Om livet, plugg, distanskärlek, LCHF och annat krafs.
Header

Pojkvänsavvikning och kärleksenergi

March 11th, 2013 | Posted by Jess in Kärlek. - (4 Comments)

Av nån himla anledning så lyckades min trötta, utslitna hjärna inbilla både sig själv och hjärtat att vardagen med Eric, som kom himla snabbt, nu var verklighet. Det var den också, i nästan 10 dagar och det vara väldigt fint.

Vi pluggade och jobbade sida vid sida, Eric tittade på när jag tränade mig svettig framför min DVD. Vi gick på långpromenad i Bulltoftaparken. Vi gick och storhandlade på Willys, flera gånger, och Eric bar alla varorna hem. Vi somnade bredvid varandra och vaknade bredvid varandra. Eric åt kakor och mjölk framför fönstret, jag åt kokta ägg och majonäs framför datorn. Jag gick till skolan och han väntade i lägenheten när jag kom tillbaks.

Det var alldeles, alldeles vanlig och underbart fantastisk vardag. Som nu är slut. För igår satte jag honom på ett tåg mot Kastrup och nu är han tillbaks i Frankfurt och jag har börjat hata förälskade par igen. Säkra tecken på att distansförhållandet är återupptaget: förälskelsehat och orakade ben. I have them both.

Redan om 11 dagar återser jag min karr dock. Flyger till Frankfurt den 22e för att stanna en vecka. Längtar ihjäl mig. Innan dess ska jag lämna in min kandidatuppsatsidé och skriva två uppsatser. Jodåsåatte. Kör vidare här borta. Eric gav mig bekräftelse, energi, mod, styrka och kärlek. Det ska gå.

På väg till tåget i snöstorm. Ser gladare ut än vad vi kände oss...

På väg till tåget i snöstorm. Ser gladare ut än vad vi kände oss…

Idag för fyra år sen.

December 13th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. - (2 Comments)

Idag för fyra år sen stod jag hemma i min lilla nannylägenhet i Tyskland och suckade över vardagen. Jag trivdes bra med barnen jag var extramamma till, men mina chefer gjorde livet surt att leva. Det var fredag, hemma i Sverige firade alla lucia och jag satt framför datorn och tittade på bilder föreställandes lussekatter och blonda barn med stjärnstrut på Facebook. Mina vänner tyckte vi skulle dra ut, till Sachsenhausen, den delen av Frankfurt där barerna och pubarna ligger. Som så många gånger förr så lät det alternativet mer lockande än att stanna hemma och äta fryspizza och titta på tysk tv.

Idag för fyra år sen satte jag mig i en taxi, fixad till tänderna med klänning, massa smink och höga pumps trots att det var snöigt och halt ut. Jag träffade D och E inne på stationen och vi stack tillsammans mot partyområdet. Humöret steg, vi drack karamellvodkashots och äppelvin, dansade lite lojt till musiken och stämningen steg trots att jag tidigare på dagen fått skäll av min chef, igen.

Idag för fyra år sen var jag en ledsen tjej som bet ihop varje dag för att stå ut. Mina vänner hemma i Sverige gjorde sånt som jag missade, mina vänner i Tyskland blev dryga och tråkiga efter bara nån timme av umgänge. Den största delen av veckans timmar befann jag mig i tjänsten, lagade mat åt barn, skjutsade barn, läste sagor för barn, hjälpte barn med läxor och var hela tiden artigheten själv mot den som styrde mitt liv, barnens mamma. Jag fick vardagen att funka, men längtade bort. Längtade efter någon som förstod mig, någonstans där jag kunde vara mig själv. Längtade efter kärlek.

Idag för fyra år sen träffade jag Eric. Han stod plötsligt där, på en irländsk pub i Frankfurt, och vi pratade hela kvällen. Vi diskuterade ditten och datten och allt där emellan, vi pratade och pratade tills jag pussade honom på kinden och han kysste mig på munnen tillbaks. Det var bättre än att prata. Jag kom till Sachsenhausen trött, ledsen och motvillig. Klockan tre på natten åkte jag hem, glad, pirrig och med stora fjärilar i magen.

Idag för fyra år sen hittade jag en man som jag nu har känt i fyra år. Det känns fortfarande extremt konstigt att tänka på att det finns en tid före Eric, han är nu lika självklar som min hårfärg eller mina bästa vänner. Tänk att en okänd mediadesigner från Bad Homburg skulle bli min första pojkvän, min första kärlek. Varje dag som går tänker jag på hur tacksam jag är att han finns och att det blev just jag som fick vara ihop med honom. Eric är den snällaste, roligaste, smartaste, snyggaste, perfektaste mannen jag känner. Dessutom har han stora, fina händer, luktar supergott, lagar god mat, blir inte arg på mig när jag surar och det bästa av allt. Han tycker om mig också.

Idag för fyra år sen blev jag kär, en känsla som har hållit i sig sen dess. Den känslan har tagit oss genom en storm av distansförhållande, fem månader i Australien, Diplomarbeit, elaka människors intentioner, resor fram och tillbaks, pengakris, kassa jobb, dryga skolarbeten och en massa annat. Jag är fortfarande lika kär. Han är fortfarande lika fin. Det är vi två mot världen.

2008 vs 2012

Idag kom jag hem från Tyskland. Fem dagar nära nära nära han jag tycker om mest i hela världen och min lägenhet ekar nu tyst och tom och ensam. Vi har hållit varandra i handen, tittat på skräckfilm, ätit middag med vänner, promenerat litegrann, lagat mat och spontant gått på bröllop. Jag har fikat med tjejerna, promenerat mer, skrivit mail, läst bloggar och ätit Blumenkäse. På något märkligt sätt går tiden snabbt som fasiken och så idag, vid lunchtid, följde han mig till flygplatsen och vinkande av mig.

Skit.

Det börjar bli lite trist nu, det här med distansförhållande. Jag vill komma vidare i livet. Börja jobba, flytta ihop med honom, lämna studentlivet. Står ut gör jag ju såklart, och som vanligt bör ingen tycka synd om mig, det här har jag valt själv, för mer än två år sen. Och han står bakom mig, som vanligt, lugn och trygg och stilla och stark. Som ett träd i den tyska innerstadsmarken som väntar på att stormen ska vara över.

Lilla minignuttan rädsla som alltid dyker upp någon dag innan jag ska få se honom igen brukar skrämmas med tankar om förändrade känslor, inbillade fjärilar i magen och nerkyld romans. Så även denna gång. Men jag stod där inne vid bagageutlämningen och väntade på min resväska, såg honom genom dörrarna ut till ankomsthallen och log som en mycket förälskad och lycklig fåne.

Vi hör ihop. Ingen tvekan om saken. Jag skakar på ryggen.

Vi tycker om varandra.

September 12th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. - (3 Comments)

Klockan är 23.51 och jag ligger på sängen i en nedsläckt lägenhet med tvn på mute och tänker på Eric. Han är på mässa i Köln idag så det har inte blivit något traditionsenligt skypesamtal ikväll. Däremot har han skickat en massa sms i långtråkiga stunder. Innan idag fick jag också se hans outfit för dagen; mörka jeans, en vit skjorta och hans nya kavaj. Så snygg han var!

Och när det kommer ett sms, eller när han säger “hej sweedy” i telefon eller när han står businessklädd och ser så jäkla fin ut, då bara suger det till i min mage och hela kroppen vet att han är rätt. Det är inte så ofta som hjärna och hjärta är överens, men när det gäller Erics vara eller icke vara i mitt liv, då finns det ingen tvekan.

I december firar vi fyra år tillsammans och nu i höst, när terminen startade, har vi klarat två år i distansförhållande. Det känns bra att mer än hälften är över och jag ser framemot att få flytta ihop med min pojkvän till sommaren, men samtidigt så är jag inte ett dugg orolig för tiden som är kvar. Vi fixar detta. Efter Australiens fem månader av separation känns Sveriges sex veckor som en piss i havet.

Kärleken övervinner allt.

 

Sommarkväll i Frankfurt

 

Kärleksfull helg

August 6th, 2012 | Posted by Jess in Friends. | Kärlek. | Mannen. | Tyskland. - (0 Comments)

Jag har inte bara firat bröllop i helgen, jag har firat kärleksfest. Det var så otroligt fint och fast jag inte varit på mer än några stycken bröllop tidigare så var det här i en klass för sig.

Lördagen började med ett misslyckat frisörbesök för min del, jag grät litegrann och hatade mig själv för att jag betalt pengar för en så ful frisyr, sen tog jag ur alla hårnålarna och borstade bort sprayet och kände mig fin igen. Det blev den svarta klänningen, för er som hjälpt till med det, jag sydde fast ett lila skärp i midjan också, i samma tyg som Erics bröstfickenäsduk. Sen drog vi till hotellet i Mainz, bytte om och träffade en mycket nervös brudgum. Lars var väldigt stilig i kostym och vit slips. Vi körde honom till kyrkan och minglade lite innan vi tog plats på första raden för att invänta brudparet.

När de gick in rullade glädjetårarna nerför kinderna på mig. Jag var helt enkelt så himla lycklig för deras skull, för kärlekens skull, för att Linda äntligen fick gifta sig med Lars. Hon var vacker som en dag, min kära tyska väninna. Hon hade en lång, benvit klänning med lite släpp och en slits i yttertyget där tyllen böljade ut. 100 pärlemorknappar i ryggen, axelbandslöst korsettliv och en ärmlös, höghalsad spetsjacka som dekorerade ryggen. Riktigt tjusig!

Ceremonin gick bra. Fin musik, fina texter och en snyftande jag. Lyckades dock klämma fram min bibeltext på tyska utan att gråta eller säga fel, så det är jag nöjd med.

Efter vigseln följde champagne och bröllopstårta i den stora restaurangen med utsikt över vinberg och staden Mainz, man kunde till och med se Frankfurts skyline långt borta. Jag fixade och hjälpte tärnorna att blåsa upp heliumballonger, jag hämtade glömda saker i bilen och pratade med nya och gamla bekantskaper.

Så blev det dags att sätta sig till bords, äta fantastisk mat (rökt lax, soppa med vaktelägg, oxfilé och dessertbuffé) medan människor lekte lekar med brudparet, höll tal, visade bilder och roliga filmer samt skojade om allt. Jag hade brudens far till bordet och var lite nervös, men samtalet flöt och jag gjorde förhoppningsvis inte bort mig alltför mycket.

Eric, som ju var bestman, höll också tal, hans första. Han var skitnervös och hann inte träna alls mycket innan men bestämde sig för att köra hårt, kastade sina anteckningar och pratade fritt ur hjärtat. Jag tror Lars och Linda uppskattade det iallafall. Och jag var stolt.

Sen drog dansen igång, det spelades Abba och tysk schlager och pop och rock och house och allt möjligt och vi dansade och åt nattmatskorv och pratade och drack Vodka Orange och tog kort i fotoautomaten som stod uppställd i lokalen och tittade på brudgummens halvnakna brottningsmatch och stämningen var på topp och kärleken flödade.

Klockan 6 på morgonen satt Eric och jag till slut i en bil på väg till hotellet, vi var de allra sista kvar och fick vänta ett tag på the shuttle. Efter att jag hade tvättat bort smink och svett från ansiktet somnade jag med ett leende på läpparna…

… och fick sova lite mer än tre timmar innan klockan ringde och vi gjorde oss i ordning för gemensam frukost där fler tal och presenter väntade. Det var ganska många trötta och bakfulla människor på den där frukosten, men vi pratade och skrattade och myste någon timme innan folk började droppa av.

Jag körde hem mig och Eric och däckade på soffan i sällskap av flatmates och övernattande vänner innan vi avslutade bröllopshelgen med tonfiskmacka och tidigt sänggående.

Hela helgen har jag alltså gått runt och varit lycklig. För Lars och Lindas skull. För min egen skull som har fina Eric. För min egen skull II som har alla dessa underbara människor i mitt liv. Tack för en grym helg, finaste brudpar! Och all lycka i framtiden!

Foto från fotoautomaten (med tillhörande accessoarer). Elsie, jag, bruden och Maraike.

Jag är hemma igen!

July 6th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. - (3 Comments)

Jag är hemma. Sitter i Erics vardagsrum och läser bloggar och tittar på tysk tv. Eric sitter bredvid, jobbar och pussar mig då och då på örsnibben. Jag är hemma.

Resan gick ganska bra, det är ju såklart hyfsat jobbigt att sitta i en flygplansstol i 20 timmar och vara på resande fot i 25, men det gick bra. Nu har jag blivit sjuk. Hostar och snorar, har ont i öronen och halsen. All stress och längtan har runnit av mig och immunförsvaret krackelerade helt enkelt. Men det gör inte så mycket, för jag är här och det är allt som räknas.

Att se Eric stå där på flygplatsen, att krama honom igen. Det var underbart såklart, men också extremt konstigt. Jag var trött och svag och svimfärdig och sa bara att det kändes så konstigt, Eric blev till slut orolig. “Men konstigt på ett bra sätt iallafall?” Och det var det ju! Men bara så himla ovant.

Nu är allt bra. Imorgon ska jag få träffa Angelica och Yvonne tror jag, ringer dig senare Angelica! På söndag pärchenhäng med Lars och Linda och sen börjar jag jobba på måndag.

Sommaren 2012 har börjat.

 

 

På väg hem del 5

July 4th, 2012 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. - (1 Comments)

Sista delen i sagan om hemresan har kommit. Om allt funkar som det ska så publiceras det här inlägget exakt samtidigt som mitt plan från Singapore landar i Frankfurt. Sen tar det naturligtvis ett litet tag innan tullen är passerade, passkontroller genomförda och bagaget upphämtat. Men sen. Då jäklar.

Äntligen.

 

Danke Linda fuer das Foto

På väg hem del 3

July 3rd, 2012 | Posted by Jess in Filosoferande. - (1 Comments)

Vi klarade det.

 

 

 

Nedpackning av Australien-livet

July 1st, 2012 | Posted by Jess in Annat. | Australien. | Ego. - (0 Comments)

Hej världen!

Effektiva Jessica här. Dagen har varit väldigt bra. Vet inte riktigt vart den tog vägen bara, men massor har iallafall hunnits med. För nu förbereder jag hemresa på riktigt. Imorgon ska rummet storstädas så att jag sen bara kan sova där en natt till och sen (förhoppningsvis) bli godkänd på städkontrollen innan flyget går på tisdag och få tillbaks en fin deposition, lagom till att jag vill handla lite nya kläder.

Mariko är inte hemma ikväll så det är lite tomt här hemma. Jag ska snart köra in två kycklingfiléer i ugnen till kvällens och morgondagens middagar, titta lite på tv och se om hjärnan kommer på något bortglömt som måste fixas.

Jag har tvättat idag och torktumlat (trots att det är emot mina principer. Jag skyller på det opålitliga vädret). Jag har även diskat, packat, slängt en massa skit, rensat och gjort iordning. Mina lådor och garderober är tomma och kvar finns högar med saker. En hög heter “Kanske ges bort, kanske kastas”, en annan heter “ha på mig imorgon”, en tredje heter “ha på mig på hemresan”, en sista heter “sånt som ska packas så småningom men som jag fortfarande behöver”.

Resväskan blev fullare än jag trodde och tack vare/på grund av alla böcker så är den också rejält tung. Har inte vägt den än, men jag hoppas på det bästa. De är ju så snåla Qantas, 23 kilo får man ha med sig och då ska ni veta att min superbraiga resväska väger 6 kilo redan..

Nä. Det blir nog bra det där. Vi hörs kanske lite senare igen, jag får se hur jag mår.

Hejdå!

Att vända blad i boken.

June 30th, 2012 | Posted by Jess in Annat. | Ego. - (2 Comments)

 

 

Nu är det nära på riktigt. Man kan säga att idag är nästan över, vilket betyder att jag bara har två hela dagar kvar i Australien. Tre nätter till ska jag sova i min säng. Sen åker jag hem.

På onsdag klockan sex på morgonen landar jag i Frankfurt och får pussa på Eric igen. Det känns nästintill overkligt att dagen som jag längtat efter så länge väldigt snart är här. Jag är redo. Det är sorgligt på ett vis att Australienkapitlet är slut, jag har träffat många fina människor, sett och upplevt massor och lärt mig otroligt mycket. Jag ångrar ingenting och jag är stolt över att snart ha klarat det.

Men livet går vidare och jag är redo att vända blad. Det som är kvar av sommaren kommer alltså spenderas hos Eric och hans flatmates i Frankfurt. Jag tänker shoppa lite kläder och skor, gå på bio, äta glass, umgås med svenskarna och tyskarna, jobba på samma förskola som förra året, hänga vid Main och njuta av att ha honom nära igen.

När slutet av augusti närmar sig sticker jag hem till Sverige igen för att hjälpa mamma och pappa flytta och samtidigt säga tack och hej till mitt barndomshem i Sveriges finaste by. Sen ska jag själv flytta in i nya studentlägenheten på Värnhem, återförenas med Emma, Ulrika och Malin, börja plugga igen och få en ny vardag där.

Jag vill också kramas med Emelie och Malena såklart och deras sambos, låta mig uppdateras om det som hänt under min frånvaro, dricka vin och fnittra tills klockan visar sent.

Det känns som det kommer bli riktigt bra det här, sommar, höst, vinter, vår. Jag är redo för nästa del av mitt liv.