Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Läskiga duvor på rummet

April 11th, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

För några dagar sen vaknade Elsa vid 5.30 och var superledsen. Annars när hon vaknar till på natten så är det för att hon är törstig, då går jag upp och ger henne lite från vattenflaskan och stryker henne över håret. Men när hon vaknar så sent som 5.30 betyder det oftast att hon har fått för sig att det är morgon och dags att stiga upp.

Så jag sprang in och möttes av en halvsovande, gråtande tjej som satt upp i sängen. Hon mumlade något som jag inte förstod och jag föreslog att vi skulle sätta oss tillsammans i fåtöljen som står på hennes rum. Hon småsnyftade lite, men satt still och verkade inte tro att det var morgon trots allt. Efter en halvtimmes mys så la jag henne i sängen igen, sa godnatt och gick tillbaks till min säng. Jag var säker på att hon skulle kalla igen och att det då skulle vara dags att gå upp på riktigt, men hon somnade om och det var sen tyst till 7.15!

Jag kunde naturligtvis inte somna om så jag googlade ståbrädor och planklängder och annat nödvändigt, tills jag till slut däckade igen vid 6.45. En halvtimme senare var det alltså tid att slå på hjärnan igen. Ialllafall, ska försöka komma till saken nu, så berättade Elsa själv på morgonen, vid frukostbordet, att hon hade varit ledsen på natten. Jag bekräftade och frågade om hon visste varför. Då sa hon att det hade varit två stora duvor inne i hennes rum och att de var läskiga. Hon hade alltså drömt att stadens råttor flög omkring därinne, kunde komma ihåg det och dessutom återberätta det för oss. Ganska coolt ändå. Jag försökte förklara att det var en dröm, men det är svårt när hon inte vet vad en dröm är. Först sa jag att det inte var några duvor i rummet, utan bara i hennes huvud när hon sov. Men då trodde ju hon att det bodde faktiska fåglar innanför pannbenet på henne, så det var om möjligt ännu läskigare. Då sa jag att duvorna var på låtsas och att de, eller andra saker, ibland kommer och luras när man sover. Det verkade hon köpa, men tyckte ändå synd om sig själv när hon återigen berättade om duvorna några timmar senare. Sådan stor tjej hon är nu alltså.

Trött själ och sugen hund.

August 14th, 2014 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

Har det lite tungt idag. Ingen större hemlängtan och inga kroppsliga plågor direkt (mer än väldigt mätt efter dagens lunchknäcke med färskost och kalkon). Bara sådär energilös och nere och ledsen, som man kan vara ibland. Det är småtrist på jobbet också, för tillfället. Alla är stressade och otrevliga och en vanlig dag består bara av en massa småbränder som ingen vill hjälpa mig att släcka. Eller så stampar de litet slött på dem och sen blossar de upp igen nästa dag, eller i värsta fall redan nån timme senare. Jag orkar liksom inte kämpa ibland. Jag vill också bara skita i allt, skippa min vänliga attityd och skrika åt allt och alla.

Men jag inser väl att det inte är så klokt i längden, och den ska man väl tänka på, den där längden.

Jag hoppas att dagens planerade kvällsmat kan pigga upp. Det väntas stekt fisk med ärtor och smält smör. En av mina absoluta favoriträtter. Eric får rester från igår. Jag ska bara cykla förbi delikatessaffären på vägen hem och köpa saltat smör. De är de inte så glada för, tyskarna. Och jag menar till fisk måste man ha saltat smör. Och massor av det.

Kanske kan vi kolla film sen, Eric och jag. Jag tänker något sorgligt så att jag får gråta loss. Eventuellt 12 Years a Slave som vi fortfarande inte sett. Den ska vara hemsk, på ett hemskt bra sätt. Ja. Annars då. Går och tänker lite på systers dalmatiner som försöker bli gravid, eller ja, lät inte som att Akilla var så sugen på själva sexakten, men den blivande farsan var med på noterna. Det känns i alla fall spännande med småttingar i familjen! Funderar också på hur hundar är dräktiga i 63 dagar, lite mer än två månader, medan människor går och ruvar i 9 månader! Så är ju vi lite smartare än en voffsing också.. Aja, jag hör av med babblandet nu. Ha det fint mina vänner!

 

Ledsen och glad på samma gång.

December 14th, 2012 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

hj

Innan idag var vi på Stortorget här i Malmö, tittade på de tre fina programledarna i buren, köpte falafel från matståndet och donerade pengar. Det känns fint att följa Gina, Kodjo och Jason och alla människor i Sverige och världen som stöttar med pengar och engagemang. Det är lätt att tro på att världen trots allt är en fin plats, med fåtalet rötägg. Jag gick hem till min mysiga lilla lägenhet med en varm känsla i magen. Sen låg jag och tittade på På Spåret, det bästa som sänds på tv just nu. Messade lite med en glad pojkvän på väg till vår pub och fick ett samtal från Malena som var i stan med Tony och ville höra om de kunde komma upp. Klart de kunde liksom! Vi satt och snackade nån timme, drack te och fnittrade lite. Bra människor. Glad i kroppen återgår jag till Musikhjälpen, önskar en låt till och skrattar åt Kodjos skratt.

Surfar lite löst. På Aftonbladets hemsida ser jag senare Obama göra ett tårfyllt uttalande om det hemska som precis hänt i Conneticut i USA. Ännu en galning har skaffat sig ett vapen, tagit sig in i en skola och skjutit vilt omkring sig. Man tror att 29 människor har dött, 22 av dem barn mellan 5-10 år. Alltså. Vad ska man säga? Ofattbart tragiskt och sjukt och oförståeligt. Världen är upp och ner. Och framförallt är USAs vapenlagar upp och ner.

Känns tungt att sorgen och glädjen är så nära varandra hela tiden. När Gina och Jason nyss fått in trettiotusen från en mjölkbonde i Skåne, står USAs president och gråter när han tänker på det hemska som precis hänt på en skola. Ikväll är det med andra ord känslostormigt hos mig i Värnhemstrakten.

 

Deppig onsdag.

May 31st, 2012 | Posted by Jess in Filosoferande. - (2 Comments)

Den här utbytesstudenten hade en dålig dag igår. Jag vet inte vad det var för fel. Jag försökte känna efter och analysera mig själv som jag annars brukar vara ganska duktig på, men igår förstod inte ens jag vad det var för fel på mig.

Jag var ledsen, nere, deprimerad, uttråkad, trött, slö och hängig, både psykiskt och fysiskt. Kanske berodde det på den diskussion vi hade i en av kurserna och jag ännu en gång kunde konstatera att australierna är så väldigt långt bakom oss i Europa när det kommer till jämställdhet och vad som anses vara “manligt” och “kvinnligt”.

Kanske berodde det på att jag åt en chokladbit med vit chokladkräm inuti och sen förbjöd mig själv att äta en endaste till. Den var underbart god, chokladbiten, men än har jag inte kontroll nog. (Uppenbarligen eftersom jag tvunget skulle äta den.)

Efter ett samtal med världens bästa pojkvän på kvällen så blev det en liten smula bättre och jag tvingade iväg mig själv på fest.

Första dagen i landet

February 22nd, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Mannen. | Skit. - (2 Comments)

Än så länge har dagarna ägnats åt möten, orienterings- och informationsträffar och sociala aktiviteter. Den första inträffade ju redan i måndags, när jag precis hade landat och var jetlaggad, trött och ledsen. Tog en snabb dusch och följde sen med upp till CC, Community Centre, en byggnad som hör till oss som bor här i The Village. Där bjöds det på frukt, kakor och kaffe innan mötet drog igång och vi fick höra om hur livet i den här delen av campus funkar. Jag var bara så trött att jag lyssnade och sov samtidigt, med ögonen öppna. Efteråt gick jag tillbaks till mitt nya hem och satt mest och tittade framför mig. Jag hade ju egentligen tänkt att redan då åka och fixa simkort till mobilen och handla mat, men jag orkade inte ens blinka. Läste min spännande Keppler-roman och tog hela tiden korta tupplurer, för jag ville inte sova, utan komma in i Australientid så snabbt som möjligt. Internet fick jag igång och firade det med att titta på ett avsnitt av en svensk serie på SVT Play och vips, så var halva mitt tillåtna surfande uppätet. I jakt på någonting att äta tog jag mig bort till en barbecue som skulle gå av stapeln på Community Center. Tyvärr var jag sen och det fanns bara mikropizza med oliver och lök kvar, men jag var så hungrig att det gick ner det med. Snackade lite med två tjejer där, från Holland och Tyskland, den från Holland, Marleen, är också här med samma stipendium som jag och vi ska ha två kurser tillsammans, så det var ju lite trevligt att ha träffat henne innan…

På kvällen skrev jag ett ledset email till Eric, orkade inte Skypa eftersom jag bara skulle ha suttit och bölat ändå, förklarade hur ensamt det kändes. Att jag ville att han skulle vara vid min sida och hålla mig i handen så att jag inte behövde göra allt själv hela tiden.  Naturligtvis insåg jag också då och där att det var min första dag, jag var utmattad till tusen och hade dessutom inte ätit eller druckit ordentligt på hela dagen. Allt kunde bara bli bättre nästa dag.