Om livet, plugg, distanskärlek, LCHF och annat krafs.
Header

Heeeej världen!

Dags för ett livstecken från lilla mig tänkte jag. Ni vet hur det blir, skriver man inte på ett tag så blir bloggen bara läskigare och läskigare att ta sig an. Men nu så.

Uppsatsen är avklarad. Jag ska skriva mer om det sen, om hur jag satt på ett tåg på väg från upphämtandet av världens bästa man på flygplatsen i Danmark och fick ett email. Men det blir ingen cliffhanger. Jag klarade det. Och jag inte bara klarade det, jag aceade det. Jag fick ett fint betyg som nästan gjorde allt slit värt det och jag tvingades inse att tack vare handledarens outtröttliga piskande så blev jag godkänd.

Eric gjorde mig sällskap mina två sista veckor i Sverige. Jag packade och han tittade på tv. Vi firade idyllisk midsommar med lekar, snaps, jordgubbar, barn och världens finaste vänner i Sjöbo. Det blev roadtrip längs Skånes vackra kust, vandring på Stens Huvud och grillning hos syster utanför Tomelilla.

Det blev besök hos mormor och morfar där vi fick god mat och massor av jordgubbar. Vi snackade svengelska tillsammans, beundrade deras gurkplantor och jag bestämde att tvinga dem till Tyskland så snart vi har ett eget hem.

Vi firade kärleken på Johan och Gabriellas bröllop och jag njöt. Jag gjorde verkligen det. Stannade upp flera gånger och bara tittade på mina äldsta tjejkompisar och deras godkända män och söta barn. Jag tänkte på hur tacksam och lyckligt lottad jag är som får ha dem i mitt liv.

Det bidde avskedsbrunch, jag snusade lite extra på Miriam, kramade bror, syster och vänner adjö. Sen sov vi en sista natt på mamma och pappas vardagsrumsgolv. Packade våra väskor och satte oss på bussen. Flyttfirman från Kiel, Tyskland hade anlänt och tre raska män bar ner mitt liv komprimerat till 17 kartonger, 2 resväskor och en träpall. Sen åkte de på Skandinavientur med mitt bohag som fortfarande inte kommit fram till Bad Homburg.

Jag grät inte när jag sa hejdå till mamma, men jag grät senare när jag tänkte på allt. På hur dramatiskt det till sist blev att säga hejdå till alla och det land som trots alla turer utomlands ändå är mitt. Sverige finns kvar, jag vet. Men nu bor jag i Tyskland. Utan Emelie och Malena och mamma och pappa och Miriam och Knoppen och Emma och Ulrika och mormor och morfar släktingar och syster och bror och vänner och annat löst krafs som Kvibille gräddädel och 17%-ig joghurt.

Tur att jag har fina människor även här, som tar hand om mig och får mig att må bra. Jag har spenderat den första tiden här med att ta hand om min överväldigade pojkvän, passat Grace, fått hjärtevärmande present från Es föräldrar, druckit vin och Cosmos med tjejerna, träffat Lars och Linda och Lindas växande mage, gått på lägenhetsvisningar och läst jobbannonser.

Allt är alltså bra, om inte det redan framkommit. Jag mår bra. Och solen skiner.

Nu vet ni, det ska bli bättring på bloggfronten även om jag emellanåt blir ledsen på envägskommunikationen. Hint. Nästa vecka börjar mitt sommarjobb, vi letar vidare efter drömlägenheten och så går livet vidare. Vi hörs alltså!

En cool och en glad.

En cool och en glad.

Eric och Ulli grillar på Emmas bakgård.

Eric och Ulli grillar på Emmas bakgård.

Flyttman nr 1 och mina saker (yttersta lagret).

Flyttman nr 1 och mina saker (yttersta lagret).

Vi anländer till Frankfurt! (Quelle: K. Matthiesen)

Vi anländer till Frankfurt! (Quelle: K. Matthiesen)

Angelica och Pontus sörjer/firar hennes avsked i augusti.

Angelica och Pontus sörjer/firar hennes avsked i augusti.

Livstopp.

November 23rd, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

Nu har jag precis skickat in min fanfiction-piece till läraren och alltså har helgen dragit igång. Känns bra. Det är nu också mindre än fyra veckor tills jag åker till Frankfurt. Hela dagen igår, med pluggande och nyttig mat och barnpassning och lång Skype med Eric och samtal med mamma, så kände jag mig bara så himla glad. Och säker på den jag är och den jag vill vara. Livet består ju såklart av toppar och dalar och igår var en riktig topp, utan någon egentlig anledning.

Idag tänker jag kanske skriva lite novell, om jag orkar, samt kolla på massa serier och film och bara ta det lugnt.

Inte bara överleva.

June 17th, 2012 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. - (0 Comments)

 

Source

“Jag vill leva, inte bara överleva”

Vi hade allvarliga samtal här hemma igår om hur livet inte alltid är fantastiskt och att man ibland måste ta sig igenom svåra tider för att det ska bli bättre. Det är en balansgång det där, att veta när man ska kämpa och när det är bättre att ge upp. Men vi kom fram till att om man ser ljuset i slutet av tunneln och man tycker att det där ljuset är värt då, då kämpar man och accepterar att läget är skit ibland. Kan man inte se ljuset och läget är skit hela tiden, då bör man ändra situationen så att livet blir bra igen. För man vet liksom inte hur lång tid man har på sig att leva och skulle man dö tidigare än förväntat så är det ju kasst om man lidit de senaste två åren, utan att se ljuset.

Konkret exempel 1: Jag tycker inte alltid att livet i ett långdistansförhållande är toppen, men jag vet att jag snart får pussa Eric och jag vet att jag har pluggat färdigt i juni nästa år och ska få vara med honom då. Alltså biter jag ihop och tar de hårda bitarna samtidigt som jag försöker göra det bästa av situationen och njuta av livet  och allt det ger mig.

Konkret exempel 2: Pluggandet är så svårt och jobbigt och tufft att han är konstant stressad. Han sover dåligt, han har aldrig tid för sina vänner så många av dem har slutat höra av sig. Fast han läser läxor och läser på inför tentorna så går det inte bra, han får magsår och han funderar på livet är värt det. Kanske det hade varit skönare att bara somna ifrån allt med hjälp av lite starka värktabletter. Han ser alltså inte ljuset i tunneln och bör ändra sin situation innan det är försent, innan Gud bestämmer att det är dags för honom att åka till himlen istället. Ingenting är värt så mycket stress, sorg och rädsla. Livet ska vara övervägande fint, roligt och fantastiskt.

Så tycker jag.

Lägesrapport v. 13

May 14th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Ego. - (2 Comments)

Mitt humör går verkligen upp och ner som en berg- och dalbana. Idag är jag glad. Skolan gick bra, jag fick godkänt på ännu en uppsats (allt som läggs bakom mig är underbart) och turismläraren som jag har blandade känslor för gav mig beröm för att jag pratar och kommer med åsikter på lektionerna. Han sa också att jag var en av de bästa skribenterna i klassen, trots att jag är utbytesstudent med engelska som andraspråk. Det var ju såklart kul att höra.

Sen hade vi gruppmöte inför en redovisning om mediarepresentationer av London som vi ska göra om två veckor. Det gick också ganska bra, vi strukturerade upp oss och delade ut ansvarsområden och ska ses igen efter föreläsningen på måndag.

Det är inte klokt heller vilken skillnad inställningen gör. Det är ju inte alltid så lätt att tänka så, men jag anser ändå att jag är hyfsat duktig på att analysera mig själv och mitt beteende så jag kan ibland tänka för mig själv: “Det vore lättare om du ändrar till en positiv inställning nu!” Sen är det ju inte lika lätt att verkligen göra det. Jag har iallafall bestämt mig för att skärpa till mig, fortfarande sakna Eric och längta tills väntan är över såklart, men ändå göra det bästa av tiden som är kvar här.

Ikväll ska jag äta thaimat med Julia på restaurang här i närheten, prata skit och bara koppla av lite.

Vi hörs mina vänner!

 

Balansen är off.

May 13th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Filosoferande. - (0 Comments)

Livet handlar litegrann om att hitta balansen. Just nu känns dagarna långa och tiden tills jag får se Eric igen väldigt lång, trots att det ju för varje dag som går kommer lite närmre.

Jag tror, efter lite tänkande och självanalys, att detta beror på två saker: 1. Skolan och pluggandet är så himla tråkigt. Ingen av kurserna som jag tar har något att göra med det jag pluggar i Malmö och är intresserad av. Förutom kanske lingvistikkursen, men den handlar bara om kulturella skillnader mellan japaner och australier och ger mig inte heller så mycket. Jag har dessutom fått “dåliga” resultat på de uppsatser vi fått tillbaks hittills och med “dåliga” menar jag sämre än vad jag brukar få i Sverige. Detta tillsammans med kassa lärare och allmänt ointresse gör att pluggandet går trögt. Det är inte ens särskilt lång tid kvar i skolan, fyra veckor i princip, men usch vad trist det är. Och jag måste ju ändå göra det och så tvingas jag tvinga mig själv och uppsatserna blir kassare än någonsin.

2. Jag har ingen balans. Jag pluggar och tränar och äter LCHF. Det är typ det. Jag har känt mer än någonsin den sista veckan att jag måste ta tag i mig själv och träffa lite folk utanför huset också och inte bara konstant tänka på morgonpromenader, kokta ägg och inlämningsuppgifter. Här kan man ju tro att det är praktiskt att bo med folk, men va fan, det verkar inte som att vi hänger i vardagsrummet samtidigt längre.

Denna veckan ska jag plugga, träna, äta LCHF men också träffa Julia på middag på måndag, städa tillsammans med mina house mates på tisdag och gå på Lindsey’s area event, en pizzakväll som hon organiserar för de hushållen hon har hand om som coordinator. På fredag sticker jag till Alice Springs över helgen, ska se The Olgas och Ayers Rock som man bör kalla Uluru, aboriginernas namn på den stora röda stenen.

Så förhoppningsvis blir denna veckan lite bättre och tiden tills den fjärde juli går snabbare och är finare än den varit på sistone. Ville bara berätta det för er.

En dag i taget- det räcker.

Se inte tillbaks och sörj det förflutna för det är borta.

Och oroa dig inte över framtiden, den är inte här än.

Lev i nuet och gör det så vackert att det är värt att minnas.

Lycka är en resa.

Das Leben ist schön.

May 9th, 2012 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

Det har blivit lite mycket grupparbetesgnäll och Eric-saknad och klagande över slöa människor och sådär så jag kände bara att jag vill skriva en liten kort notis till idag och berätta en sak:

Jag är glad. Jag är lycklig. Jag känner mig stark och cool och modig och bra. Och det i sig känns väldigt skönt.

Hur känner ni er?

 

“Var modig, ta risker, ingenting kan ersätta erfarenhet.”

Examensfolk

April 17th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Sverige. | Tyskland. - (0 Comments)

Idag, mitt i terminen, så var det examensdags för en hel drös med Flindersstudenter. Det kryllade av tårögda mammor och skrockande pappor uppe på skolan. Och överallt vimlade en massa finklädda studenter omkring med den obligatoriska svarta hatten, kåpor, slips eller höga klackar.

Jag fick en stolt-känsla i bröstet. På något vis blev jag så himla glad för de där okända människornas skull, att de stod ut minst tre år på universitetet och att det nu är ett nytt kapitel som börjar i deras liv.

Jag tänkte på hur härligt det ska bli när vi är färdiga på Malmö Högskola. När jag äntligen får flytta ihop med Eric, inreda en lägenhet, sova i samma säng som honom mer än en helg i taget. Skaffa ett jobb och börja betala tillbaks på studielånet. Men samtidigt inte träffa mina fina högskolevänner som blivit riktiga vänskaper, inte kunna hänga i soffan hos Malena och Tony lika ofta och inte kunna sticka hem en sväng till mamma och pappa. Livet förändras ju såklart på gott och ont. Och jag ser med spänning fram emot mina nästa kapitel i livet.

 

 

 

Bussbiljetten som livscoach

February 27th, 2012 | Posted by Jess in Filosoferande. - (2 Comments)

Förra veckan när livet kändes lite tråkigare, sorgligare och tyngre än det gör nu så var jag tvungen att åka och handla. Jag behövde ett simkort till mobilen och jag behövde mat. Det var väldigt trist att behöva fixa allt själv. Det var ännu värre att Eric var så långt borta. Och det var hårt att vara trött, jetlaggade och off helt enkelt.

Jag köpte en bussbiljett som man kan åka tio gånger på. Jag satte mig i busskuren för att vänta på den rätta bussen. Jag kände mig väldigt negativ och sur på världen. Då fick jag syn på budskapet som bussbiljetten kom med.

 

 

“Pleasant thoughts make pleasant lives.”

Översättning: Trevliga tankar ger trevligt liv.

För ett år sen (lite drygt) var jag en liten skånsk flicka som trodde att livet var på väg att bli vanligt, normalt, svenskt och tråkigt. Allt det där som jag hade flytt som pesten i tre år i Tyskland. Jag stod på Frankfurts flygplats en eftermiddag i slutet av augusti, kramade Eric så hårt det gick och satte mig på ett plan mot Köpenhamn. Jag trodde inte att jag skulle klara av ett distansförhållande, jag tycker om närhet och romantik allt för mycket. Jag trodde  heller inte att Malmö var något för mig. Jag trodde definitivt inte att det skulle bli engagerande och intressant att plugga. Jag erkänner det, jag var ganska negativ den där månaden, innan livet förändrades. Men, man kan inte alltid få som man vill, iväg kom jag och flyttat in i Rosengård fick jag.
Skolan drog igång, pluggandet på universitetsnivå som jag tidigare såg som nödvändigt ont, ett trappsteg mot toppen som man inte kan hoppa över. Det visade sig att det var roligt att gå i skolan igen. På Malmö Högskola träffade jag fler fina människor, fast jag egentligen hade ställt in mig på att Emelie och Malena var allt jag behöver, allt jag saknat under min tid utomlands. Hjärnan njöt av att vara igång igen, det är stor skillnad på att passa 7-månaders bebis och lära sig analysera språkliga fenomen, på engelska dessutom. Tentorna, uppsatserna och redovisningarna lades på hög och varje gång jag fick ett godkänt växte jag på insidan. Det är fortfarande så, bra resultat i skolan är motivation och bekräftelse, jag är inte bara alla mina dåliga sidor, jag fattar något, kanske finns det hopp.

För ett år sen var jag en liten skånsk flicka som var beredd på det värsta och blev positivt överraskad. Malmö, skolan, vännerna och den förstärkta kärleken till E överraskade mig. Nu är jag smartare och tryggare än nånsin, något som firas med att rycka upp de ytliga rötterna, packa in IKEA-möblerna och dra till Australien. Det som inte dödar mig, gör mig starkare.

C5-gruppen på pub i september 2010! Moein, Matt, Debbie och jag.