Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Kära vänner. Det är måndag igen. Dagarna rusar fram, som vanligt mycket snabbare sen jag blev förälder. Nu när Eric dessutom är ledig varje fredag så går det ännu snabbare. Då har vi en kortare ensam-vecka, Elsa och jag. Och vi som familj har en lång helg. Det kommer jag garanterat sakna när det är tillbaks till verkligheten igen om några veckor.
I helgen har vi ätit mycket gott, som vanligt. Det bidde fasikenemej en falafel med hallomi och hummus i fredags igen. Jag är så sugen på de där små gröna bollarna, hela tiden. Vi handlade lite också och latade sen omkring här hemma. Vi skulle egentligen varit på födelsedagskalas hos Jona i Limburg, men vi var så krassliga och trista att vi bestämde oss för att bespara våra värdar detta. På lördagen tog vi en tur till lekplatsen med Elsis. Hon älskar mest de andra barnen och alla andra fryser nog lättare än oss, för de där lekplatserna är så tomma.

Dock hade vi en fin stund på en lekplats i tisdags, när Elsa hittade två stora tjejer i femårsåldern att spionera på. Hon stod en meter ifrån dem och råstirrade på allt de gjorde. Än idag berättar hon exalterat hur de lekte med ett rep som de gjorde till en gunga genom att binda båda ändarna om en stång. Men julafton 2017 inträffade när den ena tjejen råkade backa in i Elsa som föll som en välstoppad kägla i sina klumpiga vinterskor och fodrade ytterkläder. Jag stod en bit bort och tittade på spektaklet och femåringen som vält Elsa blev rädd att jag skulle bli arg. Så med stress i rösten bad hon om ursäkt till Elsa, samtidigt som hon gav henne båda händerna och drog upp henne på fötter igen. Och de där sekunderna som det tog för mumintrollet i overall att komma upp, när den stora flickan höll i henne, var det bästa som hänt Elsa på väldigt länge. Hon hade bokstavligen talat röda hjärtan istället för pupiller och stod som förstenad en lång stund efteråt.
Tusen gånger om dagen hör Elsa mig säga “ska jag hjälpa dig?” till henne. Så nu har hon börjat säga “mamma hjälpa dig” när hon behöver något. Således säger hon till mig: “stor Kind (barn) hjälpa dig”, när hon vill att jag berättar med fler ord än hon kan, om den där underbara dagen på lekplatsen då en snart tvååring hade närkontakt med en femåring.

Men i lördags var alltså lekplatsen tom. Så Elsa fick nöja sig med sina päron som sällskap. Vi avslutade med att komplettera kylskåpet med hjälp av Netto och sen lagade vi biffar och ugnsrostade grönsaker till middag.

Vi har börjat barnvaktsträna Elsa och svärisarna också. Så i söndags åkte vi dit och lämnade vår unge i deras armar, medan vi låtsasades försvinna bort för nån timme. Elsa tyckte bara det skulle bli spännande. Vi satte oss på ovanvåningen istället, i det som snart ska bli vårt hem. Jag jobbade och Eric lallade runt och lekte med sin laser-mätare för att få till en korrekt planlösning. Sen gick vi ner igen och mötte vårt barn som såklart haft det alldeles bra hos sina farföräldrar. Nästa steg blir en längre lämning. Söndagen avslutades med pasta och parmesan, läggning och äppeljuice framför ett avsnitt av How to Get Away with Murder.

 

Efter förra veckans lilla sjukdomseskapad forsatte helgen med en hel del trevligheter. I fredags var Eric ledig igen och stack vi först och handlade hela familjen. Först billig och mycket mat i lågprisaffär och sen ett par grejer i dyr, men väldigt härlig affär. Efteråt körde vi till andra sidan stan för att jag i DAGAR hade drömt om en särskild lunch: Falafel med hummus och halloumi från Aroma. Lilla gatuköket Aroma som stänger när maten tagit slut. = Ibland efter två timmar, ibland först på kvällningen. Så. Gott. Perfekta smaker, hemmagjort och autentiskt och smarrigt.

På lördagen bakade Elsa och jag semlor, minivarianter. Jag gjorde egen mandelmassa och vispade grädden. De stod färdigspritsade och klara när svärföräldrarna äntrade vår lägenhet på eftermiddagen för lite häng och snack. De gillade dem såklart, mina fina svärföräldrar som omfamnar vår svenskhet med öppna hjärtan. Är så tacksam för det.

I söndags ställdes det till med knytis-brunch här hemma hos oss. Ett gäng svenska vuxna och ungar och ingifta tyskar dök upp för att äta alldeles för mycket mat och prata om sådant som hänt sen sist. Det blev semlor även här, plus ostar och juicer och fruktfat med en stor ananas-plym i mitten, skagenröra och bröd och så vidare. Gott. Såklart. Mycket mat i helgen inser jag nu… Angelica som bodde här i Frankfurt innan och nu bor på Irland var på besök med sin dotter. Dottern och Elsa försökte leka lite tafatt emellanåt, men mest var de nyfikna och misstänksamma och spralliga och blyga på samma gång. (Elsa stod för misstänksamheten och blygheten. Chloe för nyfikenheten och spralligheten. Typ så.)

På eftermiddagen behövde vi luft och hämtade lite sådan på en lekplats i närheten. Sen var det kväll och mer mat och tandborstning och läggning och sådant. Och i natt hade vi en bajs-natt då Elsa kallade hela tiden och sen vill gå upp och leka kl. 4 på morgonen. Efter 1,5 timme somnade hon till slut om i vår säng, med sin arm i mitt ansikte. Jag låg och lyssnade på min sovande familj och kände mig ändå på något klyschigt, smörigt sätt lycklig. Över att de finns. Men nu är jag trött. Och färdigjobbad för ikväll. Datorn stängs om… 10, 9, 8, 7, 6, men först ett serietips (tack Izabella!): This is us. 5, 4, 3, 2, 1, NU!

Jul och nyår 2016

January 2nd, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Mat. | Resa. | Tyskland. - (0 Comments)

Jaha, då var den julen förbi. Den bidde fin, trots allt. Eller vaddå trots allt, vi hade väl fina förutsättningar också. På julafton var vi i kyrkan på familjegudstjänst. Prästen delade ut krubbans figurer till barnen och kallade sen fram dem allt eftersom under gudstjänsten. Elsa fick Maria som hon krampaktigt höll i med båda händerna. När hon ombads komma fram med Den Heliga Modern gjorde hon det med allvar i blicken, helt ensam. Tittade på Torvild som pekade in i krubban och smällde sen ner den hukande jungfrun på bordet så att det ekade i kyrkan. Jag grät, såklart.

På eftermiddagen kom mina svärföräldrar och kastade sig över det svenska julbord jag hade ställt fram. Prinskorvar, julköttbullar, vörtbröd och skinka. Skagenröra och rökt lax och matjestårta och salta kolor och ris à la Malta och smörgåsrån och lagrad prästost. Så. Gott. Och så fantastiskt att de här svärisarna of mine bara embraceade, alltså bara tog sig an, all mat och mm:ade och oade sig. Elsa åt två lass lax, sitt placeringskort som var gjort av pepparkaka med vit choklad på och några bitar kex med ädelost. Sen öppnade vi alla klapparna under granen. Jag fick pengar i massor, fina teer av Eric (plus en cykel som han ju lämnade över för flera månader sen) och delar till ett luciatåg i keramik. Dessutom hade min pyssliga mormor stickat raggsockar till oss alla tre och skickat över en vacker duk med spetskant. Elsa fick mest svenska böcker, kläder och ett halsband med sitt namn på som hon omedelbart tog på sig.

Nästa morgon öppnade hon den största av alla presenterna, som blev en direkt succé: en dockvagn. Som hon har lekt med denna dockvagn. På eftermiddagen kom svärisarna igen och vi åt rester innan det blev tid för sängen och packning. Morgonen efter flög vi till Berlin och flyttade in hos Erics bror med fru och dotter. Det var väldigt trevligt att se dem. Vi gjorde inte mer än att äta och leka med barnen under dagarna, ofta i pyjamasbyxor tills klockan blev eftermiddag. Vi kom hem igen sent på kvällen den 29, lagom tills att Eric däckade ihop i febersjukan med stort F. Hela dagen efter var han slö och sov säkert 8 timmar fördelat över dagen, plus hela natten.

Och det hjälpte. För när nyårsaftons morgon landade var han i princip återställd. Så då stack vi, som planerat, till Lars och Linda och deras barn. Det var vi tre och de fyra och så två vänner till dem med sin 7 veckor gamla bebis. Vi åt raclette, Elsa var vaken till 22 och när klockan var midnatt stapplade vi ut i vinterkylan, skålade lite snabbt och kramades. 2016 var fint på alla sätt. Nu hoppas vi dock att 2017 tar sig upp till 2015s höga nivå. Och att världen blir lite ljusare och människor lite öppnare.

Granhuggardag och gratis granpynt

December 20th, 2016 | Posted by Jess in Tyskland. - (1 Comments)

I söndags hade vi en mysig, idyllisk dag på landet. Typiskt nog tycker lantisen i mig att så fort vi lämnar stan så blir det automatiskt mys. Detta trots att jag egentligen var både förkyld och lite irriterad i söndags. Vi tog bilen som vi lånat av svärmor och körde långt ut i skogarna utanför Frankfurt. Ett tryckeriföretag som Erics agentur jobbar med hade ordnat julgranshuggning för sina kunder och vi hängde på. Så mysigt var det fixat, där ute i ingenstans. Först fick man parkera bilen och gå de sista 300 metrarna, något som många tyckte var fruktansvärt traumatiskt. Sen fanns det dessutom bara baja-maja att kissa på, så då blev det droppen för de där riktigt snobbiga. Men vi trivdes!
Man fick låna en såg och arbetshandskar och ge sig in i granplanteringen för att hitta den finaste granen. Eric gjorde lumpen som grannedsågare (bland annat) så han var förvånansvärt bra på det, sen vi väl hade hittat vårt träd. Sen packade de in den till oss och la den på en lastbil för hemkörning senare på dagen. Praktiskt!

Sen fick man ta plats i de uppvärmda tälten som hade både fönster, juldekorationer och bekväma bord och stolar. Vi fick potatisplättar, gulasch, flammkuchen och linssoppa att äta. Elsa fick en goodiebag med choklad, nötter och en clementin. Utomhus kunde man hämta sig en färdigtäljd pinne och grilla lite pinnbröd över en öppen eld. Mys!

Sen blev Elsa trött och vi var nöjda. Så då körde vi hem till Kristina och Jörg. Där sov Elsa en stund och vi pratade. Sen gick vi genom hundratals lådor med julgranspynt och det allra finaste tog vi med oss hem. Nu står det alltså en färdigklädd gran här hemma i vardagsrum. På lördag blir det svenskt julbord för fem, innan vi åker till Berlin för häng med kusiner och annan släkt. Sverige får vänta tills nästa år.

Vi är tillbaks i Tyskland igen. Återförenade med mannen och pappan i familjen som saknat oss mer än han någonsin gjort, tydligen. Stackarn hade haft en ganska tuff vecka med ryggont och liten operation. Men han lyckades hämta oss på flygplatsen iallafall. Alltid skönt att slippa tåget och tunnelbanan hem. Elsa sprang emot honom med öppna armar, men stannade sen en meter innan hon kom fram och blev blyg. Jag grät. Hur trist det än är att lämna Sverige och vår familj och våra vänner där, så känns det 110 % rätt att vara tillsammans igen. Det är här vi ska vara.

Så ja, vi körde hem och åt kvällsmat tillsammans innan Elsa fick somna i sin egen säng med femtioelva gosedjur och dockor som hon numera nämner vid namn. Språket har, återigen, exploderat ett stort stycke framåt. Det blev naturligtvis massor av svenska i Sverige och det märks verkligen. Hon läser numera böcker och pekar omombett i boken och säger mus, tröja, bära, boll osv. Dessutom kommer det nu också kombinationer av ord; mamma bära, kom elsa, lila flaska, stor bil, maja sova osv. Jag älskar det.

Idag har vi varit och handlat en massa god, dyr mat i en stor mataffär. Vanligtvis handlar vi nere på hörnet, i en lågprisaffär som har det mesta man behöver till oslagbara priser. Men idag tog vi bilen lite längre bort och lyxade till det med stinkande ost, pepparskinka, rökt lax, salta mandlar och små minitomater som Elsa älskar.

Efter en smarrig lunch tog Elsa en tupplur och sen gick vi en lång promenad i det fina vädret. Det var minusgrader sista natten i Sverige och här är det alltså härlig höst fortfarande. Ska bli femton grader i veckan, bara som ett exempel! Elsa var glad i vagnen, Eric haltade på med sin nyopererade fot och jag trivdes bra i civilisationen. Vi tittade på cyklar, eftersom nån JÄVEL bestämde sig för att SNO MIN veckan innan vi åkte till Skåne. Med Elsas barnsits OCH ALLT. Blir gråtfärdig bara jag tänker på det. Hittade dock ingen cykel som jag gillade och känner inte för att betala 800 euro IGEN för en jäkla CYKEL. Samtidigt saknar jag min cykel jättemycket, älskar att cykla runt i stan med min unge på pakethållaren. Vi får väl se hur det blir.

Ja, och nu sover Elsa och Eric är spelar kort med sin buddies. Jag ska jobba lite till och se ett avsnitt till av Real Housewives of Orange County, innan sängen kallar. Det blir nog bra det med.

Bröllopiga brunchen med bästa bunchen

September 27th, 2016 | Posted by Jess in Bröllop - (0 Comments)

Som jag tänker på Angelica om dagarna. Om det stundande bröllopet som hon fortfarande har framför sig och som går av stapeln till helgen. Är så himla glad för hennes skull, att hon också har hittat mannen i sitt liv. Är även lite avis att hon fortfarande har själva bröllopsfesten framför sig. För jäklar alltså. Vilken kärleksfest det är, på så många sätt.

När alla hade fått några sovtimmar, där, natten mellan bröllopsfesten och brunch så samlades vi återigen i glasverandan för att äta. Igen. Alla dök upp, oavsett nivå av baksmälla. Alla utom min bror som tydligen inte mådde helt rumsrent…

Brunchen hade vi fixat själva. Jag kollade med en massa olika cateringfirmor, men det kostade för mycket pengar i förhållande till vad vi skulle få. Så jag bakade. Och lagade mat. Och frös in. Och skrev ytterligare ett mail på fem sidor med instruktioner till dem som skulle servera och förbereda. Vi hyrde in en kompis till mina föräldrar som jobbar som kokerska och som har varit ansvarig för maten på många fester tidigare och hon tog med sig en hjälpreda. De hämtade frallor som jag hade beställt och ställde sedan i ordning allt. Det fanns ostbricka, salami, skinka och grönsaker till det. Knäckebröd, mjukt bröd och grovt bröd. Paj med lax och spenat. Paj med skinka och purjolök. Det fanns hangover-shots, apelsinjuice, äpplejuice och coca-cola. Det fanns köttbullar och fruktfat och bacon. Naturligtvis bacon, det är ju Erics favoritmat. Det fanns också våffeljärn och smet så att man kunde baka sina egna våfflor, svenska våfflor utan socker i. Med vispgrädde, sylt eller florsocker. Dessutom fanns det sekt och bröllopstårta och spettkaka och ballerinakex och godis.

Jag tror det alltså kan garanteras att alla som var där blev mätta. Det hoppas jag iallafall för vi fick massor med mat över. Det är alltid så svårt när det vankas buffé att köpa in rätt mängd. Men min filosofi är att det alltid är bättre med för mycket av allt än för lite av något. Så vi köpte in och fick rester. Det blev dock ändå bara en tjugondel av priset som cateringfirmorna ville ha, så det är rätt lugnt.

Ja, sen när folk började sucka av mättnad så började också avskeden. Det var dags att tacka och säga hejdå och kramas. Folk körde iväg. Blev hämtade av taxis. Fick skjuts till tågstationen. Snart var det bara ett litet gäng kvar. De gick ner till pensionatet igen och mamma, Jannicke och jag städade ur det sista ur lokalen. Sorgligt var det att se alla fina bröllopsblommor stå i sina hemmasnickrade lådor, samlade på ett bord. Sån tydlig bild av slutet på det goda. Jannicke fick blommor med sig till sitt stora hus och till sin granne som hade skogat björkris åt oss. Bror som hade vaknat ur sin koma fick med sig blommor och sen hade vi massor hemma också, hur länge som helst faktiskt, trots att det var snittblommor i oasis.

Sen körde vi ner och hängde lite med folket som var kvar, innan de också drog sig mot tåg, flyg och hemresandet. Sen körde vi också hem. Möra. Trötta. Men inte så bakfulla faktiskt, vilket var skönt. Elsa var mammig som tusan, men fick lov att vara det. Allt bröllopsfixande var ju över och jag hade inget bättre att göra med mina två händer än att bära, klappa och krama henne.

Vilka fantastiska tre dagar alltså. Tusen tack till alla er som var med, som reste över Europa och la pengar, tid och energi på att komma. Tack till er som skickade presenter, blommor, kort, mail, telegram, hälsningar och övrigt för att gratulera. Tack till föräldrar, syskon, tärnor och bestman för allt ni gjort för oss. Jag är nykär i min man och lika kär som alltid i min dotter och så vansinnigt tacksam för alla och allt bra som finns i mitt liv.

Okej, så vi marscherar in med våra gäster i släptåg. Dansar och tjoar. Nu jäklar. Alla ställer sig vid sina platser och sen sätter vi oss ner. Sen följer en så jäkla rolig middag så det är inte sant. Vet inte riktigt hur jag ska tackla allt så vi tar det i bit-form för att jag ska kunna sammanfatta. Förbered er på ett lååångt blogginlägg.

Bordsplacering

Att placera ut vår brokiga blandning av gamla och unga, tyskar och svenskar var knepigt. Vi ville gärna ha runda bord, som jag tycker är lite elegantare och festligare. Vid varje sådant fick det plats åtta personer. Alltså typ fyra par om man valde att jobba i par. Vilket vi typ gjorde. Alltså vi separerade inte på par, men de flesta fick inte sitta bredvid varandra. Vi försökte köra fyra tyskar och fyra svenskar vid varje bord. Plus att vi blandade gamlingar med snorungar så att det inte bidde några “stillsamma” bord, utan det fanns möjligthet till action vid alla. Men lätt är det inte. Visst finns det alltid “Spassbremsen” som man säger på tyska, skojbromsar, men det blev förhoppningsvis okej i slutändan. Honnörsbordet var nästan svårast. Vi tänkte först vi, mina tärnor plus män och Lars och Linda. Det hade blivit exakt åtta, toppen! Men så hade ju Lars och Linda sina ungar med sig också, som vi knappast kunde trycka in hos nån främling ett bord bort. Så då fick vi inte ihop det på det viset. Det slutade med ett fyrkantigt honnörsbord, till mitt stora förtret. Där satt de som jag nyss räknade upp, plus mina föräldrar, Erics föräldrar och Elsa.

Mat & Dryck

Den ordnades av en restaurang som vi hade hittat i Ystad. Jag testade massa olika, fick offerter och snackade med deras kockar och personal. För mig handlar allt väldigt mycket om personkemi och magkänsla. Det ska kännas rätt. Bryggeriet, som stället hette, hade en väldigt engagerad och trevlig kock och chef, Max, som vi gav förtroendet till. Eric och jag gillar god mat och ville att middagen skulle vara riktigt, riktigt god. Det var också här vi la den största delen av budgeten. Vi hade en sittande trerättersmiddag som serverades av duktiga servitörer som restaurangen också ordnade åt oss. Det serverades:

Förrätt: Gravad hjortytterfilé serveras med picklad blomkål i olika färger, rostade mandlar, päronpuré & örtolja
Varmrätt: Nattbakad kalventrecote serveras med svenska primörer, rödbetspuré, mustig timjansås samt tunnbrödsbakelse smaksatt med västerbottenost
Dessert: Fläderinkokta rabarber serveras med vaniljdrömmar & lättvispad grädde

Det fanns också ett vegetariskt alternativ som fyra av våra gäster fick:

Förrätt: Picklad blomkål i färgkombination serveras med puré på gröna ärtor, lagrad herrgårdsost, potatischips & äpple
Varmrätt: Smörstekta primörbetor serveras med pak choi, västerbottenost, hasselnötter & dill
Dessert: Samma som köttätarna

I danspausen fick de tårta och kaffe med avec och till vickning vid 12 en ostbricka med frukt. Mer om det sen.

Maten var så otroligt god att jag sällan ätit något lika gott. Och det verkade som att alla tyckte det, vilket vi såklart blev jätteglada att höra. Till och med DJn mailade mig dagen efter och tackade för sig och maten som var den godaste han någonsin ätit.
Dessutom var personalen jätteduktig. Allt flöt på snabbt och smidigt med både mat och dryck. Vi serverade ett rött vin och ett vitt vin som vi hade prövat ut tillsammans med en duktig sommelier (och Izabella och Markus!) som skulle funka till maten. Det fanns också vatten, mineralvatten och läsk för de som hellre ville dricka det. Och snaps! Gott om snaps, hela tiden!

Toastmaster Molly

En av de stora anledningarna till att middagen blev ett sjuhelsikes jäkla startskott på en fantastisk kväll, var Molly. Min kompis Molly som också är från Skåne och som jag lärt känna här i Frankfurt. Hon jobbade här innan. Det är även samma Molly som sjöng som en gudinna i kyrkan. Hon hade läget under sådan kontroll. Hon skämtade och var alldeles underbar hela middagen. Hon höll i snapssångerna, presenterade talare och läste upp telegram. Hon fick alla att säga “Åååhh” så fort något var gulligt. Hon pratade svenska, engelska och tyska så att alla skulle hänga med i svängarna. Hon var helt enkelt perfekt. Älskar Molly.

Middagsprogram

Vi hade lagt ner många arbetstimmar på ett middagsprogram. Det fanns ett på svenska och ett på tyska. Där i hittade gästerna dels en hög med sånger. Hemma hos mig på landet, där jag är uppvuxen, sjunger man alltid under middagen. Det är vanligtvis en välkomstvisa, snapsvisor, vinvisa, ölvisa, kaffevisa, minst en allsång och några andra låtar. Vi hade översatt svenska snapsvisor, där melodin var bekant för tyskarna också, till tyska. Sen fanns även Baloos sång med, som vi sjöng på både svenska och tyska, tror jag. Några av låtarna sjöng vi på båda språken, efter varandra. Några sjöng man på sitt eget språk, alla samtidigt. Det blir automatiskt stämning när man sjunger, tycker jag iaf. Molly gjorde också här bra i från sig och portionerade ut låtarna bra och fick folk att ta i. Det kändes som att alla sjöng, vilket såklart var skitkul.

I programmet fanns också ett korsord med frågor om oss. Vi hade ställt ut IKEA-pennor, dekorerade i våra bröllopsfärger, på borden så att man kunde göra korsordet om man ville. Vi undrade bland annat vad Erics favorit-utomjording heter (Alf) och i vilken stad pluggade jag utomlands (Adelaide).

Det fanns också lite gulliga citat om äktenskap från barn. Till exempel att man ska ge komplimanger, även om den andra ser ut som en lastbil. De var lite roliga faktiskt.

Vi hade även med en lång beskrivning till varje gäst. Vi hade försökt vara lite interna och lite fyndiga och ändå försöka få folk att förstå att vi tycker om dem. Med på festen fanns till exempel en gäst med 9,5 fingrar, en som har en speciell relation till Whiskey, en som vill jobba på VIP-Klipp, en som alltid gör paj när man kommer på besök, en som inte har fiskat på 40 år, en som gillar flygplan, en som har konstig godissmak, en som tar med sig sitt eget te på fest, en som har en häst i ett annat land, en som har sin pappa till att klippa gräset och så vidare.

I början av middagshäftet hade vi listat info om vinerna som serverades, vilka andra drycker som fanns och… Ja, det var nog det. Menyn var tryckt på en papperspåse som servetten låg i, så den var inte med i häftet…

Tal

Så. Många. Fina. Tal. Vi höll ett precis i början också, väldigt improviserat och snabbt, men vi hälsade iallafall alla välkomna och berättade hur glada vi var att de ville komma. Vi tackade också för all hjälp, av alla de slag, som vi fått inför bröllopet.

Mina föräldrar och syskon höll ett jätteroligt tal på svenska och engelska om hur jag och Eric var ganska lika, men ändå olika. Om hur Eric är bra på datagrejer och att jag är den mest ohändiga personen i min familj, men ändå den händiga i vårt förhållande. De var så gulliga där framme. Och Jannicke grym med den engelska översättningen.

Emelie och Malena höll också tal. Mina tärnor och bästisar. De visade en bild som togs på Erics svenska svensexa där grabbarna sitter fulla i en badtunna och Eric typ är medvetslös i bakgrunden. Vi försökte sen återskapa den bilden på möhippa, i en jacuzzi på spat där vi var. Jag ligger däckad i bakgrunden och Emelie i förgrunden låtsas täcka sin snopp. Skitkul! De pratade om hur vi brukade sova i samma säng när vi bodde ihop i Ystad och sådär. Sen avslutades deras tal med att vi alla fick ställa oss upp, Eric och jag där framme, och dansa linedance! Askul!

Arved, Erics bror, höll också ett tal, som representant för den delen av familjen. Också väldigt gulligt!

Gabriella höll tal på både engelska och svenska, så snäll! Och pratade om hur vi brukade showa för våra stackars föräldrar när vi var små.

Izabella, som jag vet inte ens gillar att prata inför folk, höll ett jättefint, koncist tal och sa en massa fina saker om oss och vår vänskap i Frankfurt. Då blev jag faktiskt lite gråtig, det lät så himla ärligt och ur hjärtat helt enkelt.

Förutom alla fina tal så hade massor av människor skickat hälsningar eller telegram som Molly läst för oss. Det kom hälsningar från när och fjärran, verkligen gulligt att folk hade tänkt på oss.

Förutom talen och telegrammen så körde folk naturligtvis också klassikerna (i alla fall är det klassiskt där jag kommer ifrån) att man ska pussa sin partner när gästerna klingar i glasen. Och stampar de i golvet så ska man pussa sin partner under bordet. Inte det lättaste med en kjol som levde sitt eget liv. Och så fort Eric lämnade rummet ställde sig alla männen i rummet i kö för att pussa mig på kinden (några tog sig även grövre friheter än så…). Så fort jag lämnade rummet kom de kvinnliga gästerna och gav sig på Eric. Här var det han som tog sig friheter. (Förlåt igen för övergreppet Molly!) Livade traditioner som också drog sitt strå till stämningen.

Ungarna

Till barnen hade vi ordnat en klassisk macka till förrätt, en mindre variant av vår huvudrätt till huvudrätt och glass till efterrätt. Det var nog lite onödigt, så här i efterhand, eftersom alla barn var typ 1 år gamla… Och Mira som snart blir 3. Men jag ville att de också skulle ha det lite festligt.
Det fanns också en lekhörna i ena ändan av rummet. Vi hade köpt en lekmatta och Malena hade med sig en kasse leksaker. Det fanns också ett bord med papper och pennor till de små konstnärerna. Dessutom stannade Jonna, tidigare chaufför åt bruden, nu lektant, kvar och försökte underhålla ungarna lite. Det var såklart inte det lättaste eftersom de var så pass små och Elsa var den enda av dem som pratade samma språk som Jonna… Men fel var det iallafall inte. Plus att vi, i ett konferensrum precis intill festlokalen, hade lagt ut madrasser och lakan. Där somnade sen barnen ett efter ett och Jonna satt och vaktade som en levande babyphone. Vaknade någon så sprang hon och hämtade rätt föräldrar och på det viset kunde de vuxna slappna av och dansa lite, trots att de hade med sig sin avkomma på fest.

Elsa var en stjärna hela middagen. För det mesta satt hon i sin barnstol mellan sin mormor och sin farfar. Åt lite mat. Festade till det med vatten ur ett snapsglas och vandrade omkring mellan oss, sin plats och lekhörnan. På slutet blev hon rätt trött, gosade massor och sen, lagom till att dansen skulle börja. Gick mamma och la henne. Då hade hon varit lite ledsen, men samtidigt så trött att mamma övertalade henne till att sova. Sen sov hon där tills mina föräldrar gick tillbaks till sitt rum vid 3 på morgonen och då bar över henne till en madrass där istället. Hon vaknade vid sju, som vanligt och var glad som en lärka. Så skönt för att inblandade att det gick så bra. Lite orolig var jag nog, men tack vare världens bästa mormor hade Elsa också en toppenkväll och saknade inte mig nämnvärt.

Sammanfattningsvis

Jag är glad att jag hade mailade ett så långt Bridezilla-mail med instruktioner och önskningar till serveringspersonal, cateringfirma och toastmaster. På festen slapp vi oroa oss över något alls, allt flöt på som det skulle. Och om det uppstod problem, så löstes dessa utan att vi behövde lägga oss i eller ens veta om att de fanns. Tack igen Molly! Även lokalen fungerade bra för våra syften. Det var lagom trångt för att det skulle bli stämning, men ändå så luftigt att man kunde röra sig mellan borden och maten ställas fram utan hicka.

Så blev det alltså en väldigt underbart fantastisk bröllopsmiddag som vi sent kommer att glömma. Alla finklädda människor som vi tycker om så mycket satt och snackade skit med varandra, tvingade oss att pussas, skålade och skrålade. Middagen avslutades med att bruden (host) sjöng en lite småfull version av Spice Girls Wannabe i mikrofonen. Och sen tror att mikrofonen är avstängd och börjar sjunga en väldigt sliskig version av Backstreet Boys Quit Playing Games. Jodå, allt finns på film. Tack morfar. Helt perfekt bröllopsmiddag. Som fortsatte med ett helt perfekt bröllopsparty, dans, drinkar och ös. Fortsättning följer…

Musikskolesprång och handlesprång

April 27th, 2016 | Posted by Jess in Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Ibland går tiden bara så himla snabbt. Jag märker när det är dags att städa upp Elsas leksaker, innan hon ska gå och ta på pyjamasen, hur mycket vi har lekt i vardagsrummet och hur mycket vi har varit på språng. Mycket på språng idag.

Vi stack och handlade i förmiddags, hann med två mataffärer och en blöjaffär innan blodsockret dippade hos oss båda och vi fick gå hem och äta lunch. Sen sov Elsa och jag skrev om mobiltelefoner och sådär. Sen vaknade hon i rättan tid för att vi skulle kunna hasta iväg till musikskolan där vi sjöng och dansade.

Tyskarna har en extravers i Pippi Långstrump-låten med en melodi som inte återfinns nånstans i den svenska. Det tyckte gitarr-Brit var fascinerande.

Efteråt gick vi och fikade med Laura och Carla. Pratade bebbar och sömn och bajs och mat och bröllop. Allt sånt som snurrar i våra huvuden just nu, fast Laura är redan gift.

Nu är det tid att lägga sig igen. Imorgon ska Elsa vaccineras. Jag ska tvätta. Och kurera min förkylning så att jag kan träna igen. Japp.

Späckad tisdag i april

April 26th, 2016 | Posted by Jess in Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Idag har vi varit i Svenska Kyrkan igen, Elsa och jag. Det var trevligt. Jag försöker uppmuntra Elsa till att utforska leksaker och barn utan mig, men det går fortfarande sådär. Jag ska gärna vara med på ett hörn för att hon ska känna sig säker. Men det tränar vi vidare på. Till lunch hade jag med korv, morötter och broccoli till Elsa och detsamma plus ägg och majonäs till mig själv.

Till efterrätt fick Elsa en kiwi och jag en kopp te. Sen blev hon väldigt röd och lite svullen om hakan, så det kanske innebär att hon är lite överkänslig mot kiwi, men det försvann snabbt igen sen. Vi hade sällskap av kantor Stefan och medhjälpare Thor, samt Josefin och Emil vid lunchbordet. Det var trevligt.

Sen tog dock Elsas energi slut så vi cyklade hem i hast och hon skrek förtvivlat nästan hela vägen och däckade sen i sängen så fort vi kommit hem. Jag satte mig och skulle skriva texter om privatlånserbjudanden, men de var redan gjorda så jag fick oväntat ledigt och klöddade med bröllopet istället. Också bra!

Ja, sen dök Elsas farföräldrar upp efter tuppisen och var glada att se Elsa samt hade med sig en massa papp som jag ska ha till ett pysselprojekt. Vi drack kaffe ihop innan de gåtränade med Elsa och vi diskuterade godis och IKEA och London och så vidare. När de stack igen efter någon timme gick Elsa och jag också ut, utan vagn och vandrade iväg till lekplatsen här mittemot, hand i hand. Det tog ungefär 100 gånger så lång tid som med vagn, men det gjorde ju inget när även vägen var målet.

Det var snorkallt och blåsigt och regnade på slutet, men vår lilla tjej fick åka rutschkana och gunga och klättra in och ur olika små lekstugor, åla nerför ramper och “hoppa” i vattenpölar. Så det var lyckat. Efter kvällsmaten tog vi på pyjamas, borstade tänderna och kramades och sen kom Eric hem och tog över läggningen. Som verkligen bara är en läggning nu för tiden. Det vill säga, man lägger henne i sängen och säger godnatt och går ut. Så. Skönt. (Inser att det inte alltid kommer vara så, men jag njuter så länge det varar.)

Nu har jag skrivit på mitt nya jobb som handlar om mopeddelar, 2750 ord x 2 om mopeddelar. Det ni. Och nu hoppas jag att vi snart ska sova för jag är fortfarande väldigt förkyld och trött och gillar min säng. Hej på den!

Gud vad jag hann längta tills Lars och Linda skulle komma, fast det inte blev bestämt förrän i fredags. Det blev en jäkligt härlig dag. Vi träffades utanför vårt hus i vårsolen, det var säkert 17 grader varmt minst, och gick och åt mat tillsammans alla sju. Tänk att vi är sju nu, för två år sen var vi bara fyra. Alla skötte sig exemplariskt så det firade vi med glass på vägen tillbaks till oss.

Sen lekte vi här på mattan i vardagsrummet, rafsade ut alla sakerna på golvet och byggde tåg och drack kaffe och bytte blöjor och uppdaterade oss på vad som hade hänt sen sist. Elsa var väldigt trött för hon sov bara en gång och det var redan i förmiddags, men som den super-ungen hon är, så lyckades hon ändå hålla humöret uppe. Ända tills hennes pappa skulle lägga henne. Då skrek hon så förtvivlat att jag fick ont i magen, men somande till slut.

Nu ska vi kolla på House of Cards innan vardagen drar igång igen imorgon. Den här veckan väntar ett födelsedagskalas, besök i Svenska Kyrkan, vår första musik-grupp och kanske ett besök av svärföräldrarna. Det blir nog bra det.