Om livet, plugg, distanskärlek, LCHF och annat krafs.
Header

Sydney och te och studenter och saknad.

June 17th, 2012 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

 

 

Jag är tillbaks i Adelaide igen efter fyra grymma dagar i Sydney. Den staden var verkligen min typ av ställe och nu är jag bara lite bitter över att jag inte åkt dit tidigare så att jag kunde åkt mer än en gång. Men men. Fyra fina dagar blev det iallafall och ni kommer få höra om vad Sydney bjöd på under de närmsta dagarna gissar jag.

Det är söndag idag och livet känns helt okej. Jag börjar verkligen känna mig redo för hemfärd nu, det räcker med Ericabstines nu och framförallt så längtar jag efter en riktigt kram, en sådan där som jag bara kan få av någon som känner mig väl och som tycker om mig. En varm, hård och lång kram.

Vi har varit och druckit te i en snurrande restaurang idag, det var sista utflykten med housematesen, för nu kör snart tentaperioden igång och alla kommer att vara superupptagna. Jag skriver mer om teet och den snurrande restaurangen en annan dag.

Om någon timme har jag lovat Lindsey att följa med henne till Community Centret och hjälpa till att servera glass till trötta studenter som behöver socker och energi. Själv har jag ju inget pluggande kvar (SKITSKÖNT) men jag mår dåligt och är nästan stressad för Mariko som har massor kvar och kämpar som ett djur för att fixa det. Har ni en tumme över kan ni kanske hålla den för min japanska rumskamrat?

I övrigt så… ja.. Det är väl mest det att jag saknar Eric och så som jag tänker på. Snart har vi klarat det. Han är ju världens finaste människa som väntar så tålmodigt på mig och accepterar mig för den jag är på in- och utsidan. Suck. Saknad.

Vi hörs alltså lite senare, ja? Det blir bra. Hejdå!

 

Fyrtiotalet!

May 16th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

Nu kan det möjligtvis kännas som jag tjatar litegrann, men faktum är att det faktiskt gått tio dagar sen jag sist skrev ett liknande inlägg. Tiden går faktiskt, hyfsat snabbt till och med, även om det inte alltid känns så. Idag äntrade vi iallafall en ny era, jag och min nedräkning till återföreningen. (Ni som hatar kärlek och folk som är lyckliga kan ju kanske scrolla förbi det här inlägget.) Det är nu bara 49 dagar kvar tills landningen i Frankfurt. We’re in the 40s!

 

 

Ingen Skype, men väl kärlek!

May 15th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. - (8 Comments)

Tänker att det ju ändå är okej att jag inte kan skypa med Eric ikväll, han är och hälsar på sin mormor, för vi är ju kära ändå. Han är det bästa jag vet och den här tiden ifrån varandra har bara fått mig att bli ännu säkrare på min sak. Jag känner mig stark och trygg i vårt förhållande och ser framemot en framtid med Tysklands finaste människa vid min sida.

 

Eric är skitsnygg, jag är mest... rund. Men jag bjuder på det!

Film- Dear John

May 13th, 2012 | Posted by Jess in Film. - (2 Comments)

Som för att späda på min längtan efter kroppskontakt, kramar, stora händer och varma starka armar så hade Mariko i fredags hyrt filmen Dear John som vi tittade under djupt suckande. John träffar en tjej på en strand två veckor innan han sticker till Afganistan. Ett år av hjärtan som är skiljda åt och intensiv brevväxling följer. John kommer hem till sin flickvän med vetskapen att de två rasade tornen i New York kommer föra honom bort från sin älskling igen och in i ännu en militär konflikt.

Breven fortsätter komma, det unga kärleksparet håller känslorna vid liv med långa beskrivningar av stort och smått tills det en dag har dröjt två månader sen John sist hörde från sin älskling. Han får ett brev som krossar hans hjärta i vilket tjejen talar om att hon är förlovad och ledsen att det blev som det blev.

Efter en skottskada kommer John hem och får höra hela historien om hur det blev som det blev, om känslor som ibland trotsar förnuftet och tvärtom. Och där har jag troligtvis redan avslöjat för mycket.

Det var en film som fick mig att längta mer än vad som troligtvis är friskt, men också en film som fick mig att uppskatta det jag har hittat på den där irländska puben i Frankfurt. Snyftig ja, men också romantisk och fin.

Dear John får tre av fem J’s.

Vad gör jag här?

April 28th, 2012 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. - (0 Comments)

Hej.

Igår när jag pratade med Eric så sa jag till honom att jag inte riktigt vet vad jag gör här. Det känns som att Australien inte är så himla underbart egentligen och att det hade varit mycket härligare att vara hemma i Erics vardagsrum. Till exempel. Sen kom jag på att hade jag inte varit här så hade jag pluggat denna terminen i Sverige så då hade jag ändå inte suttit i Erics vardagsrum. Hade väl en liten dipp helt enkelt.

Idag efter 6 kilometers morgonpromenad och sen tjejsnack med Lindsay och Mariko i vardagsrummet under stretching, så kände jag ändå att “jo, men visst tusan ska jag vara här.” Det kändes skönt.

Summa sumarum: Jag stannar väl i 66 dagar till dådå.

 

HALVÄGS! HALF-WAY! HALBWEGS!

April 25th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. - (5 Comments)

Innan jag åkte fick Eric en kalender av mig. En hemmagjord kalender med en sida för varje dag som räknar ner tills jag kommer tillbaks med hjälp av bilder på oss, interna skämt, citat och fina tankar. I morse fick jag den här bilden av min pojkvän, som han fotat från kalendern och det pep till av glädje i magtrakten.

 

 

Halva tiden har gått. Nu känns det som att vi räknar ner istället för upp. Nu känns det som att dagen då jag åker tillbaks till Europa kommer att komma. Nu känns det som att jag älskar Eric mer än någonsin och som att världen ligger för våra fötter. Nu jäklar KÖR VI!

Right now there are only…

April 12th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. - (2 Comments)

…83 days left ♥

Kär!

April 2nd, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. - (2 Comments)

Idag är en bra dag. Jag lyssnar på en av mina spellistor i iTunes som heter Mys och påminner mig så otroligt mycket om Eric. Den innehåller mycket Christian Kjellvander, soundtracket till Love Actually, några fina Ich+Ich-låtar, Dolly Parton country och lite pinsamma (men fina) Savage Garden-klassiker.

Jag har också tittat på det finaste kortet som finns. Det fick jag av Eric innan jag skulle åka, det ligger i en påse i min översta garderobslåda tillsammans med en av hans gamla tomma aftershave-flaskor som gör att hela påsen, lådan och framförallt kortet luktar Eric. Inne i kortet har han skrivit fina, enkla men starka ord. Oftast kan jag inte läsa det utan att bli skitledsen och deprimerad, men det är ändå en tröst och en energikälla på nåt sätt att ha det där.

Men idag har jag tillbringat i princip hela eftermiddagen med att med glädjebubblor i blodet tänka på Eric och vad vi har och hur glad jag är att jag hittade honom där på puben. Jag är tacksam som aldrig förr för att han stöttar mig och mina fix-idéer utan att dömma eller anklaga. Varje dag älskar jag honom mer och framtiden är ljus, klarar vi detta klarar vi allt!

 

 

Love this picture! Vi ser så himla, oförfalskat glada ut (och jag har seriös dubbelhaka). Det är taget i London, när vi hälsade på Erics bror och hans flickvän, det är hon uppe i vänstra hörnan, Natalie, bakom henne står Christoph. Här står vi på Leicester Square och tittar på Kate och Williams bröllop live på gigantiska skärmar. Missa inte den söta tjejen i högra hörnan! Det var en glädjens dag helt enkelt!

I’m just thinking of him.

March 31st, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

 

I'm just thinking of him.

En av mina sambos mådde inte så bra igår morse, hen var ledsen och hade hemlängtan och saknade sin pojkvän. Jag försökte trösta så gott det gick. Jag berättade att min första termin i Sverige efter att jag flyttade ifrån Eric och Tyskland var hemsk. Jag hittade inte riktigt min plats i skolan, lägenheten kändes tom och tyst jämt och Erics trygga famn var väldigt långt borta.

Men sen vande jag mig. Cirka fem månader tog det nog, sen hade jag vant mig. Jag hittade Emma, Ulrika och Malin som jag kunde gapskratta och irritera mig tillsammans med, lägenheten var min fristad, mysig och lugn och Eric träffade jag minst var femte vecka. Saknaden hölls under kontroll och inställningen var den rätta.Jag trodde aldrig att närhetsknarkande jag skulle klara tre år i distansförhållande, men efter Australien är det bara två terminer kvar och jag känner mig starkare än någonsin.

Försökte alltså förmedla det här till min sambo igår. Det blir bättre. Det är farligt att vakna varje morgon och tänka: “Bara fyra år till.” Man måste lära sig bita ihop, man måste ge det tid och man måste vara envis och stark. Hon verkade lite gladare när jag kom tillbaks från min motionsrunda en timme senare.

Vi gick alla till skolan och när jag som förste man återvände hem några timmar senare låg det en lapp på köksbordet. Vår sambo hade gett sig av mot flygplatsen för en ytterst spontan (och troligtvis SVINdyr) resa hem till sin pojkvän.

Jag hoppas att det ger henne lite kraft, men är orolig att det blir tufft att komma tillbaks till oss i Adelaide eftersom hon lämnade i tårar. Förhoppningsvis kommer hon i morgon. Ville bara berätta det. Berätta lite om hur jag tänker.