Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Plastbitar och cheeseburgare

October 24th, 2013 | Posted by Jess in Jobb. - (0 Comments)

Om JOBB.

Jag är kräsen. Jag har ingen lust att ta ett jobb, vara där i några veckor och sen hata mig själv och jobbet och allt runt omkring. Jag förväntar mig inget mirakel och heller inte ett jobb dit jag längtar, men önskar ett som iallafall inte får mig att må dåligt.

Därför har jag hittills tackat nej till tre jobberbjudande, på grund av att magkänslan skrek nej.

1. På hotell. Det har jag kanske redan berättat, att min svenske vän Pontus, som har ett mycket fancy och välbetalt jobb som nån form av ekonomi-manager på en stor hotellkedja, fixade en intervju åt mig. Det var min första jobbintervju på lääänge och den första på tyska och jag var väldigt rädd. Men det gick bra och jag fick jobbet. Efter lite tänkade och diskuterande så tackade jag nej. Det var för mycket dåliga arbetstider. För lite betalt och inte rätt för mig.

2. I kundservice. Ett intervju som jag fick via en personalförmedling, på en megastor firma utanför Frankfurt som tillverkar plastbitar och bildelar. Jag intervjuades av två tyska gubbar och briljerade med min tyska och min engelska. Jobbet gick ut på att svara i telefon och se till att kunderna köpte så många plastbitar som möjligt. Kändes tråkigt och för stort och opersonligt. Lönen var okej. Men nej tack.

3. På förskola. Och när jag säger förskola så menar jag det som vissa kallar dagis, trots att detta ord är politiskt inkorrekt. Det var ett jobb som engelsklärare i en grupp med barn mellan 3 och 6 år. Montessoriförskola där det mesta kändes rätt, även lönen och min potentiella kollega. Men chefen var konstig och jag vill ju egentligen inte  ha ett förskolejobb. Än iallafall. Så det blev ett nej där också.

 

Jakten går alltså vidare. Vissa dagar känner jag mig stark och klok, andra dagar tvivlar jag på allt och är beredd att slå McDonalds en signal. Tror jag skulle vara bra på att servera cheeseburgare till fulla sjuttonåringar klockan tre på morgonen och plocka gamla pommes från coca-cola-klistriga golv.

Men än är jag inte där. Än letar jag.

Super Size Me

May 12th, 2012 | Posted by Jess in Film. - (0 Comments)

Super Size Me är en dokumentärfilm som kom 2004, men som jag av någon anledning såg först idag. Den handlar om Morgan Spurlock som äter mat från McDonald’s tre gånger om dagen i trettio dagar. I USA är portionerna mycket större än här så när Morgan sätter upp regeln att frågar de om han vill ha super size meal (1,25 liter cola och SKITstor pommes) så måste han ta det. På trettio dagar frågar de nio gånger. Den första gången kräks han efteråt.

Filmen handlar alltså om hur fetmaepidemin har tagit över USA. Mer än 60% av amerikanarna är feta, inte överviktiga ens, utan feta. Staden som toppar listan är Houston i Texas, där är mer än var fjärde vuxen fet.

Morgan tycker i början att burgarna är rätt trista men utvecklar sen ett beroende och är bara glad när han precis har ätit. Han går upp 5 kg första veckan och 12 kg totalt under månaden med snabbmat. Sen tar det honom 8 veckor att få ner sina kolesterolvärden och levervärden och blodtryck till normala nivåer. Det visar sig att han får i sig runt 5000 kalorier om dagen och bara genom colan och den andra processade maten 450 gram socker om dagen!

Samtidigt berättar de i filmen också om hur snabbmatsindustrin påverkar folk och hur mycket av all reklam som vänder sig till barn. Många familjer äter minst ett mål om dagen på snabbmatsrestaurang. Barnen kände till Ronald McDonald men inte George Bush. Riktigt skrämmande film.

Efter att filmen hade haft premiär introducerade McDonalds sina salladsalternativ, de tog bort super size meal som en valmöjlighet och talade tydligt om att de inte rekommenderade att människor äter där tre gånger om dagen.

I början blev jag lite sugen på en liten cheeseburgare men det gick över rätt snabbt.