Heeeej världen!
Dags för ett livstecken från lilla mig tänkte jag. Ni vet hur det blir, skriver man inte på ett tag så blir bloggen bara läskigare och läskigare att ta sig an. Men nu så.
Uppsatsen är avklarad. Jag ska skriva mer om det sen, om hur jag satt på ett tåg på väg från upphämtandet av världens bästa man på flygplatsen i Danmark och fick ett email. Men det blir ingen cliffhanger. Jag klarade det. Och jag inte bara klarade det, jag aceade det. Jag fick ett fint betyg som nästan gjorde allt slit värt det och jag tvingades inse att tack vare handledarens outtröttliga piskande så blev jag godkänd.
Eric gjorde mig sällskap mina två sista veckor i Sverige. Jag packade och han tittade på tv. Vi firade idyllisk midsommar med lekar, snaps, jordgubbar, barn och världens finaste vänner i Sjöbo. Det blev roadtrip längs Skånes vackra kust, vandring på Stens Huvud och grillning hos syster utanför Tomelilla.
Det blev besök hos mormor och morfar där vi fick god mat och massor av jordgubbar. Vi snackade svengelska tillsammans, beundrade deras gurkplantor och jag bestämde att tvinga dem till Tyskland så snart vi har ett eget hem.
Vi firade kärleken på Johan och Gabriellas bröllop och jag njöt. Jag gjorde verkligen det. Stannade upp flera gånger och bara tittade på mina äldsta tjejkompisar och deras godkända män och söta barn. Jag tänkte på hur tacksam och lyckligt lottad jag är som får ha dem i mitt liv.
Det bidde avskedsbrunch, jag snusade lite extra på Miriam, kramade bror, syster och vänner adjö. Sen sov vi en sista natt på mamma och pappas vardagsrumsgolv. Packade våra väskor och satte oss på bussen. Flyttfirman från Kiel, Tyskland hade anlänt och tre raska män bar ner mitt liv komprimerat till 17 kartonger, 2 resväskor och en träpall. Sen åkte de på Skandinavientur med mitt bohag som fortfarande inte kommit fram till Bad Homburg.
Jag grät inte när jag sa hejdå till mamma, men jag grät senare när jag tänkte på allt. På hur dramatiskt det till sist blev att säga hejdå till alla och det land som trots alla turer utomlands ändå är mitt. Sverige finns kvar, jag vet. Men nu bor jag i Tyskland. Utan Emelie och Malena och mamma och pappa och Miriam och Knoppen och Emma och Ulrika och mormor och morfar släktingar och syster och bror och vänner och annat löst krafs som Kvibille gräddädel och 17%-ig joghurt.
Tur att jag har fina människor även här, som tar hand om mig och får mig att må bra. Jag har spenderat den första tiden här med att ta hand om min överväldigade pojkvän, passat Grace, fått hjärtevärmande present från Es föräldrar, druckit vin och Cosmos med tjejerna, träffat Lars och Linda och Lindas växande mage, gått på lägenhetsvisningar och läst jobbannonser.
Allt är alltså bra, om inte det redan framkommit. Jag mår bra. Och solen skiner.
Nu vet ni, det ska bli bättring på bloggfronten även om jag emellanåt blir ledsen på envägskommunikationen. Hint. Nästa vecka börjar mitt sommarjobb, vi letar vidare efter drömlägenheten och så går livet vidare. Vi hörs alltså!

En cool och en glad.

Eric och Ulli grillar på Emmas bakgård.

Flyttman nr 1 och mina saker (yttersta lagret).

Vi anländer till Frankfurt! (Quelle: K. Matthiesen)

Angelica och Pontus sörjer/firar hennes avsked i augusti.