Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Idag för fyra år sen.

December 13th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. - (2 Comments)

Idag för fyra år sen stod jag hemma i min lilla nannylägenhet i Tyskland och suckade över vardagen. Jag trivdes bra med barnen jag var extramamma till, men mina chefer gjorde livet surt att leva. Det var fredag, hemma i Sverige firade alla lucia och jag satt framför datorn och tittade på bilder föreställandes lussekatter och blonda barn med stjärnstrut på Facebook. Mina vänner tyckte vi skulle dra ut, till Sachsenhausen, den delen av Frankfurt där barerna och pubarna ligger. Som så många gånger förr så lät det alternativet mer lockande än att stanna hemma och äta fryspizza och titta på tysk tv.

Idag för fyra år sen satte jag mig i en taxi, fixad till tänderna med klänning, massa smink och höga pumps trots att det var snöigt och halt ut. Jag träffade D och E inne på stationen och vi stack tillsammans mot partyområdet. Humöret steg, vi drack karamellvodkashots och äppelvin, dansade lite lojt till musiken och stämningen steg trots att jag tidigare på dagen fått skäll av min chef, igen.

Idag för fyra år sen var jag en ledsen tjej som bet ihop varje dag för att stå ut. Mina vänner hemma i Sverige gjorde sånt som jag missade, mina vänner i Tyskland blev dryga och tråkiga efter bara nån timme av umgänge. Den största delen av veckans timmar befann jag mig i tjänsten, lagade mat åt barn, skjutsade barn, läste sagor för barn, hjälpte barn med läxor och var hela tiden artigheten själv mot den som styrde mitt liv, barnens mamma. Jag fick vardagen att funka, men längtade bort. Längtade efter någon som förstod mig, någonstans där jag kunde vara mig själv. Längtade efter kärlek.

Idag för fyra år sen träffade jag Eric. Han stod plötsligt där, på en irländsk pub i Frankfurt, och vi pratade hela kvällen. Vi diskuterade ditten och datten och allt där emellan, vi pratade och pratade tills jag pussade honom på kinden och han kysste mig på munnen tillbaks. Det var bättre än att prata. Jag kom till Sachsenhausen trött, ledsen och motvillig. Klockan tre på natten åkte jag hem, glad, pirrig och med stora fjärilar i magen.

Idag för fyra år sen hittade jag en man som jag nu har känt i fyra år. Det känns fortfarande extremt konstigt att tänka på att det finns en tid före Eric, han är nu lika självklar som min hårfärg eller mina bästa vänner. Tänk att en okänd mediadesigner från Bad Homburg skulle bli min första pojkvän, min första kärlek. Varje dag som går tänker jag på hur tacksam jag är att han finns och att det blev just jag som fick vara ihop med honom. Eric är den snällaste, roligaste, smartaste, snyggaste, perfektaste mannen jag känner. Dessutom har han stora, fina händer, luktar supergott, lagar god mat, blir inte arg på mig när jag surar och det bästa av allt. Han tycker om mig också.

Idag för fyra år sen blev jag kär, en känsla som har hållit i sig sen dess. Den känslan har tagit oss genom en storm av distansförhållande, fem månader i Australien, Diplomarbeit, elaka människors intentioner, resor fram och tillbaks, pengakris, kassa jobb, dryga skolarbeten och en massa annat. Jag är fortfarande lika kär. Han är fortfarande lika fin. Det är vi två mot världen.

2008 vs 2012

Livstopp.

November 23rd, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

Nu har jag precis skickat in min fanfiction-piece till läraren och alltså har helgen dragit igång. Känns bra. Det är nu också mindre än fyra veckor tills jag åker till Frankfurt. Hela dagen igår, med pluggande och nyttig mat och barnpassning och lång Skype med Eric och samtal med mamma, så kände jag mig bara så himla glad. Och säker på den jag är och den jag vill vara. Livet består ju såklart av toppar och dalar och igår var en riktig topp, utan någon egentlig anledning.

Idag tänker jag kanske skriva lite novell, om jag orkar, samt kolla på massa serier och film och bara ta det lugnt.

Allmäna tankar tisdag 20 november.

November 20th, 2012 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

Gud vad mätt jag blev. Dagens lunch: Halloumi och grön paprika.

Hatar att jag är så himla förkyld att min löpträning blivit lidande två veckor i rad nu. Jag var verkligen på g, märkte bättre kondition och springsträckorna blev längre och mindre smärtsamma. Nu blir det väl till att börja om några nivåer längre ner när jag väl är frisk nog att springa igen.

LCHF alltså. Har verkligen räddat mitt liv och min kropp. Trivs väldigt bra med den maten och känner att jag äter nyttigare och mer allsidigt än någonsin förr. Ibland kan jag sakna choklad, nybakade kanelbullar och saftiga apelsiner, men jag vet att jag mår bättre utan sockret. På lördag är dock en fuskdag inplanerad och jag funderar på en bit prinsesstårta till efterrätt på kvällen och kanske lite muesli till frukost? Vi får se. Är jag inte sugen så ska jag skita i det, är jag sugen är det okej att inte räkna kolhydrater på lördag.

Nu ska jag snart vandra iväg till skolan och dagens seminarium i nystartade kursen Copy Editing. Det handlar om skrivregler, enkelt förklarat.

Vill även påpeka att det idag är trettio dagar kvar tills jag får träffa Eric igen då jag ska fira jul och nyår hos honom i Frankfurt. Längtar massor, trots att det bara gått en vecka sen vi sa hejdå sist. Jag står ut och fixar det och det är inga problem, men jag saknar honom så otroligt mycket hela tiden och emellanåt helt oumbärligt mycket.

Ja. Vi säger så för idag.

 

Idag kom jag hem från Tyskland. Fem dagar nära nära nära han jag tycker om mest i hela världen och min lägenhet ekar nu tyst och tom och ensam. Vi har hållit varandra i handen, tittat på skräckfilm, ätit middag med vänner, promenerat litegrann, lagat mat och spontant gått på bröllop. Jag har fikat med tjejerna, promenerat mer, skrivit mail, läst bloggar och ätit Blumenkäse. På något märkligt sätt går tiden snabbt som fasiken och så idag, vid lunchtid, följde han mig till flygplatsen och vinkande av mig.

Skit.

Det börjar bli lite trist nu, det här med distansförhållande. Jag vill komma vidare i livet. Börja jobba, flytta ihop med honom, lämna studentlivet. Står ut gör jag ju såklart, och som vanligt bör ingen tycka synd om mig, det här har jag valt själv, för mer än två år sen. Och han står bakom mig, som vanligt, lugn och trygg och stilla och stark. Som ett träd i den tyska innerstadsmarken som väntar på att stormen ska vara över.

Lilla minignuttan rädsla som alltid dyker upp någon dag innan jag ska få se honom igen brukar skrämmas med tankar om förändrade känslor, inbillade fjärilar i magen och nerkyld romans. Så även denna gång. Men jag stod där inne vid bagageutlämningen och väntade på min resväska, såg honom genom dörrarna ut till ankomsthallen och log som en mycket förälskad och lycklig fåne.

Vi hör ihop. Ingen tvekan om saken. Jag skakar på ryggen.

Med Australien i bakhuvudet.

October 17th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Filosoferande. - (0 Comments)

Imorgon är det exakt 8 månader sen jag åkte till Australien. Och ungefär 3 sen jag kom hem till Frankfurt igen. När jag tänker på Australien och min tid där så tänker jag på de fina människorna jag lärde känna, den fantastiska naturen och alla minnen från det som blev och var min vardag där. Det känns oerhört främmande och långt borta nu. Det känns som det hände för fem år sen, jag var en annan människa då och jag är en annan människa nu.

Men det är inte fem år sen. Och jag vill inte att min tid i Adelaide ska kännas främmande och orealistisk. För den var verklig. I fem månader bodde jag tillsammans med Lindsey, Mariko, Alicia och Sherlyn. Jag gick på bio och åkte in till stan med Julia, pluggade med Marleen, hängde med Ariane, Marleen och Antonio. Mitt australiska SIM-kort ligger invirat i en papperslapp i plånboken. Mina betyg från kurserna jag inte gillade har registrerats hos Malmö Högskola. De få klädesplagg jag hade med mig från början kastade jag innan jag åkte hem.

Min tid i Australien var fantastisk på så många sätt och jag ångrar ingenting. Men känslorna som sköljde över mig när jag äntligen gick genom dörrarna ut i ankomsthallen på flygplatsen i Frankfurt var mer fantastiska. Jag hade klarat det. Jag var hemma. Det går inte att föreställa sig hur det känns att inte få ta i sin älskade på fem månader, inte få pussa honom, inte känna hans starka, stora hand greppa tag i min, inte få kinderna värmda av hans mjuka andedräkt. Min kropp och min själ skrek efter fysisk beröring och närhet. Och trygghet.

Jag ångrar ingenting och jag tittar på foton från Adelaide, Sydney, Melbourne och Alice Springs och tänker att jag har varit där. Jag är så himla glad att jag har fått uppleva dessa coola platser, känt pulsen och smakat på luften. Australien var häftigt, men att jag klarade det är minst lika häftigt.

Kanske, eller ska jag säga antagligen, hade min tid i Adelaide blivit annorlunda om jag inte hade haft Eric. Det får jag aldrig veta och ville uppenbarligen inte veta eftersom vi fixade den här tiden ifrån varandra och kände oss starka och lyckliga med det vi har. Livet kan inte handla om att man ska gå runt och tänka “tänk om” hela tiden, då kommer vi ingen vart och blir galna. Jag är nöjd. Nöjd med Australienresan, nöjd med de stärkta banden mellan Eric och mig. Nöjd med mig själv. Mitt psyke och jag är starkare än vad jag trodde.

Nu går livet vidare, nya utmaningar väntar, nya mål, nya äventyr, nya människor, nya drömmar. Det som inte dödar dig gör dig starkare, you’ll know it when you see it.

Det blev väldigt babbligt och osammanhängande nu, en text som inga svensklärare hade godkänt. Men jag försökte bara berätta hur det känns och hur jag tänker och vad som påverkar mig.

 

Fredagen har rockat fett.

September 28th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. | Sverige. - (5 Comments)

Hej. Fina fredagen som jag brukade få uppleva i Australien kom tillbaks idag.

I strålande solsken promenerade jag hela vägen till skolan, fast det är tråkigt när man är själv. Tar ungefär 45 minuter och är en perfekt start på dagen. Man får syre och energi och vaknar till ordentligt så att man orkar sitta i klassrummet sen och glo. Träffade en glad och positiv Sophie som hade gjort en skitbra film till vår redovisning. Min redovisning gick också helt okej och sen blev det lunchdags.

Då anlände resten av gänget, Ulrika, Emma och Malin, och vi hann fnissa lite och prata om gårdagens pubhäng med delar av klassen och våra lärare. Som i sig är en spännande, men hyfsat censurerad historia. Lite vin, lite snack, lite regn och lite SJUKT konstiga människor. Och en BH i en stekpanna.

Sen började redovisningarna igen, väldigt hög klass på redovisningar, jag har så smarta vänner! Samtidigt fanns det också några bottennapp, gång på gång påminns man om hur tröga och konstiga vuxna människor kan vara. Ulrikas dikt var så himla sorglig. Ska fråga henne om jag får lov att publicera den här så ni får se. Sjukt sorglig- och verklighetsbaserad!

När eftermiddagen blev senare gick vi hem. En lång promenad genom stan eftersom Emma skulle handla sulor, solen sken och vi var glada. Livet kändes fint. Igen.

Nu har jag ägnat de senaste timmarna åt att städa lägenheten. Dels för att de behövdes och dels för att ERIC KOMMER IMORGON! Alla säger att tiden har gått snabbt, men det är egentligen bara Eric och jag som får lov att avgöra det. Så det är så.

Och just det, såg senaste avsnittet av Glee också och dog nästan av den utmärkt skådespelade sexuella spänningen mellan Rachel och Brody. O. M. G.

Ja, det var mest det. Nu kan han komma.

 

Efter fjorton månaders väntan

September 14th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. | Sverige. - (0 Comments)

 

Bild lånad från Aftonbladet

 

Det finns alltid någon som har det värre. Det brukar jag säga. Till mig själv och till andra.

Den här bilden kan vara den mest rörande jag sett i år. Jag vet hur det känns att stå på en flygplats och vänta med fjärilar i magen på att äntligen få återförenas med den som betyder mest i världen. Min längsta vänteperiod är 5 månader. De två svenska journalister som suttit i fängelse i Etiopien fick vänta 14 månader innan de åter fick se sina familjer. Familjmedlemmarna i Sverige väntade 14 månader i oro och ovisshet innan de, bara för någon timme sen, äntligen fick fysiskt bevis på att deras älskade lever.

Jag är så glad för deras skull.

 

Vi tycker om varandra.

September 12th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. - (3 Comments)

Klockan är 23.51 och jag ligger på sängen i en nedsläckt lägenhet med tvn på mute och tänker på Eric. Han är på mässa i Köln idag så det har inte blivit något traditionsenligt skypesamtal ikväll. Däremot har han skickat en massa sms i långtråkiga stunder. Innan idag fick jag också se hans outfit för dagen; mörka jeans, en vit skjorta och hans nya kavaj. Så snygg han var!

Och när det kommer ett sms, eller när han säger “hej sweedy” i telefon eller när han står businessklädd och ser så jäkla fin ut, då bara suger det till i min mage och hela kroppen vet att han är rätt. Det är inte så ofta som hjärna och hjärta är överens, men när det gäller Erics vara eller icke vara i mitt liv, då finns det ingen tvekan.

I december firar vi fyra år tillsammans och nu i höst, när terminen startade, har vi klarat två år i distansförhållande. Det känns bra att mer än hälften är över och jag ser framemot att få flytta ihop med min pojkvän till sommaren, men samtidigt så är jag inte ett dugg orolig för tiden som är kvar. Vi fixar detta. Efter Australiens fem månader av separation känns Sveriges sex veckor som en piss i havet.

Kärleken övervinner allt.

 

Sommarkväll i Frankfurt

 

Kärleksfull helg

August 6th, 2012 | Posted by Jess in Friends. | Kärlek. | Mannen. | Tyskland. - (0 Comments)

Jag har inte bara firat bröllop i helgen, jag har firat kärleksfest. Det var så otroligt fint och fast jag inte varit på mer än några stycken bröllop tidigare så var det här i en klass för sig.

Lördagen började med ett misslyckat frisörbesök för min del, jag grät litegrann och hatade mig själv för att jag betalt pengar för en så ful frisyr, sen tog jag ur alla hårnålarna och borstade bort sprayet och kände mig fin igen. Det blev den svarta klänningen, för er som hjälpt till med det, jag sydde fast ett lila skärp i midjan också, i samma tyg som Erics bröstfickenäsduk. Sen drog vi till hotellet i Mainz, bytte om och träffade en mycket nervös brudgum. Lars var väldigt stilig i kostym och vit slips. Vi körde honom till kyrkan och minglade lite innan vi tog plats på första raden för att invänta brudparet.

När de gick in rullade glädjetårarna nerför kinderna på mig. Jag var helt enkelt så himla lycklig för deras skull, för kärlekens skull, för att Linda äntligen fick gifta sig med Lars. Hon var vacker som en dag, min kära tyska väninna. Hon hade en lång, benvit klänning med lite släpp och en slits i yttertyget där tyllen böljade ut. 100 pärlemorknappar i ryggen, axelbandslöst korsettliv och en ärmlös, höghalsad spetsjacka som dekorerade ryggen. Riktigt tjusig!

Ceremonin gick bra. Fin musik, fina texter och en snyftande jag. Lyckades dock klämma fram min bibeltext på tyska utan att gråta eller säga fel, så det är jag nöjd med.

Efter vigseln följde champagne och bröllopstårta i den stora restaurangen med utsikt över vinberg och staden Mainz, man kunde till och med se Frankfurts skyline långt borta. Jag fixade och hjälpte tärnorna att blåsa upp heliumballonger, jag hämtade glömda saker i bilen och pratade med nya och gamla bekantskaper.

Så blev det dags att sätta sig till bords, äta fantastisk mat (rökt lax, soppa med vaktelägg, oxfilé och dessertbuffé) medan människor lekte lekar med brudparet, höll tal, visade bilder och roliga filmer samt skojade om allt. Jag hade brudens far till bordet och var lite nervös, men samtalet flöt och jag gjorde förhoppningsvis inte bort mig alltför mycket.

Eric, som ju var bestman, höll också tal, hans första. Han var skitnervös och hann inte träna alls mycket innan men bestämde sig för att köra hårt, kastade sina anteckningar och pratade fritt ur hjärtat. Jag tror Lars och Linda uppskattade det iallafall. Och jag var stolt.

Sen drog dansen igång, det spelades Abba och tysk schlager och pop och rock och house och allt möjligt och vi dansade och åt nattmatskorv och pratade och drack Vodka Orange och tog kort i fotoautomaten som stod uppställd i lokalen och tittade på brudgummens halvnakna brottningsmatch och stämningen var på topp och kärleken flödade.

Klockan 6 på morgonen satt Eric och jag till slut i en bil på väg till hotellet, vi var de allra sista kvar och fick vänta ett tag på the shuttle. Efter att jag hade tvättat bort smink och svett från ansiktet somnade jag med ett leende på läpparna…

… och fick sova lite mer än tre timmar innan klockan ringde och vi gjorde oss i ordning för gemensam frukost där fler tal och presenter väntade. Det var ganska många trötta och bakfulla människor på den där frukosten, men vi pratade och skrattade och myste någon timme innan folk började droppa av.

Jag körde hem mig och Eric och däckade på soffan i sällskap av flatmates och övernattande vänner innan vi avslutade bröllopshelgen med tonfiskmacka och tidigt sänggående.

Hela helgen har jag alltså gått runt och varit lycklig. För Lars och Lindas skull. För min egen skull som har fina Eric. För min egen skull II som har alla dessa underbara människor i mitt liv. Tack för en grym helg, finaste brudpar! Och all lycka i framtiden!

Foto från fotoautomaten (med tillhörande accessoarer). Elsie, jag, bruden och Maraike.

Hej!

Det är dags för en liten uppdatering igen. Jag är glad. Förra veckan var vi färre personal än någonsin på jobbet men vi lyckades ändå få ihop det, stressade och irriterade men överlevandes. Det känns inte kul alls att driva en verksamhet där vi inte har tid att umgås med barnen utan spenderar all tid med att skyffla dem fram och tillbaks, mata, tjata, byta blöjor och skälla. Kanske blir nästa vecka bättre, hoppas det, för allas skull.

Jag ska jobba två veckor till, sen ha semester en vecka och sen passa min Grace en vecka innan jag kommer hem till Sverige igen för att städa barndomshemmet i Starrarp och flytta in i min nya studentlägenhet vid Värnhem i Malmö.

Vädret var soligt och varmt hela förra veckan så vi firade på jobbet med vattenlek och sen firade vi med Lars och Linda i parken en kväll. Det grillades och åts antipasti och även när solen hade försvunnit bakom Frankfurts skyskrapor var luften varm och ljuset mjukt. Väldigt romantiskt och härligt, även om det var jobbigt att ta sig ur sängen för fruehdienst morgonen efter.

Igår regnade det lite under dagen, men kvällen var fin. Klockan 21.45 gave Eric och jag oss ut på en liten kvällspromenad som slutade med en tvåtimmarsvandring genom Frankfurt, över broar och längs med floden. Sen sov vi gott båda två kan jag lova. (Särskilt Eric som inte brukar sova så gott/hårt/länge.)

I har jag fixat med en massa nyttigheter. Körde powerwalk i morse, sen kroppspeeling på det. Vek en massa tvätt, tvättade mer, emailade, beställde hemförsäkring, bokade flyget hem (28 augusti säger jag hejdå till min man och återser Sverige igen), rensade min email-inkorg och en del annant smått och gott.

Ikväll ville vi titta på Batman, men den engelska versionen är utsåld så det blir kanske en annan film, eller så skiter vi det. Vi ska också äta lite mat på dejt, min man och jag, sen imorgon kör vi igen.

Allt bra hemma i Sverige? Vem vill ha kräftskiva med mig i september?

Kram!