Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Idag ska vi bli fyra

July 14th, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Lillebror - (0 Comments)

14 juli. Frankrikes nationaldag och Kronprinsessan Victorias födelsedag. Och vår sons blivande födelsedag. 

Om några timmar ska vi åka in till sjukhuset med en liten väska och några papper. Vi ska byta om och få prata med en doktor. Sen blir det alltså ett kejsarsnitt för att få ut vår efterlängtade familjemedlem. Han är stor, misstänker de, över 4,6 kg “redan”, och egentligen har jag två graviditetsveckor kvar till beräknad födsel. 

Elsa kom ju också med kejsarsnitt, efter att vi först hade väntat i 12 extra dagar, sen kört igångsättning i 3 dagar och haft värkar som inte gjorde något alls i 2 dagar. Den här gången är det troligtvis gravditetsdiabetesen som gett Lillebror en extra skjuts på tillväxtkurvan. Och eftersom inga barn har banat väg ut genom kanalen än, så misstänker dem att han inte kommer få plats där. Så kejsarsnittet bokades och vi fick en vecka på oss att smälta och acceptera läget. Det känns läskigt, visst gör det det. Jag är ett kontrollfreak som inte uppskattar att låta andra ta över. När jag ligger bakom ett skynke med en skalpell i magen har jag väldigt lite kontroll. Det ska rotas och kollas och mätas och sättas kateter och rullas omkring på en säng. Dessutom har vi blivit noggrannt informerade om allt som kan gå fel, så det gnager där i bakhuvdet. Jag minns även att det inte är så skönt efteråt, det där hålet nedanför troskanten som de sytt ihop och som bränner som domedagseld så fort man försöker röra valfri kroppsdel. 

Jag hoppas, ber och önskar mig så innerligt att det är en frisk bebis som ska komma ut om några timmar. Att han inte har några problem som vi inte känner till. Att han bara har lite extra kött på benen, för vem har inte det? 

Planen är att Eric stannar hela dagen med mig/oss på sjukhuset och att han åker hem till Elsa på kvällen. Då kan de äta mat och titta på bebisbilder tillsammans. Han kan lägga henne och trösta henne om hon vaknar på natten. Det är sådan skillnad mot när Elsa kom. Då hade vi familjerum på sjukhuset och tillbringade båda varje sekund med lillstrumpan. Nu måste jag klara mig själv, så att dottern hemma får ha det så normalt som möjligt. Å andra sidan får jag försöka återhämta mig lite utan en tvååring som klättrar på mig. Kanske få igång amningen och lära känna lille herrn lite innan vi kör igång familjelivet så fort läkarna släpper ut oss. 

Jag längtar redan efter ett besök av Elsa imorgon, då jag känner mig pigg och glad efter en god natts sömn och med ett läkande litet sår på magen… Vi får väl se. Hon ska få träffa den abstrakta personen som bott i magen så länge. Förhoppningsvis blir det ett fint och odramatiskt möte.  

Ja, så lite så går tankarna denna fredagsmorgon i juli. Vidskeplig som jag är så finns det ju någon liten risk för att jag jinxar något, men jag får hoppas hoppas hoppas att allt går bra. 

Intervjunerver och jobberbjudande

August 30th, 2013 | Posted by Jess in Jobb. - (0 Comments)

Tack vare min svenska kompis Pontus som jobbar som nån form av chef på en hotellkedja här i Frankfurt så fick jag min första jobbintervju. Den hölls i måndags, på hotellet som ville anställa en receptionist. Jag har ingen superstark drivkraft att bli receptionist, men har ändå tänkt att det kanske kan passa om man gillar människor och kan prata några språk.

Jag var skitnervös inför intervjun, mest för att min tyska inte alltid, och särskilt inte i pressande stressituationer, är perfekt. Dessutom har jag ju noll hotellerfarenhet och är inte ens säker på att det är vad jag vill.

Med dessa förutsättningar tog jag mig på skakiga cykelben till intervjun. Som tur var så var kvinnan som intervjuade mig väldigt trevlig och normal och pratade en bred hessisk tyska som fick mig att slappna av rejält. Hon lät lika lantis som jag! Jag fick beröm för min tyska som hon anmärkte förvånade henne och absolut inte skulle bli nåt problem. Så ja, jag fick i princip jobbet.

Tyvärr var lönen inte mycket att hänga i julgranen och även om pengarna inte är det viktigaste i livet och jag måste börja nånstans, så vill jag ändå känna att det gör nån liten skillnad på bankkontot att jag har pluggat i tre år. Dessutom är jag 27 år gammal och har typ jobbat sen jag var 16. Så nä. Det blir nog inget det där.

Men, jag lärde mig massor under intervjun och kommer absolut känna mig säkrare och mer avslappnad på nästa. Som jag hoppas kommer snart för jag vill ha ett jobb och håller på att bli slö.

Hejdå!

Näsfläcken ska bort!

June 26th, 2012 | Posted by Jess in Ego. - (0 Comments)

Jag ska till tant doktorn på fredag! Huddoktorn! Hudterapeuten eller vad hon nu vill kalla sig. Som av en slump så tittade jag ut genom bussfönstret i rätt ögonblick idag och såg en liten klinik som låg precis vid en busshållplats (= enkelt att ta sig dit). Jag antecknade internetadressen och kollade upp stället nu när jag kom hem. De gör det som jag vill ha hjälp med, nämligen den här röda fläcken på min näsa som jag hatar. Alla tror att det är en finne och den går inte att sminka över utan att jag ser ut som en drag queen. Dessutom har jag haft den i sex månader nu, utan att den försvunnit.

Iallafall. Det är en såkallad broken capillary, sprucken kapillär (hemmagjord översättning) som de behandlar med en laserstråle. Jag ringde trevliga kvinnan som har studion och hon förklade att det gör ont, men är över inom fem minuter och att fläcken försvinner medan hon gör det. Hon bränner ihjäl blodkärlet typ, dålig (och ganska dramatisk) svenska, men ni fattar.

Jag förklarade mitt läge med hemresa på tisdag och bad om en tid på fredag och eftersom det är en ganska snabb procedur så kunde hon trycka in mig klockan elva på fredag. Spännande va!?

Ska tilläggas att jag har forskat kring den här fläcken och hur jag skulle kunna få bort den, i många månader. Jag har läst på om olika metoder, olika lasrar och finkammat olika hemsidor och kliniker. Nu blir det alltså av. Och ja, jag inser att jag kanske är lite fåfäng och att det är en onödig sak att lägga pengar på, men den stör mig verkligen och har gjort ett bra tag. Punkt.

Håll tummarna att potatisnäsan min är jämnbeige sen dådå!

 

Ser ni na’?

 

Obehagliga överraskningar

February 27th, 2012 | Posted by Jess in Australien. - (6 Comments)

I morse när jag skulle ta på mig mina jeans som legat slängda på golvet så hände något hyfsat obehagligt. Jag stack ner händerna i fickorna för att liksom trycka ner dem, så som man gör med jeansfickor. Då märker min vänstra hand att det låg något där nere som jag inte visste vad det var. När jag drog upp handen satt det en stor, svart spindel på mitt pekfinger.

I panik skakade jag loss den så den landade på golvet och jag såg ingen röd rygg, alltså ingen läskig och dödlig red back spindel, men ändå! Med andan i halsen fick jag tag på en näsduk som jag kastade på den och sen trampade jag för kung och fosterland ner det lilla krypet i heltäckningsmattan. När den säkert var död fick en annan näsduk agera dödgrävare och så kastade jag äckel-spindeln i toaletten och spolade ner den mot sin sista vila.

Fy vad skakad jag var sen! Nej, det var ingen farlig spindel. Nej, den bet mig inte. Nej, jag är egentligen inte så rädd för kryp. Men här vet man ju liksom aldrig vad man får! Usch. Hädanefter kommer inga kläder slängas  på golvet och de kommer att skakas kraftigt innan påtagning. Så.

(Att googla efter en bild för att illustrera det här inlägget visade sig vara en dåligt idé. Nu är jag räddare än någonsin.)