Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Elsa och den svenska valpen

July 15th, 2016 | Posted by Jess in Bröllop | Sverige. | Ungen - (0 Comments)

Det är fredag och jag är fortsatt dunderförkyld. Har ont i kroppen är hes och täppt i näsan och smakar ingenting.

I mammas frys ligger tre tårtbottnar som ska bilda bröllopstårta om några veckor och två pajer som ska serveras bakfulla vänner dagen efter det där bröllopet. Elsa sover och mamma rensar ogräs och jag har precis skrivit lite om olika sms-lån. Snart ska jag åka med Emelie och Malena till en sminkaffär i Lund och testa fina saker på mitt sjuka ansikte, förhoppningsvis köpa med mig lite fint och dessutom kunna återskapa det på den stora dagen.

Elsa trivs som fisken i vattnet här och är så gullig med dalmatinervalpen Alba. De är gulliga med varandra, så försiktiga och busiga. Imorse matade Elsa henne ur sin hand och när vi några timmar senare helt glömt bort det så sprang Elsa och hämtade en liten pellets som Alba försiktigt slickade tag i från Elsas hand. Kanske kompisar för livet de där två?

Vi hade ju hoppats kunna bada en sväng i sjön här, men det är kallt i luften. Troligtvis varmare i vattnet, men ändå så kallt i luften att man inte blir sugen på att springa omkring i bikini. Saknar Eric, det har blivit en bekväm vana att träffa honom varje dag efter våra år av distansförhållande. Facebook påminner mig dagligen om gamla blogginlägg där jag skriver om längtan efter en vardag med Eric i Frankfurt och nu är vi där. Alltså inte precis exakt just nu, men annars är vi där. Hemma i Frankfurt. Tillsammans med Elsa som en familj. Känns väldigt rätt i magen.


Jag är 25 år. Jag har världens finaste pojkvän. Jag tycker inte om trånga folksamlingar. Jag gillar strumpbyxor. Jag älskar att läsa böcker. Jag är mörkrädd. Jag har jobbat på kyrkogård. Jag vill ha en massa barn. Jag trivs i Rosengård. Jag pluggar engelska. Jag har tjockt, glansigt hår. Jag ser Frankfurt som mitt andra hem. Jag tror på Gud. Jag äter inte vindruvor. Jag anser mig vara hyffsat allmänbildad. Jag skäms för min filmsmak. Jag litar på min mamma. Jag kan skratta så att jag får kramp i käkarna. Jag gråter extremt lätt. Jag får ibland bortdomningsmigrän. Jag pratar tre språk flytande. Jag är stark. Jag kan inte härma min finska klasskamrat. Jag pratar mycket skit. Jag mår bra av frisk luft. Jag har väldigt breda fötter. Jag hatar Karlsson på Taket. Jag har över 50 par skor här hemma. Jag älskar min iPhone. Jag är bra på att hitta fina människor. Jag är hobbypsykolog. Jag är en lat scout. Jag kan pinsamt lite om politik och historia. Jag passar fint i blått. Jag pysslar gärna och bra. Jag lyssnar för lite på musik. Jag har apigt håriga ben. Jag är glad. Jag har en familj i USA också. Jag har en redig relation till min lillebror. Jag har en relation till min lillasyster. Jag har min pappas fingrar. Jag har min mammas litteraturintresse. Jag är på väg till Australien. Jag har höga krav på mig själv. Jag har höga förväntningar på livet.

In seven days…

March 25th, 2011 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. | WOW! - (2 Comments)

Om en vecka exakt kommer Eric till Malmö, Sverige, Skandinavien. Jag längtar efter honom saknar honom och ser fram emot nästa helg nåt enormt. Jag trodde aldrig att jag, närhetsberoende och emotionell klängapa, skulle klara av att ha en distansförhållande. Det suger naturligtvis kraftigt att inte kunna träffa den jag tycker om mest i världen mer än en helg var femte vecka, men jag överlever. För om jag skulle ge upp och säga att det inte går längre, då hade jag ju inte träffat honom alls. Jag är också väldigt glad att han står ut. Att han inte tröttnat på att vänta och sagt “Egal, jetzt schlafe ich einfach mit jemand süß im Pub.” För det var ju jag som flyttade från Frankfurt och förändrade vilkoren för oss när jag tvunget skulle plugga i Sverige. Min fina fina man. Varje gång jag får ett sms eller ser honom på dataskärmen genom Skype så tänker jag samma sak: Han är min och jag är hans.

Och nu kommer han och myser och umgås och kramas och kysser mig i tre dagar och tre nätter. Kan knappt vänta, men jag har väl inget annat val. Det är ju Han.

Trötta och jetlaggade men väldigt lyckliga på Times’ Square, New York.

Posted using BlogPress from my iPhone