Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

“Mormor, vad gör vi nu?”

August 18th, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Ungen - (0 Comments)

I tisdags, efter en försening på grund av oväder här hos oss, landade mormor Anette på flygplatsen och Elsa och jag körde och hämtade henne. Jag har fått låna en handpump av min svägerska som jag använder en gång om dagen för att kunna ge Ville magmedicin (blandar pulver i mjölken). Så jag pumpade en flaska och ställde i kylen, ifall hungersnöd skulle uppstå här hemma medan vi satt i en bil på autobahn.

Vi hittade mamma och kom hem till en fridfull lägenhet. Ville hade sovit hela tiden i Erics famn och inte saknat mig eller mjölkbaren alls. Skönt!

Nu har vi alltså en inneboende barnvakt här som främst underhåller Elsa, men som också har två händer som kan vyssa en bebis eller köra en vagn. Det är så skönt! Och eftersom det är min mamma, som jag har lärt mig alla mina principer och pedagogiska knep av, så älskar jag hur hon hanterar Elsa. Och Elsa älskar det ännu mer. De busar och springer genom lägenheten, går till lekplatsen, läser böcker, ritar och spelar spel och kramas. Vi får skicka in henne till mormor i gästrummet så fort hon vaknar och mamma tar även över läsandet av godnattsaga. De har pysslat två pappersloppor som nu är Elsas käraste ägodelar och högsta prioritet.

Där emellan går hon omkring med Ville när min rygg är trött eller jag behöver byta en kräkig t-shirt. Han uppskattar också att hon är här, det vet jag. En lugn, svensk röst som pratar med honom när han är vaken och en lugn, varm famn som han får sova i när mat-koman är ett faktum.

Idag blir det våfflor och bondgård och grill på balkongen. Imorgon åker hon hem igen, men inte förrän på kvällen.

Så lyxigt att mamma vill lägga nästan en vecka av sin semester på att prata och leka med Elsa från 5.30 på morgonen till 20 på kvällen. Vi uppskattar det så.

Föräldrar, flytt och fix

April 25th, 2017 | Posted by Jess in Ett hushem | Tyskland. - (0 Comments)

Ännu en helg är till ända. Mamma och pappa har varit här. Pappa och Eric byggde en stor port till carporten som finns hos mina svärföräldrar. Trots språkskillnader och kunskapsnivåskillnader så lyckades de få till en superfin sak som ska hålla vår barnvagn och våra cyklar torra och hyfsat säkra när vi väl flyttar dit. För nu är det inte långt kvar innan vi lämnar civilisationen, våra vänner, vår älskade fina lägenhet med 3,20 i takhöjd, mysiga Bornheim – Frankfurts finaste stadsdel, alla affärer och restauranger och caféer som ligger några steg bort bara. Usch, det är en epok som går i graven, så känns det verkligen. Visserligen startar en ny epok, som förhoppningsvis också kommer föra något gott med sig, men just nu känns det bara sorgligt. Eric har lovat att vi ska spendera lite pengar på att få ovanvåningen, vårt nya hem, så att det blir mysigt där. Och så att det känns och syns att vi bor där.

Livet går vidare. Snart ska vi på barnfri helg i Hamburg. Mamma kommer och hänger med Elsa från fredagmorgon till söndagkväll. Det blir nog roligt för dem båda. För vår del väntar bröllop, goda måltider där man kan både prata med varandra och ha sin mat i fred och beställa något som man faktiskt är sugen på och inte bara något som Elsa gillar…

Efter det så väntar en familjehelg i Bad Homburg tillsammans med Erics föräldrar och syskon. Och sen flyttar vi i princip in. Och sen ska det packas upp och piffas i några dagar innan Elsa och jag drar en sista sväng till Sverige innan magen blir för stor. (Den är redan nu rätt rejäl kan jag avslöja.) Sen är det sommar och det ska komma en ny familjemedlem. Så det händer en hel här, på de flesta fronter. Och ändå känns det ofta som att vi mest står och stampar och glor och väntar på bättre tider. Jag ser iallafall framemot att få göra fint i ett nytt hem, att pyssla och sy och måla lite för stämningens skull. Ser också framemot att slippa våra sju trappor upp till lägenhetsdörren.

Det blir nog bra det här.

 

Heeeej! Hej Sverige! Hej Tyskland! Vi är tillbaks i landet, sen i torsdags. Det var en väldigt fin vecka i Sverige som avslutades med att mamma passade Elsa så att jag kunde gå ut och äta middag på restaurang med mina bästa kompisar. Vi hann snacka bort tre timmar plus bilresa fram och tillbaks till stan, medan de där hemma på landet åt köttfärssås och lekte. Elsa nattades sen utan några större missöde. Dagen efter var det dags att bege sig mot gamla välkända Kastrup Flygplats igen. Tyvärr var det storm i Frankfurt så jag fick tillbringa de sista 20 minuterna med att hålla sovande Elsa med en hand och en spypåse i den andra som snabbt blev fullare. Inte så superkul. Men vi överlevde det också.

Sen var det tillbaks till verkligheten när Eric inte var hemma från jobbet förrän 20.30 och Elsa skrek i en halvtimme för att hon saknade mormor. Och Alba. Som hon pratar om denna hund, mina föräldrars dalmatiner. Vi måste nog sören skaffa en hund en vacker dag. Alternativt skaffa vänner här i landet som har en hund.

Ja, och sen dess har Eric varit ledig. Vi har firat min födelsedag med blommor och flaggor och jordgubbstårta. Vi har cyklat på långtur längs Main i lördags när det var 18 grader varmt ute. Vi har spanat in vårt blivande hem i Bad Homburg och fikat med svärföräldrarna. Och idag har vi handlat, gått på promenad och jobbat (jag). Eric ska vara ledig hela veckan och på torsdag åker vi tåg upp till Berlin för att hälsa på släkten. Det ska bli mysigt.

 

Då börjar vi väl ännu ett blogginlägg i den här bloggen med en kommentar om hur snabbt tiden går och hur länge det var sen sist:

Men gud vad tiden rusar fram och förlåt för att jag inte tittat in här på ett tag. Det är mycket nu. Mycket jobb, mycket Elsa och mycket som händer hela tiden.

Förra helgen var mina föräldrar här och levererade en hel påse med matvaror som vi i princip redan konsumerat, en papperskasse med julklappar som vi ska försöka spara en vecka till och en massa uppmärksamhet och kärlek till Elsa. Det tog cirka fem minuter i bilen efter att vi hade hämtat dem på flygplatsen, innan Elsa ändrade sitt mantra från “titta mamma” till “titta mormor” och “titta morfar”. Vi gick på julmarknad, åkte en runda till den tomt som vi fortfarande hoppas få köpa, fikade hos svärföräldrarna och hade det allmänt lugnt och mysigt.

På lördagskvällen ville Eric och jag ha dejtkväll och mamma och pappa ställde glatt upp som barnvakter. Det gick jättebra här hemma, Elsa är så himla trygg med dem. Plus att det säkert hjälpte att hon fick somna i sin egen säng och så vidare.
Tyvärr kom vi iväg lite sent och hade inte bord förrän 19.30. Sen visade det sig att alla filmer som vi kunde tänka oss att se började antingen 20 eller 23.15. Så vi åt istället. Och som vi åt. Hade bord på ett ganska litet, men grymt, steakhouse nere i stan. Och som vi åt. Sa jag det redan, att vi åt? Kött. Jag åt filé mignon med grillad paprika och kryddsmör. Och grillade räkor till förrätt! Och allt var av toppklass! Så. Gott.

Sen gick vi en snabb sväng i en kall stad innan vi åt efterrätt på ett annat ställe. Och sen lyxade vi till det med taxi hem. Fin kväll ändå.

Ja, sen åkte dem hem och vi kastades in i vardagen igen. Alltså, jag kanske har sagt det innan, men det som gör mig tröttast just nu är att Elsa pratar så mycket. Hela tiden. Och hon ger inte upp förrän man bekräftat det hon sagt, sagt hela meningen som hör till eller till och med berättat hela historien som hon vill höra när hon till exempel säger “knacka, mormor??!” (= Ja, det var ju tidigt på morgonen så knackade vi på dörren och tittade bort mot soffan. Det var ingen soffa längre utan en säng. Men den var tom! Var var mormor och morfar? Vart hade de tagit vägen? Då hörde vi ett litet ljud bakom oss och där, bakom dörren, hade mormor och morfar gömt sig! Så busigt. Och sen hjälpte dem dig att öppna ditt julkalenderpaket och det var en bok om Bobos morfar.”) Ni förstår, vår vardag består av miljontals sådana här samtal som jag förstår utvecklar Elsas språk och skapar ett litet geni, men inte är det konstigt att jag är rätt slut om kvällarna.

Jaja. Det står jag ut med. För hon är så rolig. Och har minne som en häst.

 

Jag kämpar på här borta, har gjort upp en plan för vardagen som jag försöker hålla. Gillar planer. Eric säger att jag älskar planer.

För att förtydliga så är det inte all tid som känns stressig och inte alla aktiviteter som känns svåra att hinna med. Sådant som Elsa och jag gör tillsammans, som städning, tvättning, handling och matlagning, har jag visserligen inte oceaner med tid till, men det blir ändå gjort utan att jag sliter mitt hår. Vi trivs ju här hemma också, vi två, vaggar runt och fixar och donar och bäddar sängar och kastar ner toarullar i badkaret.

Det är snarare sådant som inte går att göra tillsammans med vår 14-månaders, som jobba, skriva långa texter om konferens i Hunnebostrand. Planera bröllop genom att skriva listor och dokument som behövs till det. Maila och ringa folk i Sverige.

Och så finns det saker som jag hade kunnat göra med Elsa men inte vill. Som Pinterest, blogga, Facebook, Instagram, Wordfeud osv osv i en enda digital oändlighet. De här aktiviterna får vänta och ibland hinns de inte med alls för jag vill inte ha mobilen framme mer än nödvändigt (telefonsamtal till doktorn, Facetime med Sverige).

Planen är i princip att jag ska vara nöjd om jag hinner jobba 2-3 timmar om dagen. En timme när Elsa sover och en till två timmar på kvällen. Och är vi uppe klockan 6 och jag inte ska till gymmet så kan Eric leka med lillstrumpan och jag får in en timme där också. Detta är mycket bättre än att ständigt stirra på långa Excel-listor med titlar som behöver skrivas. Jag blir så stressad av det och sätter upp mål i huvudet, typ “jag får inte sova innan jag skrivit 11 till”. Jobbigt.

Planen fortsätter med att jag bara jobbar fram till 21.30. Efter det är det bloggning, bloggläsning eller annan elektronisk aktivitet. Med start klockan 22 får jag inte hålla på med telefon eller dator längre. Då ska jag läsa. Älskar att läsa. Nu ingår det i planen och det känns så härligt.

Fast i hamsterhjulet

May 23rd, 2016 | Posted by Jess in Skit. - (2 Comments)

Idag mår jag sådär. Det blev mycket jobb i helgen, vilket jag uppskattar när lönen kommer, men det är trist att sitta klistrad framför datorn när Eric och Elsa leker med plastburkar på golvet. Hjärnan slutar liksom inte snurra, det är Elsa Elsa Elsa, sen jobb och bröllopsplanering och bloggande när hon sover. Ovanpå det kommer gymmet, nyttig mat plus allt hushållsarbete som städning, tvättning, mathandlande och matlagning.

Det är som att varje minut av hela dagen är planerad och om jag kollar Facebook i ett par minuter eller skriver ett sms så halkar jag direkt efter och måste svettas för att hinna ikapp igen.

Jag vill läsa en bok. Få kontroll över situationen och inte känna att jag måste jobba jobba jobba hela tiden.

Imorse när jag kom hem från gymmet, från en okej workout, så bara grät jag i typ tio minuter. Helt slut i huvudet och bara så trött på snurrandet. Det blev pizza till kvällsmat i protest och nu är jag färdigjobbad. Ska borsta tänderna nu och börja på en ny bok. Nu blir det andra bullar.

Hoppas jag.

(Mammaledig? HA. HA. HA.)

Bebisen har kommit!

March 31st, 2015 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

Plötsligt får datorn utan problem plats i mitt knä igen. Magen är borta. Bebisen är här. Hon blir två veckor idag, vår lillstrumpa, Elsa Marie Matthiesen.

Efter en förlossning med värkar och noll framsteg och smärtor och epidural och tång och till slut, efter tre dagar, kejsarsnitt, ligger hon nu och snusar i vår säng. Världens finaste lilla tjej.

Snacka om att livet skakats om sen hon kom. Alla känslorna på en och samma gång. Man är så fruktansvärt sårbar när livet försiktigt lämnar ett nytt litet liv i ens händer. Hon har ingen annan, det är upp till Eric och mig att göra henne till en bra människa, ge henne trygghet, schyssta värderingar, två språk och oändligt med kärlek. Den sista känns lättast för älskar henne gör man, till och med när hon spenderar varje kväll med att skrika lungorna ur sig och när hon bajsar när man precis bytt blöja och när hon vill amma fem minuter efter att man packat undan bröstet.

Hon har mjukt mjukt hår och långa fingrar och tår, som sin pappa. En liten uppnäsa som jag och två stora mörka ögon som vi är så nyfikna på vilken färg de kommer att få. Hon trivs bra på skötbordet och njöt av sitt första bad igår, älskar kroppsvarm mjölk och känner sig osäker på barnvagnen än så länge. Hennes rumpa är skrynklig och hennes skrik gällt och högt, men när man gosar med henne kan hon titta en rätt in i själen. Hon är femtio procent Eric och femtio procent jag och hon finns för att vi älskar varandra och nu älskar vi henne i kvadrat.

Vår bebis är här.

IMG_6085

Lördagslyx och tankar

May 12th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Ego. - (0 Comments)

Idag är det lördag. Klockan är 20.37 och vi alla i Unit 43 i The Village har dragit oss tillbaks till våra rum för att låta kvällen möta oss i ensamhet. Vi tittade på lite tv innan. Det är synd på nåt vis att när jag ägnar dagen åt att plugga på mitt rum så går tjejerna i vardagsrummet igenom film efter film som de hyrt över helgen. På kvällen när jag är färdigpluggad och vill hänga så ser vi kasst tv-program innan de försvinner in på sina rum typ jättetidigt.

Iallafall. Dagen var någorlunda produktiv. Gick en lååång runda i morse, typ 11 km. Lyssnade på P3 Dokumentär, podcasts och bara tänkte på livet och allt som är viktigt och oviktigt.

Sen skrev jag litegrann på min lingvistikuppsats, behöver 2200 ord, idag fick jag ihop två tredjedelar så det var väl tillfredsställande kanske. Sen vet jag ju inte om orden som kom ner på skärmen är bra eller skit. Pratade även med mamma en sväng. Ett långt samtal om vikt, framtiden, drömmar, rädslor och planering. Vi kom fram till att det inte är bra att tänka för mycket. Ibland är det dock svårt att inte tänka för mycket.

Eftersom det är lördag så blev det smarrig halloumi och grön paprika till middag. Och efterrätt unnade jag mig också! En av mina citroncupcakes med massa grädde och bär. Lyx! Jättegott och välförtjänt.

Nu ska jag skypa med min tyske snygging, kanske se ett avsnitt House och tänka lite. Men bara lite.

 

Dagens babbel

May 2nd, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Ego. | Filosoferande. - (0 Comments)

Då ska vi se hur intressant lilla jag kan tänkas vara idag då. Sådär, tippar jag själv på. Dagen har ändå varit ganska tillfredsställande. Det är ju, jag inser här att jag tjatar, så skönt när man får saker gjorda som liksom har legat och skavt och irriterat ett tag. Det har jag gjort idag.

Dagens föreläsning handlade om Cultural Theory och mer specifikt om nyhetetssändningarna på tv och hur de är vinklade, partiska, likformade och platta. Alla kastade australiska referenser runt sig som galningar så jag var inte helt med på noterna hela tiden. Alltså, jag förstod ju själva teorin men inte alltid vem b-kändisarna och lokalnyhetsjournalisterna var.

Det sämsta var dock inte min bristande kunskap i australiskt skvaller utan temperaturen som klassrummet hade. Vi snackar säkert inte mer än 15 grader. Jag satt ihopakurad med jackan på och kände mig som en liten frusen igelkott. Det fick mig också att tänka på valborg och hur man alltid i yngre år tog på sig för lite kläder för att vara fin och sen frös ihjäl så fort elden slocknade. Detta inträffade i och för sig bara fram tills dess att man började dricka sprit i stora mängder, då märktes inte kylan nämnvärt. Sidospår.

Efter det så gick jag hem. Tog på mig stickade strumpor, en extra tröja och min favoritsjal aka säkerhetsfilt som man säger på engelska och la mig i fosterställning på soffan i vardagsrummet och kollade på när Henry VIII tog sig en älskarinna.

Sen lagade jag mat. Det blev en nyttig köttfärsröra med nötfärs, champinjoner, massa lök och vitlök, squash och krossade tomater som bara innehöll 2,1 gram kolhydrater per 100 g. Den fick koka ihop i säkert två timmar och nu står den och luktar gott i köket och ska ätas till middag snart med lite mozzarella på toppen. Jag har nog till en 19 middagar till, så mycket som jag gjorde..

 

Mmm... Tack mamma för att du har, direkt och indirekt, lärt mig laga mat. Alla kan inte det har jag förstått.

Är det ett kokt ägg, undrar ni. Nej, det är världens största vitlöksklyfta!

 

I övrigt då… Ja…

Jag saknar Eric. Det var ett tag sen jag sa det. Vi närmar oss femtiotalet, jag kommer naturligtvis meddela er då detta inträffar. Tills dess, ha det bra!

 

Oh baby, baby!

March 28th, 2012 | Posted by Jess in Ego. | Filosoferande. - (8 Comments)

Varning för personligt och utelämnade blogginlägg!

Ni som känner mig vet att både jag och min livmoder är väldigt redo för barn. Jag kan få tårar i ögonen och rädsle-gåshud ibland när jag tänker på hur gärna jag vill bli mamma. Ha en liten minikotte som växer inne i mig, en perfekt blandning av E- och J-kromosomer och som vi sen får äran att visa världen för. Ofta kan jag inte hålla mig utan måste prata prata prata om detta med alla jag känner, men väldigt ofta lyckas jag bita ihop, säga ingenting, för att jag är rädd för att jinxa som man säger. Rädd för att om jag pratar för mycket om hur mycket jag längtar så kommer ödet (eller någon liknade kraft) straffa mig och göra mig barnlös resten av livet.

Jag vet ju liksom inte ens om jag kan få barn. Det vet man ju inte förrän man försöker och det kommer väl tyvärr ta ett tag till innan det blir logiskt och praktiskt och vettigt att vi försöker.

Tills dess tittar jag sönder mig själv på andras barn. Jag fick tre otroligt fina bilder på Gabriella och Johans Theo i ett mail häromdagen. Lille gossen som Eric och jag träffade när han bara var två veckor och fick plats i Erics hand, har nu blivit 2,5 månad och låg och skrattade mot oss i en MFF-outfit (som jag gissar att hans pappa valt åt honom.) Så glad jag är för deras skull och så skönt det känns för mänskligheten att de är två av de finaste människorna jag känner, alltså automatiskt två av de finaste föräldrarna jag känner.

Idag i skolan kom nästa bebisknip. En av tjejerna i min Australian Studies-klass var gravid för tre veckor sen när jag såg henne sist. Idag äntrade hon klassrummet med en liten bebis i vagn. En liten liten Mae som bara var två veckor gammal. Mamma Emily undrade om någon hade problem med att hon ammade i klassrummet, alla svarade nej och sen började undervisningen, ackompanjerad av ett par gnyende läten och en nöjd liten rap på slutet innan vi gick hem.

Jag ville mest springa fram med iPhonen och fota som en galning, alternativt kärleksfullt slita upp Mae ur vagnen och lukta på hennes hårlösa huvud tills hon somnade i min famn. Men jag höll mig cool. Jag tvingade mig själv att inte få rörd-tårar i ögonen och jag höll mig cool.

Sen ser jag det här fina kortet. Babies everywhere!