Om livet, plugg, distanskärlek, LCHF och annat krafs.
Header

Varje gång jag tänker på honom, får ett sms, pratar med honom på Skype, luktar på hans tomma after shave-flaska i min nattygsbordslåda, känner hans hand klappa mig på håret, ser hans profilbild på Facebook, hör hans röst, ler åt en tramsig sång han brukar sjunga- så älskar jag honom en procent mer. Min kärlek nådde hundra för längesen men fortsätter ändå att växa.

Redan ungefär tredje gången jag träffar Eric kommer vi att prata om framtiden och utan att kunna hålla munnen stängd och följa de oskrivna (och skrivna) reglerna berättar jag att i min framtid så finns barn så fruktansvärt självklart med bilden. Jag var 22 då, men hade redan en fysisk längtan i hjärta och kropp efter barn. Erics ögon är lika lugna och ärliga som vanligt när han utan att tveka en sekund svarar att han ser framemot att bli pappa en dag. Då älskade jag honom en procent mer.

Vi står i ett överfyllt tåg som susar fram under Frankfurts gator. Vi har varit på utomhusfestival, precis som alla andra som klänger sig fast i takets hållöglor. Människor är fulla och glada, fulla och trötta, fulla och sugna på slagsmål. Det är så väldigt varmt och trångt och jag är för kort för att med munnen nå upp till den delen av tunnelbanevagnen där syret finns. Jag lider inte av klaustrofobi men känner att det börjar bli jobbigt. Jag har tidigare på kvällen lyssnat på historia efter historia om Erics ex-flickvän och hennes fantastiska kropp och personlighet. Mitt sammanbitna och fejk-glada yttra fungerar inte så bra i den svettiga, spritångiga tågvagnen. Jag tittar på Eric med kontrollerad panik i ögonen, han tittar tillbaks och så hoppar vi av på nästa stationen och går den sista biten hem. Hand i hand, jag har hans jacka över axlarna och jag gråter för att min midja inte är lika smal som hans förra flickväns midja. Och för att jag inte är lika smart och rolig och blond och lugn som hon (säkert) är. Han pussar mig mjukt på pannan och säger att jag är allt. Då älskade jag honom en procent mer.

När jag får gråtiga panikångestattacker och skakar av ångest och vill slå sönder mig själv mot asfalten utanför hans lägenhet och Eric bara kramas och kramas och stryker mig över mitt självhatande huvud och lovar att allt ska bli bra. Då älskade jag honom en procent mer.

En eftermiddag i Rosengård, Malmö. Jag kommer hem från högskolan och hämtar med mig posten på väg upp från rummet. Stort tjockt kuvert med Malmö Högskolas logo nere i hörnet. Ett maskinskrivet brev som berättar att Emelie Jessica Marie Sjöstedt har fått ett stipendium och är inbjuden till att plugga i Australien. Jag kände hur det liksom började bubbla i huden på mig. Jag visste inte om jag var glad eller ledsen. Hjärnan kunde inte hålla rätt på alla känslor tror jag, tog min iPhone och ringde ett ovanligt och dyrt samtal till Erics mobil i Tyskland. Jag fick stipendiet, berättar jag och han svarar med jublande lycka att han är stolt över mig. Tårarna rullar ner för mina kinder, distans mellan Skåne och Hessen är svårt nog. Ska vi nu ge oss på en sträcka så lång som den kan bli? Han säger att vi klarar allt. Att han stöttar mig. Att han väntar på mig. Då älskade jag honom en procent mer.

Jag vaknar på morgonen i en annan tidszon, på en annan kontinent, i ett rum han aldrig har varit i. Jag äter frukost med människor han bara har hört talas om och jag går på föreläsningar som inte berör honom. Plötsligt är det eftermiddag i min värld utan honom och telefonen plingar till. “Pussgurka!” står det, på svenska och jag vet att han är vaken och tänker på mig och att just som hans dag börjar lider min mot sitt slut. Jag känner mig stärkt av det vi har, att vi klarar det. Stärkt och stolt. Också älskar jag honom ännu en procent mer.

Nedräkningsmetoder.

May 8th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. - (2 Comments)

Jag räknar ner. Har jag berättat det innan? Visste ni det att dagarna tills jag får sätta mig på planet mot Europa är räknade, bokstavligt talat mer än bildligt eftersom det fortfarande är ett tag kvar. Jag räknar ner på aksldjlasdjal olika ställen:

  • Min stora väggkalender som jag fick av Flinders Housing när jag flyttade in. Här kladdas dagarna över när kvällen lider mot sit slut.
  • I min kalender finns också ett skolårsschema där dagarna på samma sett täcks över med bläck så fort de har passerat. Viktiga romantiska dagar är märkta med ett hjärta på högsta skolflicksnivå.
  • Sen har vi min burk med vitaminpiller. Den innehöll från början 100 piller och jag tar ett om dagen, startade den dagen det var 100 dagar kvar, ungefär. Det som är spännande är att jag redan hade tagit några tabletter i Sverige så den som lever får se hur länge de varar.
  • På min telefon finns ett nedräkningsprogram som jag uppdaterar det första jag gör varje morgon. Den berättar då exakt hur många dagar som är kvar till “The Jesric Reunion”.
  • I min kalender finns också en förteckning över de olika tentorna och uppsatserna och grupparbetena som ska göras innan terminen är slut. Där kryssar jag också av för att kunna se att jobben minskar.
  • Mina schampoo- och balsamflaskor i badrummet minskar också i takt med att dagarna går. Jag köpte så stora förpackningar som möjligt för att slippa spendera mer pengar på det innan jag åker tillbaks till Willys och DM. Nu har jag dock mer än halva kvar och måste slösa lite för att de ska vara slut i början av juli.

Det var nog allt. Alla nedräkningar. Jag inser att jag framstår som ganska besatt och galen, men detta är helt enkelt ett sätt för kontrollberoende jag att veta att tiden verkligen går. Dessutom är det ju inte så att jag ägnar timmar varje dag åt dessa kontrollpunkter. De finns mest där. Som en påminnelse. 57.

 

Lägesrapport v. 9

April 16th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Filosoferande. - (4 Comments)

Praktiken som ju var ett av kontraktskraven från stipendieprogrammet är alltså avklarat nu. Det var tyvärr väldigt mycket slöseri med tid, men samtidigt intressanta stunder här och var och jag uppskattar också att umgås med vuxna människor ibland, inte bara studenter. Imorgon ska jag på läkarbesök uppe på skolan. Han skulle egentligen få kolla på mina skenben, men eftersom de mår bra nu så har jag lovat Alicia att be honom testa mitt kolesterol samt att jag själv vill ha svar på hur min sköldkörtelnivå ligger.

Efter det ska jag lämna in två uppsatser som jag ju skrev klart igår. Ska bli skönt att bli av med skiten helt enkelt. Väl hemma måste jag tvätta en omgång kläder eller två, samt skriva poesi. Det är det sista momentet av denna veckans plugg och imorgon måste det bli klart. (Osäker på hur bra det är att skriva djupa dikter på en eftermiddag så där bara, men det kan inte hjälpas. Jag har ju inte haft inspiration innan!)

På onsdag blir det (förhoppningsvis) mest till att slöa. Jag ska beställa en taxi, jag ska packa, jag ska gympa, jag ska planera litegrann. För tidigt på torsdagmorgon drar den här skåningen till Melbourne på weekend. Helt ensam! Ska bli så skönt. Dels semester, dels ensamheten. På lördag är Alicia också där så då ska vi hänga i hennes stad, äta god mat och spatsera.

Helgen kommer alltså att bli bra och jag mår också bra.

Tiden går mina vänner, tiden går. Jag räknar dagarna, det sticker jag inte under stolen med, men tiden går ändå. Varje dag tänker jag på hur tacksam och glad jag är som har fått den här chansen. Och varje dag tänker jag på ögonblicket då jag får krama Eric igen om 79 dagar. That’s right folks, we’re into the 70s!

 

Magen mår sådär.

March 1st, 2012 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

Jag har känt mig lite smålåg hela dagen faktiskt. Ända sen igårkväll har magen oroat sig för något som huvudet inte förstått än. Det är kanske normalt och vanligt och inget större, men det är ändå obekvämt att ha den där känslan där. Lite misstänker jag att det antingen är så att min födelsedag är på snar väg. På lördag blir jag 26 år i ett främmande land. Egentligen är födelsedagar inte så viktiga för mig, men att få en grattispuss av Eric är ändå alltid fint. Eller så oroar sig magen för att det har varit mycket denna veckan. Mycket nya människor, föreläsningar, ordningar och regler som ska följas och en MASSA uppsatser som ska skrivas. Mitt trick (om det nu kan kallas det, trick har väl som grunddefinition att de faktiskt fungerar) är att vara organiserad och lugn. Inte bli stressad och apatisk, utan ta en sak i taget.

Snart ska jag gå och sätta mig i vardagsrummet istället, mänsklig kontakt är bra. Sen måste jag nog hitta någon att be om en kram snart, känner att jag behöver lite kroppskontakt. Ja. Så får det bli. Har ni nån aning om vad min mage försöker kommunicera till mig så får ni gärna säga till.

Åt lite grekisk yoghurt innan så att magen åtminstone mår fysiskt okej.

Lägesrapport v. 2

February 27th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Filosoferande. - (6 Comments)

Idag har jag varit i Australien i exakt en vecka. Det går bättre nu. Antingen så är det för att min kropp har vant sig av kolhydrater eller så är det för att min själ har vant sig vid livet här. I vilket fall som helst så är jag glad och tacksam att inte allt känns nattsvart och stentungt längre. Jag saknar fortfarande Eric mer än jag kan förklara, men precis som när vi kör distansförhållande mellan Sverige och Tyskland så vänjer man sig. Och det är en sådan enorm trygghet att veta att han inte är bitter och arg på mig, utan att han stöttar mig och mina galna idéer och vill att jag ska växa och utveckla mig. Hade Eric sagt att han inte ville att jag skulle åka så hade jag inte åkt. Men grejen är att han aldrig skulle säga det.Saknaden är kontrollerad. Iallafall just för tillfället. Återfall med hysteriskt hulkande förekommer.

Saknar såklart också mamma och pappa och bror och syster och Emelie och Malena och Ulrika och Emma och Malin och Angelica och Yvonne och Lars och Linda och Kai och Markus och så vidare. Det ska ni veta att jag gör. Men även den saknaden är kontrollerad. Just idag iallafall.

Mina flatmates, alltså de tjejerna som jag bor tillsammans med är alla väldigt trevliga. Det tog ett tag innan vi började känna oss bekväma med att hänga i vardagsrummet och kolla på tv tillsammans allihop, men nu gör vi det och det är skönt. Jag har även några andra fina tjejkompisar från mestadels Europa som jag kommer bra överens med och som förstår min situation för att de själva har samma.

Jag sa till någon innan idag att det känns bra i magen att kunna välja. Jag kan sitta hemma och ta det lugnt så mycket som jag vill, men skulle jag vilja hitta på något så har jag nummer på telefonen att ringa och jag vet att de gillar mig för den jag är. Visst fan ska jag stå ut 18 veckor till, visst fan ska jag det.

 

Tyska Julia och jag ser väldigt positivt på framtiden tydligen..

Visdom från Lao Tzu

February 26th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. - (4 Comments)

 

 

 

 

 

Översättning: Att vara djupt älskad av någon ger dig styrka. Att älska någon djupt ger dig mod.

Hämtad härifrån: leloveimage.blogspot.com

Only.

February 16th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. - (0 Comments)

Two. More. Sleeps.