8 Apr
2013

Posted in: Filosoferande.
By Jess    No Comments

Öde och seg.

Jag saknar Eric jättemycket idag. Jag var iväg och handlade, fyllde kylen med hjälp av Willys och tänkte på min pojkvän hela tiden. Det är tydligt att det är under de mest triviala, vardagliga sysslorna som han fattas mest. Men även på fester (när alla andra har med sig sina pojkvänner) och under jobbiga tider (när jag vill att han ska stryka mig över håret och lova att allt kommer att ordna sig).

Hela dagen har jag försökt göra vettiga saker. Plugga. Städa. Plocka undan. Diska. Men hjärnan har inte velat samarbete utan konstant skickat iväg tankar på kardemummabullar från Gateau och tröst från manlig Eric. Så jädra olönt.

Imorgon är det jag som tar datorn och böckerna i en ryggsäck och traskar iväg till Malmö Stadsbibliotek. Lunch har jag redan förberett så jag tänker mig att det blir en heldag i pluggläge på biblioteket. Det måste bli så, om en vecka ska uppsatsens första utkast skickas in.

Vi bestämmer det då. Att jag kämpar vidare fast jag känner mig ensammast och dummast i världen.

15 Feb
2013

Posted in: Friends.
By Jess    No Comments

Alla <3s Dag

Igår firade jag Alla Hjärtans Dag utan min pojkvän, men tillsammans med fyra nya bekantskaper och min kompis Emma. Vi var på Friday’s här i Malmö, åt mat och drack vin och pratade om dating och sexuell läggning och annat smått och gott. Tyvärr var servicen extremt dålig. Vi fick in fel mat, för lite mat, fel efterrätter, fel förrätter, ingen sås, bränd mat och drinkarna kom inte i tid och så vidare i en evighet. Efter att vi hade nämnt detta för servitören kom managern in och tog emot våra klagomål. Hon lyssnade tålmodigt och lovade sen att vi skulle slippa betala notan. Va? Ja. Hon strök hela notan, de andra åt trerätters med massa läsk till och min grillade kycklingfilé med grönsaker och en Pepsi Max till efterrätt gick också på över 200 kronor. Så det var nog en rätt saftig räkning som vi nu slapp betala. Bara de alkoholhaltiga grejerna fick hon inte lov enligt lag att bjuda på så det betalade vi själv.

Sen gick Magnus, Emma och jag vidare för att fira att vi sparat så mycket pengar på vår Valentinsmiddag. Det bidde drinkar på en bar, lite skratt och allvar och prat och sen vandrade vi hemåt genom den kalla februarinatten.

Jag hade en fin och väldistraherande kväll med nytt folk, god mat och skratt. Precis vad jag behövde. Det är skönt att sitta hemma i pyjamas och spara pengar och vara nyttig, men det är också skönt att få vräka på med smink, äta gott och dricka lite vodka tillsammans med sköna människor. En kombo är bäst!

9 Feb
2013

Posted in: Filosoferande.
By Jess    2 Comments

Livsstress och luftboxning

Gissa vem som fick ett nervöst sammanbrott igår? Jag. Usch. Ibland blir det bara för mycket och jag vill så jäkla mycket och blir frustrerad på mig själv när det inte funkar som jag vill. När jag känner mig lat. När jag inte får ihop min uppsats som jag vill. När jag äter för många mandlar. När jag snoozar för länge. När tiden inte går snabbt nog och samtidigt för snabbt.

Men ja. Jag biter ihop och kämpar vidare och jag försöker att inte bli för stressad av allt som händer just nu. Jag har kontakt med en jättebra personlig coach som heter Eric. Han är alltid nåbar och peppar och säger snälla saker. När jag känner mig som skit berättar han att jag inte är skit. Han är grym. (Dessutom verkar han vara lite intresserad av mig på det romantiska planet också, inte helt fel.)

Idag har jag försökt att bara tänka positiva tankar, andas lugnt och slakta luften under boxningsdelen av min morgonworkout. Det ska fan gå.

19 Dec
2012

Posted in: Mannen., Plugg., Sverige., Tyskland.
By Jess    No Comments

Resfeber, hamburgare och hejdån.

Imorgon sticker jag alltså till Tyskland. Längtar fortfarande skitmycket om någon undrar. Idag var sista dagen i skolan även om vi fortfarande har lite att göra under “jullovet” och en seminarieexamination när vi kommer tillbaks, så var det idag sista lektionen. Vi fick lära oss hur man gör digitala böcker först och sen fick vi handledning och kommentarer rörande de noveller vi har författat.

I eftermiddags har jag packat, mycket saker lyckas jag ta med som får stanna i Erics lägenhet tills jag flyttar dit. Har även bytt lakan, städat lite och kollat serier på datorn, fått tiden att gå helt enkelt.

Sen träffade jag Ulrika, Malin och Emma på Southern Kitchen (igår var vi där och kom 2a i ett pubquiz) för lite julavslutning. Vi åt hamburgare och pratade om typsnitt, oskyldiga fängelsekunder, hästar och osäkra lärare. Nu träffar jag inte de små liven förrän i januari 2013.

När vi hörs nästa gång så är det alltså från Tyskland! Tja!

Snor en bild av Ulrika som illustration för dagens äventyr. Vi hittade en lucka i Drottningtorget och blev sugna på att utforska.

13 Dec
2012

Posted in: Kärlek.
By Jess    2 Comments

Idag för fyra år sen.

Idag för fyra år sen stod jag hemma i min lilla nannylägenhet i Tyskland och suckade över vardagen. Jag trivdes bra med barnen jag var extramamma till, men mina chefer gjorde livet surt att leva. Det var fredag, hemma i Sverige firade alla lucia och jag satt framför datorn och tittade på bilder föreställandes lussekatter och blonda barn med stjärnstrut på Facebook. Mina vänner tyckte vi skulle dra ut, till Sachsenhausen, den delen av Frankfurt där barerna och pubarna ligger. Som så många gånger förr så lät det alternativet mer lockande än att stanna hemma och äta fryspizza och titta på tysk tv.

Idag för fyra år sen satte jag mig i en taxi, fixad till tänderna med klänning, massa smink och höga pumps trots att det var snöigt och halt ut. Jag träffade D och E inne på stationen och vi stack tillsammans mot partyområdet. Humöret steg, vi drack karamellvodkashots och äppelvin, dansade lite lojt till musiken och stämningen steg trots att jag tidigare på dagen fått skäll av min chef, igen.

Idag för fyra år sen var jag en ledsen tjej som bet ihop varje dag för att stå ut. Mina vänner hemma i Sverige gjorde sånt som jag missade, mina vänner i Tyskland blev dryga och tråkiga efter bara nån timme av umgänge. Den största delen av veckans timmar befann jag mig i tjänsten, lagade mat åt barn, skjutsade barn, läste sagor för barn, hjälpte barn med läxor och var hela tiden artigheten själv mot den som styrde mitt liv, barnens mamma. Jag fick vardagen att funka, men längtade bort. Längtade efter någon som förstod mig, någonstans där jag kunde vara mig själv. Längtade efter kärlek.

Idag för fyra år sen träffade jag Eric. Han stod plötsligt där, på en irländsk pub i Frankfurt, och vi pratade hela kvällen. Vi diskuterade ditten och datten och allt där emellan, vi pratade och pratade tills jag pussade honom på kinden och han kysste mig på munnen tillbaks. Det var bättre än att prata. Jag kom till Sachsenhausen trött, ledsen och motvillig. Klockan tre på natten åkte jag hem, glad, pirrig och med stora fjärilar i magen.

Idag för fyra år sen hittade jag en man som jag nu har känt i fyra år. Det känns fortfarande extremt konstigt att tänka på att det finns en tid före Eric, han är nu lika självklar som min hårfärg eller mina bästa vänner. Tänk att en okänd mediadesigner från Bad Homburg skulle bli min första pojkvän, min första kärlek. Varje dag som går tänker jag på hur tacksam jag är att han finns och att det blev just jag som fick vara ihop med honom. Eric är den snällaste, roligaste, smartaste, snyggaste, perfektaste mannen jag känner. Dessutom har han stora, fina händer, luktar supergott, lagar god mat, blir inte arg på mig när jag surar och det bästa av allt. Han tycker om mig också.

Idag för fyra år sen blev jag kär, en känsla som har hållit i sig sen dess. Den känslan har tagit oss genom en storm av distansförhållande, fem månader i Australien, Diplomarbeit, elaka människors intentioner, resor fram och tillbaks, pengakris, kassa jobb, dryga skolarbeten och en massa annat. Jag är fortfarande lika kär. Han är fortfarande lika fin. Det är vi två mot världen.

23 Nov
2012

Posted in: Kärlek.
By Jess    No Comments

Livstopp.

Nu har jag precis skickat in min fanfiction-piece till läraren och alltså har helgen dragit igång. Känns bra. Det är nu också mindre än fyra veckor tills jag åker till Frankfurt. Hela dagen igår, med pluggande och nyttig mat och barnpassning och lång Skype med Eric och samtal med mamma, så kände jag mig bara så himla glad. Och säker på den jag är och den jag vill vara. Livet består ju såklart av toppar och dalar och igår var en riktig topp, utan någon egentlig anledning.

Idag tänker jag kanske skriva lite novell, om jag orkar, samt kolla på massa serier och film och bara ta det lugnt.

20 Nov
2012

Posted in: Filosoferande.
By Jess    No Comments

Allmäna tankar tisdag 20 november.

Gud vad mätt jag blev. Dagens lunch: Halloumi och grön paprika.

Hatar att jag är så himla förkyld att min löpträning blivit lidande två veckor i rad nu. Jag var verkligen på g, märkte bättre kondition och springsträckorna blev längre och mindre smärtsamma. Nu blir det väl till att börja om några nivåer längre ner när jag väl är frisk nog att springa igen.

LCHF alltså. Har verkligen räddat mitt liv och min kropp. Trivs väldigt bra med den maten och känner att jag äter nyttigare och mer allsidigt än någonsin förr. Ibland kan jag sakna choklad, nybakade kanelbullar och saftiga apelsiner, men jag vet att jag mår bättre utan sockret. På lördag är dock en fuskdag inplanerad och jag funderar på en bit prinsesstårta till efterrätt på kvällen och kanske lite muesli till frukost? Vi får se. Är jag inte sugen så ska jag skita i det, är jag sugen är det okej att inte räkna kolhydrater på lördag.

Nu ska jag snart vandra iväg till skolan och dagens seminarium i nystartade kursen Copy Editing. Det handlar om skrivregler, enkelt förklarat.

Vill även påpeka att det idag är trettio dagar kvar tills jag får träffa Eric igen då jag ska fira jul och nyår hos honom i Frankfurt. Längtar massor, trots att det bara gått en vecka sen vi sa hejdå sist. Jag står ut och fixar det och det är inga problem, men jag saknar honom så otroligt mycket hela tiden och emellanåt helt oumbärligt mycket.

Ja. Vi säger så för idag.

13 Nov
2012

Posted in: Kärlek., Mannen., Tyskland.
By Jess    No Comments

“Love will not betray you, dismay you or enslave you. It will set you free.”

Idag kom jag hem från Tyskland. Fem dagar nära nära nära han jag tycker om mest i hela världen och min lägenhet ekar nu tyst och tom och ensam. Vi har hållit varandra i handen, tittat på skräckfilm, ätit middag med vänner, promenerat litegrann, lagat mat och spontant gått på bröllop. Jag har fikat med tjejerna, promenerat mer, skrivit mail, läst bloggar och ätit Blumenkäse. På något märkligt sätt går tiden snabbt som fasiken och så idag, vid lunchtid, följde han mig till flygplatsen och vinkande av mig.

Skit.

Det börjar bli lite trist nu, det här med distansförhållande. Jag vill komma vidare i livet. Börja jobba, flytta ihop med honom, lämna studentlivet. Står ut gör jag ju såklart, och som vanligt bör ingen tycka synd om mig, det här har jag valt själv, för mer än två år sen. Och han står bakom mig, som vanligt, lugn och trygg och stilla och stark. Som ett träd i den tyska innerstadsmarken som väntar på att stormen ska vara över.

Lilla minignuttan rädsla som alltid dyker upp någon dag innan jag ska få se honom igen brukar skrämmas med tankar om förändrade känslor, inbillade fjärilar i magen och nerkyld romans. Så även denna gång. Men jag stod där inne vid bagageutlämningen och väntade på min resväska, såg honom genom dörrarna ut till ankomsthallen och log som en mycket förälskad och lycklig fåne.

Vi hör ihop. Ingen tvekan om saken. Jag skakar på ryggen.

17 Oct
2012

Posted in: Australien., Filosoferande.
By Jess    No Comments

Med Australien i bakhuvudet.

Imorgon är det exakt 8 månader sen jag åkte till Australien. Och ungefär 3 sen jag kom hem till Frankfurt igen. När jag tänker på Australien och min tid där så tänker jag på de fina människorna jag lärde känna, den fantastiska naturen och alla minnen från det som blev och var min vardag där. Det känns oerhört främmande och långt borta nu. Det känns som det hände för fem år sen, jag var en annan människa då och jag är en annan människa nu.

Men det är inte fem år sen. Och jag vill inte att min tid i Adelaide ska kännas främmande och orealistisk. För den var verklig. I fem månader bodde jag tillsammans med Lindsey, Mariko, Alicia och Sherlyn. Jag gick på bio och åkte in till stan med Julia, pluggade med Marleen, hängde med Ariane, Marleen och Antonio. Mitt australiska SIM-kort ligger invirat i en papperslapp i plånboken. Mina betyg från kurserna jag inte gillade har registrerats hos Malmö Högskola. De få klädesplagg jag hade med mig från början kastade jag innan jag åkte hem.

Min tid i Australien var fantastisk på så många sätt och jag ångrar ingenting. Men känslorna som sköljde över mig när jag äntligen gick genom dörrarna ut i ankomsthallen på flygplatsen i Frankfurt var mer fantastiska. Jag hade klarat det. Jag var hemma. Det går inte att föreställa sig hur det känns att inte få ta i sin älskade på fem månader, inte få pussa honom, inte känna hans starka, stora hand greppa tag i min, inte få kinderna värmda av hans mjuka andedräkt. Min kropp och min själ skrek efter fysisk beröring och närhet. Och trygghet.

Jag ångrar ingenting och jag tittar på foton från Adelaide, Sydney, Melbourne och Alice Springs och tänker att jag har varit där. Jag är så himla glad att jag har fått uppleva dessa coola platser, känt pulsen och smakat på luften. Australien var häftigt, men att jag klarade det är minst lika häftigt.

Kanske, eller ska jag säga antagligen, hade min tid i Adelaide blivit annorlunda om jag inte hade haft Eric. Det får jag aldrig veta och ville uppenbarligen inte veta eftersom vi fixade den här tiden ifrån varandra och kände oss starka och lyckliga med det vi har. Livet kan inte handla om att man ska gå runt och tänka “tänk om” hela tiden, då kommer vi ingen vart och blir galna. Jag är nöjd. Nöjd med Australienresan, nöjd med de stärkta banden mellan Eric och mig. Nöjd med mig själv. Mitt psyke och jag är starkare än vad jag trodde.

Nu går livet vidare, nya utmaningar väntar, nya mål, nya äventyr, nya människor, nya drömmar. Det som inte dödar dig gör dig starkare, you’ll know it when you see it.

Det blev väldigt babbligt och osammanhängande nu, en text som inga svensklärare hade godkänt. Men jag försökte bara berätta hur det känns och hur jag tänker och vad som påverkar mig.

28 Sep
2012

Posted in: Kärlek., Mannen., Sverige.
By Jess    5 Comments

Fredagen har rockat fett.

Hej. Fina fredagen som jag brukade få uppleva i Australien kom tillbaks idag.

I strålande solsken promenerade jag hela vägen till skolan, fast det är tråkigt när man är själv. Tar ungefär 45 minuter och är en perfekt start på dagen. Man får syre och energi och vaknar till ordentligt så att man orkar sitta i klassrummet sen och glo. Träffade en glad och positiv Sophie som hade gjort en skitbra film till vår redovisning. Min redovisning gick också helt okej och sen blev det lunchdags.

Då anlände resten av gänget, Ulrika, Emma och Malin, och vi hann fnissa lite och prata om gårdagens pubhäng med delar av klassen och våra lärare. Som i sig är en spännande, men hyfsat censurerad historia. Lite vin, lite snack, lite regn och lite SJUKT konstiga människor. Och en BH i en stekpanna.

Sen började redovisningarna igen, väldigt hög klass på redovisningar, jag har så smarta vänner! Samtidigt fanns det också några bottennapp, gång på gång påminns man om hur tröga och konstiga vuxna människor kan vara. Ulrikas dikt var så himla sorglig. Ska fråga henne om jag får lov att publicera den här så ni får se. Sjukt sorglig- och verklighetsbaserad!

När eftermiddagen blev senare gick vi hem. En lång promenad genom stan eftersom Emma skulle handla sulor, solen sken och vi var glada. Livet kändes fint. Igen.

Nu har jag ägnat de senaste timmarna åt att städa lägenheten. Dels för att de behövdes och dels för att ERIC KOMMER IMORGON! Alla säger att tiden har gått snabbt, men det är egentligen bara Eric och jag som får lov att avgöra det. Så det är så.

Och just det, såg senaste avsnittet av Glee också och dog nästan av den utmärkt skådespelade sexuella spänningen mellan Rachel och Brody. O. M. G.

Ja, det var mest det. Nu kan han komma.