Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Hej. Det är tisdag. Vi har kämpat hela helgen mot Erics onda rygg som gör att jag måste vara förälder och personlig assistent i ett. Helgerna brukar ju annars vara en tid då jag kan koncentrera mig på diskmaskinen, tvättvikning och kanske lite mer Instagram-tid än annars, eftersom Elsa och Eric leker. Helgerna är då Eric lyfter upp henne på rutschkanan, springer efter henne i affären och läser godnattsagan på kvällen. Men det är såklart en omöjlighet när man försöker stå ut med ett ryggskott som bara blir värre och som gör att man inte kan säga mer än fem ord på hela lördagen, typ. Stackars ryggen och stackars Eric och stackars mig.

Trots detta så lyckades vi ta oss 250 km nordväst i lördags för att hälsa på goda vänner som fick sitt andra barn i november och flyttat från lägenhet till hus. Vi spenderade hela lördagen med dem, sov i deras fina gästrum och stannade sen till lunch dagen efter. De har supergulliga söner som lekte fint med Elsa, eller kanske mest 1,5-åringen som faktiskt kunde springa omkring och härma allt vi sa och dela med sig av sin docka till Elsa. Det blev sen en lite snopen kväll med hämtpizza klockan 22 på kvällen efter att ungarna inte ville sova.

Idag har Izabella och jag fått oss en barnfri shoppingrunda som slutade med inköp av sköna brallor till mig och en snygg jacka till Izabella. Och burgare, vi åt burgare också! Med brioche-bröd och riktigt djur i köttet och smält ost. Så gott. Mina svärföräldrar kom och hängde med Elsa som hade en toppendag fram tills att de skulle gå och hon fick sin farfars inneskor i huvudet.

På eftermiddagen var det 11 grader varmt och vi tillbringade några timmar på lekplatsen/skolgården här på andra sidan vägen. Elsa ville sen inte gå hem och exploderade mer än hon någonsin tidigare exploderat. Hon skrek och sparkade och slogs och jag var våt av svett när jag väl fått upp henne för alla sju trapporna. Lilla tjejen blev nog sen själv lite chockad och hulkade bara “mamma krama” på slutet av de där trappstegen. Stora känslor i en liten kropp, helt klart.

På torsdag väntar en tripp till Sverige, vår sista innan Elsa får eget sätet och måste betala för sin biljett. Det var ett tag sen vi var hemma nu, lite mer än 4 månader så det ska bli härligt. Vi har massa kul inbokat redan och verkar kunna träffa några av de viktigaste även denna gång. På att-göra-listan står också inköp av Friggs blåbärste, pulvermos, räkost och massa löständer-godis. Essentiellt så det ryker om det.

Alltså vädret. Man blir lika förvånad varje gång solen skiner och man inte måste ha halsduk på sig för att våga sticka näsan utanför dörren. Så härligt.

Idag har Elsa och jag varit nere på stan en vända, vi köpte bland annat shorts i tre olika storlekar, till ungen, mamman och pappan. Sen gick vi hem igen och åt köttfärssås och broccoli innan Elsa däckade i sin säng och jag satte mig och spelade mobilspel och skrev texter om fastighetsskötsel.

Efter att vi hade vikt mängder med tvätt och klätt av och på alla dockor och gosedjur massa gånger, ringde vi och snackade med Elsas moster Jannicke som var begraven i dalmatinervalpar. Dessa små prickiga sötkorvar kommer vi också få träffa snart. Ska bli väldigt roligt att se vad Elsa säger då. Nu blev hon liksom irriterad så fort Jannicke var i bild utan hund. Hon kollade uppfordrande på mig och gjorde handgesten med två händer ut vid sidorna och förvånad blick som hon även gör när musikspelaren byter låt och blir tyst i två sekunder. “Var blev musiken av?” “Var är alla gulliga hundar?”

Sen gick vi ute en sväng, åkte rutschkana tillsammans och gick och handlade köttfärs som förvandlades till kvällens middag för Eric och mig när Elsa hade pratat sig till sömns. Nu är den här dagen också över och jag har grus i ögonen. Imorgon fortsätter förberedelserna inför Sverigeresan, även kallad Stora Bröllopsplaneringsresan. Aj aj aj.