Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Saknar honom.

March 18th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. - (4 Comments)

Idag är det den 18e mars. Det är exakt en månad sen jag stod på flygplatsen i Frankfurt och grät ögonen av mig och försökte säga hejdå till Eric.

Det är kanske därför som jag saknar honom extra mycket idag. Alla är tråkiga och vill inte hitta på saker, jag har två viktigheter som jag måste ha klara och så gör mina benhinnor ont från springrundan i morse.

Jag hade behövt en kram nu. En stark, omfamnande kram som luktar Eric och varar tills jag måste brotta mig loss. Åh vad han är fin min pojkvän. Och väldigt långt borta. Dagar som denna tänker jag på framtiden och hur ljus den är för att det ska kännas bättre. Livet här och nu är också ganska ljust och jag trivs bättre än förväntat i Australien och Adelaide.

Men Eric är inte här.

Hejdå Tyskland

February 18th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Kärlek. - (6 Comments)

Tänker inte bli långdragen eller ha dåligt samvete för att det inte blivit så mycket bloggat idag. Jag har en hel del andra tankar i huvudet just nu kan jag säga. Iallafall är att packat och klart. Har jag glömt någonting nu så får jag köpa det i Australien. Jag har sagt hejdå till de som jag tycker om och nu är det bara en halvtimme kvar innan Eric och jag tar mitt pick och pack och sätter oss på tåget mot flygplatsen.

Jag hoppas att avskedet blir okej, jag hoppas att mitt hjärta minns att jag snart kommer tillbaks och jag hoppas att Erics och min kärlek blir starkare av det här.

Vi hörs i Australien!

Sen jag kom tillbaks från Frankfurt senaste gången har min lilla hjärna sysselsatt sig med framtidsplanerande på hög nivå. Det lite onödigt på ett vis för att jag vet ju var jag är och vad jag gör de närmsta två åren. Men jag kan ändå inte sluta, detta skyller jag på tre personer: Linda, Angelica och Yvonne. De får mig att längta efter nya tider. Idag har jag svurit över de tusen olika tyska grammatiska ändelser som finns och sen åt jag bacon och fil med hallon till frukost.
Gud vilken värdelös bloggerska jag är. Inget sammanhang, inget intressant innehåll. Ber om ursäkt med det och skickar en bild som togs för Erics skull. Man skulle kunna säga att den här bilden är rekvisita i vårt distansförhållande. Blir det bra så?


– Posted using BlogPress from my iPhone

Det är fredag och Eric är in the pub med våra vänner, dricker öl och skrattar och här sitter jag och kollar på Jersey Shore. Det här är vardagen och verkligheten som jag har valt. Jag trivs, det känns rätt i magen att vara här och inte där, jag utvecklas och växer. En kärlek som har klarat mer än ett år av distansföhållande är en stark kärlek, det tror jag på. Det har aldrig funnits något alternativ, förstår ni inte det, ni som ifrågasätter och skakar skeptiskt på era huvud, man kan inte avsluta något som är som syre för en. Varför skulle vi göra slut, säga hejdå för alltid när vårt förhållande under ett hjärteskärande avsked på en flygplats i Tyskland just då var det enda som jag var riktig säker på. När jag flög från Frankfurt förra året var jag ledsnare än jag någonsin varit, men i både hjärta och hjärna fanns, och finns fortfarande, en klar låga av vilja och tro och hopp. Utan honom är jag inte hel och min hand är tom. Med honom är mitt leende bredare, mitt skratt högre och mitt liv komplett.
Jag klarar många ensamma fredagkvällar till eftersom jag vet att tunneln som jag befinner mig i är självvald och jag kan se ljuset i slutet av den.
(Och i ljuset ser jag silhuetten av en lång, snygg man som sjunger Maria Mena-låtar och äter bacon. Han väntar på mig.)

Otroligt osmickrande bild på E, men jag är rätt söt iallafall. Också ligger jag med huvudet i hans knä, mys!

Att ha en säng som känns tom

September 19th, 2011 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. | Sverige. | Tyskland. - (1 Comments)

Jag vaknade upp här i Malmö i natt. I en säng som är 1.40 bred och uppenbarligen gjord för att mer än en människa ska kunna sova här samtidigt. Jag har två kuddar liggandes bredvid varandra och ibland sover jag på både. Men imorse när jag vaknade, för bara någon timme sen, fick jag ett sugen i magen när jag insåg att Eric inte låg bredvid. Det är så tomt ibland att sova ensam i en stor säng. Två kuddar till ett huvud och en pojkvän som är för långt borta. Det är bara så tomt ibland.


– Posted using BlogPress from my iPhone

Att sakna något väldigt vardagligt

September 15th, 2011 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. - (0 Comments)

Eric är i Frankfurt i Tyskland. Jag är i Starrarp i Sverige. Han har redan gått och lagt sig, vi har sagt godnatt i telefon ikväll. Annars är traditionen att den som går och lägger sig först (99% av gångerna jag) skickar godnattsms, väntar på svar och stänger sen de små blå. Det känns omöjligt att förklara saknaden efter honom. Saknaden efter vardag. Saknaden efter att få borsta tänderna ihop till exempel.

– Posted using BlogPress from my iPhone

In seven days…

March 25th, 2011 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. | WOW! - (2 Comments)

Om en vecka exakt kommer Eric till Malmö, Sverige, Skandinavien. Jag längtar efter honom saknar honom och ser fram emot nästa helg nåt enormt. Jag trodde aldrig att jag, närhetsberoende och emotionell klängapa, skulle klara av att ha en distansförhållande. Det suger naturligtvis kraftigt att inte kunna träffa den jag tycker om mest i världen mer än en helg var femte vecka, men jag överlever. För om jag skulle ge upp och säga att det inte går längre, då hade jag ju inte träffat honom alls. Jag är också väldigt glad att han står ut. Att han inte tröttnat på att vänta och sagt “Egal, jetzt schlafe ich einfach mit jemand süß im Pub.” För det var ju jag som flyttade från Frankfurt och förändrade vilkoren för oss när jag tvunget skulle plugga i Sverige. Min fina fina man. Varje gång jag får ett sms eller ser honom på dataskärmen genom Skype så tänker jag samma sak: Han är min och jag är hans.

Och nu kommer han och myser och umgås och kramas och kysser mig i tre dagar och tre nätter. Kan knappt vänta, men jag har väl inget annat val. Det är ju Han.

Trötta och jetlaggade men väldigt lyckliga på Times’ Square, New York.

Posted using BlogPress from my iPhone