På vår resa till Uluru, som man ändå får se som slutmålet, stannade vi inne i nationalparken där Uluru ligger för att hika bland topparna som utgör en helig plats för aboriginerna: Kata Tjuta, The Olgas på engelska. Uluru var också en helig plats tusentals år tills turisterna blev för många och den röda stenen förlorade sin kraft för folken som bor i närheten. Men Kata Tjuta är alltså fortfarande en helig plats för aboriginerna och när de har ceremonier där så stängs den delen av parken och besökare får stanna nån mil bort och titta på kullarna från en utkikspunk istället.

När jag var där tillsammans med min lilla turistgrupp i lördags så var det dock fri passage ända fram till topparna. Vi vandra in mellan två av de största, fick ömsom klättra och ömsom lunka för att ta oss in i den mäktiga skuggan som bildas mellan dessa enorma klippväggar. Det rann en liten å där, men bortsett från porlandet från den så var det tyst som i graven. Och det var coolt för människor verkade liksom märka det, fast de hade familjemedlemmar med sig att prata med, vilket inte jag hade, så höll alla tyst. Folk vandrade med stängda munnar eller stod still och bara njöt av känslan av kraft och stämning som infann sig där.

Jag tänkte på hur häftigt livet är som tog med mig till Kata Tjuta i Northern Territory, Australien och lät mig njuta av det vackra och vidunderliga jag såg där och då. Förtrollningen bröts då japanen i gula jackan på bilden nedan satte igång sin kamera som hade inbyggda ljudeffekter till varenda knapp han kom åt. Suck. Han var ändå lite använd för att demonstrera hur liten man kände sig där, på aboriginernas plats.

Ser ni honom?