kommer några bilder från kvällen. Tyvärr har jag ingen på klasskamraterna. Ni får föreställa er det istället.

Brors flickvän, systers pojkvän, syster och mamma hemma hos mig på födelsekalas. Oj vad de ser ut att ha roligt!
Barnbordet. Stackars Sofie fick sitta på sängen när stolarna inte räckte till.

Vuxenbordet. Papps, mormor och morfar. Här är stämningen också på topp ser jag..

Vännerna! Emelie, Malena, Tony och Andreas. Med drinkar och rejält partyhumör. Vi hade det roligare än vad det ser ut som..
Och så sista firandet med Eric framför datorn. Han är trött, jag är trött, det är därför vi tycker om varandra så mycket.