Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Hjärnskakande maginfluensa med snöbajs

January 26th, 2017 | Posted by Jess in Skit. | Tyskland. | Ungen - (1 Comments)

Tisdagen bjöd på dramatik i det Matthiesenska hushållet. Vi har nyligen tagit bort bygeln som suttit på Elsas stol vid matbordet. Det betyder att hon kan klättra upp och ner som hon vill. En härlig frihetskänsla för en snart 2-åring som nyligen upptäckt att man kan ignorera sin mamma och bestämma själv. Vi hade precis ätit lunchen färdigt när hon på något komplicerat sätt hamnar med rumpan utanför sitsen och välter över i en avancerad, rak kullerbytta. Och landar rakt på huvudet. Fy fasiken vad det såg räligt ut. Och fy fasiken vad hon skrek. Vilket i sig är ett gott tecken, men ändå.

Direkt efteråt, när vi var på väg till soffan för att kramas och lugna ner oss så spyr hon. Rakt ner längs ryggen på mig. Jag tänkte att det nog berodde på att hon hostade och hulkade och var så upprörd. Men det var naturligtvis ändå inte bra. Jag gjorde det som kändes rätt och ringde mamma. Tillsammans kom vi fram till att hon skulle få sova, det var ju tupplurstid, men att jag skulle ha koll på henne. Det var också det som internet sa till mig.

Efter tuppluren var hon precis som vanligt. Pratade om olyckan och sin bula och var glad och pigg. Så vi drog till Sachsenhausen för att leka med kompisarna där och fika lite. På vägen hem var Elsa trött och gnällig i vagnen. Och så fort vi kom innanför dörren så kräktes hon igen. Mycket. Dock även den här gången i samband med gråt och hulk och upprördhet. Eric var på väg hem. Jag ringde till barnakuten och ville veta om de tyckte de lät som hjärnskakning, men det kunde de såklart inte uttala sig om. (Hatar Tyskland där de som svarar i telefon har noll medicinsk utbildning och ändå inte får säga ett piss av försäkringsskäl.)

Tillsammans med Elsas pappa bestämdes det att vi inte skulle rusa iväg till akuten. Hon var helt enkelt för glad och vaken för det. Så vi åt mat och stoppade ungen i säng. Förberedde hennes rum för kräkfest och gick och lade oss tidigt med rädsla att behöva spendera hela natten med kräktorkning.

Men natten var lugn. Hon ville dricka vatten en gång och ville gå upp klockan 6, men det är ganska normalt. Vi fattade alltså ingenting igår morse. Det verkade som en lätt hjärnskakning blandat med en lätt maginfluensa? Eller?

Dessutom, varning för äckliga detaljer, har hennes bajs de senaste dagarna, varit… vitt. Inte ljusgult, inte ens grått. Vitt. Efter en googling på det blev jag 0 % klokare. Det kunde vara allt från laktosallergi till gallinflammation. Så då ringde jag barnläkaren imorse för att bara försöka höra om de tyckte vi borde komma förbi. Väntetiden där ligger alltid på minst två timmar, oavsett om man haft sin tid bokad i 6 veckor eller 4 timmar. Så man vill liksom inte sitta i väntrummet och suga i sig baciller om man inte måste.

Men som vanligt, så kan kärringen i telefonen inte ge något som helst besked. Hon hörde inte ens klart på min förklaring av problemet, utan gav oss en tid 12.15. Superdum tid, direkt efter lunch, precis innan sovstunden när Elsa är som kinkigast. Men vi gick dit. Utrustade med snacks och ett sjujäkla humör. Jag meddelade att vi inte ens visste om vi skulle vara där och att vi inte var intresserade av att vänta i Bakteriehärden. Tio minuter senare hade vi träffat doktorn och var ute på gatan igen. Ibland är det inte vänlighet som tar en längst. Tyvärr. Det var iallafall ingen hjärnskakning, utan en “mild maginfluensa”. Vitt bajs är tydligen helt normalt i ett sådant läge.

Så. Skönt. Skäms bara lite för att vi eventuellt givit denna trevliga sjuka tills Elsas vänner på playdaten. Men de mådde bra än så länge tydligen. Idag har allt varit okej. Vi har ätit snälla saker och lekt snälla lekar och tagit det lite lugnt. Skippade musikstunden och kommer att stanna hemma från kyrkans barntimmar också.

Min första tanke när Elsa är sjuk, vilket ärligt talat hänt högst fem gånger på snart två år (om man inte räknar vanliga förkylningar), är att jag är så tacksam att hon är frisk. I övrigt. Alltså att vi inte måste tänka på insulinsprutor eller hjärtoperationer eller cellgifter eller blodtransfusioner. Att vår stora oro är om hon kommer kräka i sömnen eller inte. Så himla lyckligt lottade på den fronten. Jag donerade direkt 500 spänn till Barncancerfonden. Så att vi förhoppningsvis snart kan utrota en sjukdomsjäver iallafall.

Slutet gott, allting gott. För vår Elsa.