Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Såhär håller jag på.

March 2nd, 2015 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Varje morgon när jag vaknar tänker jag:

– Men herregud, jag kommer ju inte ur sängen.
– Jag kan inte röra mina fingrar.
– Hur många gånger kissade jag i natt? Fem?
– Mina fötter är redan supersvullna. Jippi.
– Vad fasiken ska jag ha på mig idag?
– Jag är hungrig.
– Jag måste rapa.
– Känns som att bebisen försöker ta sig ut genom huden på magen.
– Mitt ansikte har inga konturer längre.
– Höftbenen protesterar mot allt jag gör.

– Amen, nu får hon ju snart se till att komma ut!

 

Varje kväll när jag ska gå och lägga mig tänker jag:

– Kanske kommer hon i natt?
– Hur känns en värk?
– Jag har fortfarande massor som måste göras.
– Måste verkligen få sova, hoppas det inte händer än.
– Jag vill bara ligga ner och blunda.
– Jag mår ju ändå helt okej, dagens promenad till tunnelbanan var inga problem.- Skulle ändå vilja frysa in en laddning kanelbullar innan jag ska föda.
– Vi hade ju en sån mysig helg bara vi två, med sovmorgon och så.
– Orkar inte.

– Inte är det väl tid redan?

Sverigevisit och bebisboande

February 9th, 2015 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. - (0 Comments)

Sista gången ni hörde från mig här på bloggen var den tredje januari. Nu är det februari, det har hunnits med en Sverige-resa och lite ledighet sen dess och det är nu mindre än en månad tills lilltjejen förväntas anlända.

Jag har slutat jobba (tack Gud för de schyssta reglerna här i Tyskland) och firade det med en resa till Sverige och Skåne och mamma och pappa. Jag hann med att träffa mina bästa vänner och deras män och barn typ tre gånger, det var väldigt fint. Hann även med ett Malmö-besök då jag åt risotto på Vapiano. Vilket fenomen! Det hoppas jag de börjar med snart i Frankfurt också. Emma och Ulrika, min kursare från högskoletiden joinade mig på både lunch och långfika. Fint att vi fortfarande hörs tycker jag.

Sen åt vi kvällsmat hos mormor och morfar, kollade på bröllopskort och jag fick med mig en hel kasse med barnkläder hem. Retrostyle från när mamma med syskon  var små, plus en del hemmastickat av mormor. Jättefint!

Jag såg Jimmie och Ronja en kort sväng och fick klappat deras bebis, rottweilervalpen Whiskey. Len. Och söt.

Hemma hos Jannicke bjöd vi varandra på quesadillas och Neverstop och pratade lite löst om barndomstrauman, familjekonstellationer och så vidare.

Det bjöds på frukost hos Gabriella och barnen, gulligaste barnen. Medan Gabriella stekte köttbullar spelade Theo och jag bandy i vardagsrummet. Skitfint så.

Och så som kronan på verket så överraskade de små brudarna mig med en bebisdusch, en babyshower som jag hade tänkt för länge sen nog inte kommer att hända eftersom jag ju inte har så många vänner i Sverige längre. Men det bidde väldigt lycket, jag fick presenter och lyxfrukost och tårta. Härligt.

Ja, och däremellan gick jag på kortare skogspromenader, låg på soffan, skrattade åt pappa som inte fick upp sina bildörrar i vinterkylan,  åt god mat och bara hade det allmänt gött. Men saknade såklart my baby daddy, så när en vecka hade gått stack jag hem igen, hem till Frankfurt och drog en lättnadens suck på flygplatsen att Lillstrumpan stannat inne i magen så länge som hon hade.

Och nu får hon gärna fortsätta stanna där ett tag till, för jag håller på att renovera en möbel och den ska slipas och målas först, färgångor är nog inte överst på listan över vad man ska utsätta sin nyfödda unge för.

Så jag pysslar med den nu, lite varje dag tills jag får ont i ryggen, rensar, syr, planerar, sorterar och boar på hög nivå. Jag är tung nu. Mina fötter är konstant megasvullna, händerna domnar av och kommer inte tillbaks till mig, magen är i vägen hela tiden och all fysisk ansträngning leder till pust och flås. Men som sagt, så snart vårt skåp är färdigt kan hon komma. Då ska jag ta en fotmassage, äta ananas och gosa med min man.