Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Jag är supergravid!

June 29th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Alltså, mitt i den här flytten och den här varma sommaren och den här härliga tiden med tvååringen som upptäcker och utvecklas varje dag, så är jag ju faktiskt gravid också. Väldigt gravid nu för tiden. Och det är en bjässe som ligger i magen, enligt ultraljud som jag får varannan vecka. Den 8 mars fick vi reda på att det var en lillasyster som skulle joina oss till sommaren, det kändes symboliskt fint att få reda på den nyheten på kvinnodagen och alla var glad. Sen, för några veckor sen, stelnar gynekologen plötsligt till. “Eh… Jag ser en snopp.” mumlar hon. Men det ska bli en tjej, propsar jag. “Nej, det är en kille.” Sen visade hon lelle snoppen från femtioelva olika håll tills jag också fattade att nu var det dags att slopa världens finaste namn och börja lära känna en hane istället.

Jaja, det är ju inte det viktigaste såklart, vad för nåt kön som väntar på oss därinne. Men lite snop(p)et och överraskande var det allt.

Nu är det bara fyra veckor kvar. Och det kan jag säga med säkerhet eftersom han är så enorm kommer man inte låta mig gå över tiden. Elsa kom 15 dagar efter sitt bf, beräknad födsel. Men det blir alltså inget sånt. På toppen av kakan har jag också fått graviditetsdiabetes, testat mitt blodsocker fyra gånger om dagen och sprutat insulin i låret om kvällarna. Kanske är det därför han är en stor en, kanske beror det på att mina syskon och jag alla vägde över fyra kil och Eric och två av hans syskon också.

Nästa fredag ska jag till sjukan för att träffa läkare och barnmorska och diskutera igenom läget. Elsa kom ju med kejsarsnitt efter en tredagars kamp där värkarna kom från ingenstans och sen öppnade jag mig inte och sen gled inte ungen närmre utgången som hon skulle. Den här gången vill jag gärna försöka utan snitt i magen, men naturligtvis inte till vilket pris som helst. Gynekologen rekommenderade lite försiktigt ett kejsarsnitt, särskilt som man inte vet vad som/om något är fel på ungen.

Samtidigt ska man ha i bakhuvudet att deras lösa markeringar på en sprattlande, svartvit bebis på insidan av min mage inte är 100 % tillförlitliga och de kan naturligtvis ha räknat fel. På båda hållen. Antingen är han inte så tung som de tror, eller så är han ännu tyngre. Det får vi väl förhoppningsvis reda på inom 31 dagar. På datumet Elsa skulle födas var jag hos gynekologen som varnade mig för att gå för länge över tiden, “hon väger redan nu över fyra kilo”, hette det. Femton dagar senare, när lilla damen tvingades ut under operationssalens hårda ljus, vägde hon 3600 gram. Så. Ja, de gör så gott de kan, de där vitrockarna.

Jag känner mig iallafall lugn, under omständigheterna. Långsamt börjar jag känna mig nöjd med graviditetens varaktighet. Jag är tung, stor och otymplig. Mina händer och fötter är svullna till oigenkännlighet. Jag har halsbränna och svettiga bröst. Jag tillbringar helt för mycket tid på golvet, eller kanske mer med att resa mig och sätta mig. Elsa är världens finaste såklart. Pratar med och om lillebror. Kramar magen. Hjälper mig upp från det där golvet jag nämnde. Berättar om allt hon ska visa honom när han väl kommer.

Vi kämpar helt enkelt på här hemma, tar insulinsprutor, svettas och är så himla nyfikna på klumpen som stretchar och sparkar där inne. Vi längtar efter att bli fyra!

Det virvlar och tynger i magen

March 31st, 2017 | Posted by Jess in Lillasyster - (0 Comments)

Nu börjar det långsamt märkas att det växer en ny liten bebis på framsidan av min kropp. Jag känner mig ofta tung och klumpig, men å andra sidan märks det mycket tydligare den här gången tack vare ändrade aktiviteter. Det var helt enkelt inte så mycket golvlek under graviditeten med Elsa. Men tvåbarnsföräldrar ska vi alltså bli, min själsfrände och jag. I år firar vi 9 år tillsammans, helt sjukt när man tänker på det. Och det gör jag, ofta. Tänker på att universum hjälpte oss att springa in i varandra och dela en trevlig kväll tillsammans, en decemberdag 2008. Hade jag stannat hemma, eller gått någonannanstans hade vi inte haft lillasyster på G i magen just nu.

Och Elsa ska bli storasyster. Och tycker än så länge att det ska bli kul, trots att alla pedagogiska böcker av typen “Totte får ett syskon” vi hittills läst mest pekar på hur mycket ett knyte skriker och hur lite föräldrarna kommer att ha tid för stora barnet. Elsa pratar ofta om hur hon ska dansa med lillasyster, klappa på henne, sätta kräm i rumpan på henne om hon är röd (!), mata henne med ostbitar när hon är större och hjälpa till att kittla henne om hon är ledsen. Känns som hon har systerskapet i en säck som amerikanerna säger.

Tills ungen behagar titta ut, än är hon välkommen att stanna, så leker vi oss igenom vardagen. Solen skiner i stan och vi har haft över 20 grader i nån vecka nu. Det är superhärligt, men jobbigt, att cykla, gräva i sandlådan, fånga efter rutschkanan och inte minst, bära 14 kg 2-åring upp för våra sju trappor. Men vi kämpar på. Och jag är oändligt tacksam för chansen och beslutet att stanna hemma med ungen, ett tag till. Precis som jag är oändligt tacksam för lilla nykomligen som sparkar och gör sig känd emellanåt, må hon växa sig stark och frisk därinne innan hon gör oss till 2-barnsföräldrar till sommaren.