Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Vi är tillbaks i Tyskland igen. Återförenade med mannen och pappan i familjen som saknat oss mer än han någonsin gjort, tydligen. Stackarn hade haft en ganska tuff vecka med ryggont och liten operation. Men han lyckades hämta oss på flygplatsen iallafall. Alltid skönt att slippa tåget och tunnelbanan hem. Elsa sprang emot honom med öppna armar, men stannade sen en meter innan hon kom fram och blev blyg. Jag grät. Hur trist det än är att lämna Sverige och vår familj och våra vänner där, så känns det 110 % rätt att vara tillsammans igen. Det är här vi ska vara.

Så ja, vi körde hem och åt kvällsmat tillsammans innan Elsa fick somna i sin egen säng med femtioelva gosedjur och dockor som hon numera nämner vid namn. Språket har, återigen, exploderat ett stort stycke framåt. Det blev naturligtvis massor av svenska i Sverige och det märks verkligen. Hon läser numera böcker och pekar omombett i boken och säger mus, tröja, bära, boll osv. Dessutom kommer det nu också kombinationer av ord; mamma bära, kom elsa, lila flaska, stor bil, maja sova osv. Jag älskar det.

Idag har vi varit och handlat en massa god, dyr mat i en stor mataffär. Vanligtvis handlar vi nere på hörnet, i en lågprisaffär som har det mesta man behöver till oslagbara priser. Men idag tog vi bilen lite längre bort och lyxade till det med stinkande ost, pepparskinka, rökt lax, salta mandlar och små minitomater som Elsa älskar.

Efter en smarrig lunch tog Elsa en tupplur och sen gick vi en lång promenad i det fina vädret. Det var minusgrader sista natten i Sverige och här är det alltså härlig höst fortfarande. Ska bli femton grader i veckan, bara som ett exempel! Elsa var glad i vagnen, Eric haltade på med sin nyopererade fot och jag trivdes bra i civilisationen. Vi tittade på cyklar, eftersom nån JÄVEL bestämde sig för att SNO MIN veckan innan vi åkte till Skåne. Med Elsas barnsits OCH ALLT. Blir gråtfärdig bara jag tänker på det. Hittade dock ingen cykel som jag gillade och känner inte för att betala 800 euro IGEN för en jäkla CYKEL. Samtidigt saknar jag min cykel jättemycket, älskar att cykla runt i stan med min unge på pakethållaren. Vi får väl se hur det blir.

Ja, och nu sover Elsa och Eric är spelar kort med sin buddies. Jag ska jobba lite till och se ett avsnitt till av Real Housewives of Orange County, innan sängen kallar. Det blir nog bra det med.

Hej! Jag är tillbaks! Ni anar inte vad som händer här hemma varje ledig sekund nu för tiden, stora saker på gång kan jag avslöja. Men inte mer än så. Får skriva om det lite senare för nu måste vi bli klara med bröllopet.

Middagen avslutades till slut, efter vad som kändes som tjugo minuter men som nog var i alla fall… tre timmar. Typ. Nu väntade dansen. Först körde DJ Jerry några låtar dansvänligt och sen var Eric och jag redo för den officiella första dansen. Vi hade valt Can’t Help Falling in Love with You, en gammal Elvis Presley-klassiker som i vår favorit-version sjungs av Hailey Reinhart. Så härligt och romantiskt och alla stod runt om och tittade på när vi var sliskigt gulliga i mitten.

Sen fick alla dansa! Och det blev så himla bra. Tillsammans med inbjudningarna fanns ett svarskort som våra gäster fick skicka in. Där kunde de bland annat ange om de var allergiska, om de ville ha ett hotellrum och dessutom vilken musik de helst ville dansa till. Vi sammanställde sen dessa önskningar och lämnade till DJ Jerry. Han hade gjort ett fantastiskt jobb med att leta upp de mest skurrila önskningarna och spelade verkligen alla låtar på den där listan. Där hade jag också skrivit musik som Eric och jag gärna dansar till. Dessutom fick folk naturligtvis önska vad de ville under kvällen och alla dansade. Det var åtminstone det intrycket att jag fick, att verkligen alla dansade. Barnen sov, de flesta, och alla släppte loss.

Det fanns också en bar i ena hörnan av dansgolvet där man kunde beställa allehanda cocktails. Min favorit – Vodka Cranberry – var naturligtvis ett alternativ, liksom Erics lite mer spartanska – öl. Man kunde också dricka vatten, läsk eller juice såklart. Vi hade ordnat en finfin godisbuffé på ett bord, med en skylt som gick i samma stil som alla andra trycksaker och burkar som Jannicke fixat åt oss på Ikea. Vi hade handlat stora mängder lösgodis av god kvalitet (jag är en absolut snobb när det kommer till godis) och tryckt och skrivit på bruna papperspåsar som man kunde lägga sitt snask i.

På den lilla terrassen satt folk och vilade fötterna, snackade skit och rökte. Svenskarna och tyskarna minglade frikostigt vid det här laget och stämningen var så jäkla skön.

Jag är också väldigt nöjd med min egen nivå av berusning. Jag drack nog inte mer ett glas vin till maten, sammanlagt. Och en snaps. När baren öppnade drog jag igång en stadig ström av Vodka Cranberries, men dansade nästan hela tiden och var bara glad. Glad och skrattig och kär i min man. Efter nån timmes dans var det paus och dags för min hembakade bröllopstårta och den skånska spiddekagan, spettkakan. Den hembakade bröllopstårtan var en trevåningstårta som bestod av chokladkaka med chokladmoussefyllning underst, citron- och vallmokaka med lemoncurdgrädde i mitten och sockerkaka med jordgubbar och hemkokad vaniljkräm överst. Den var täckt i ett tunt lager schweizisk marängkräm så att man såg mycket igenom, en såkallad semi-naked cake. Över hela tårtan låg bär: blåbär, jordgubbar, vinbär och hallon. Och på toppen skulle det egentligen funnits en cake-topper med våra initialer i metallsnöre som min svärmor har gjort. Men den glömde serveringspersonalen sätta dit och jag tänkte inte på att den saknades så den kom aldrig med. Det gör mig lite ledsen så här i efterhand, men eftersom allt annat gick enligt plan så tänker jag inte hänga upp mig på det.

Eric och jag körde den amerikanska traditionen (?) där och skar upp en bit tillsammans med min hand överst. Spettkakan var en bröllopspresent från mina morföräldrar och morfar hjälpte mig också såga upp den på traditionsenligt sätt. Det verkade som många också uppskattade denna marängliknande sak som var dekorerad med våra namn och färska blommor på toppen. Det fanns också kaffe, te och avec. Vi erbjöd gästerna tre olika sorters whiskey, Baileys eller Xanté.

Efter att tårtan var uppäten körde dansen igång igen med en jägardans. Det trodde jag alla visste vad det är, men så var inte fallet visade det sig. Alla blev dock helt exalterade när de fattade och tyckte det var skitkul. Man bjuder upp någon av motsatt kön och dansar nån minut foxtrot, bugg eller vilken pardans som musiken föreslår. Sen avbryter DJn tvärt med en marschlåt och alla paren håller varandra i handen och går tillsammans i en cirkel, med männen (eller de som identifierar sig som män ;-)) längst in och kvinnorna (eller de som identifierar sig som kvinnor ;-)) längst ut. Sen byter DJn till en annan marschlåt och man tackar sin nuvarande partner för dansen. Sen byter tjejerna håll medan killarna fortsätter. När marschmusiken blir till danslåt är det dags att köra en sväng med den partner som man då hamnat framför. På så vis får man dansa med många olika fina människor och skratta åt sig själv under tiden.

Vid midnatt dukade kockarna fram nattamad, vickning. Men den glömdes tyvärr bort av oss alla. Det var en regional ostbricka med kex och frukt, vackert upplagd och väldigt smarrig. Men de flesta var mätta och danssugna och hittade liksom inte riktigt dit. Så det var lite synd. Men baren var flitigare besökt och folk verkade klara sig bra ändå. Och vi åt ädelost morgon, middag, kväll i veckor efteråt!

Klockan 2 var det dags att avsluta dansen så då spelade DJ Jerry låten vi valt som sista dansen, Halestorm’s Here’s to Us. Skitbra låt där de bland annat sjunger att de sista dagarna har gått för fort och att man ska skåla för sig själv och kärlek. Passade väldigt bra!

Sen tjatade vi såklart till oss mer musik från Jerry, så att han klämde fram en halvtimme till och min mamma till slut kom och viskade och pekade på klockan att det var dags att avsluta. Reglerna för lokalen sa nämligen att den var tvungen att vara tom mellan 3 och 7 på morgonen. Den ligger ju mitt i byn så jag gissar att de får problem med grannarna annars. Så då började vi långsamt fösa ut folk och det hade ju varit en ganska lång dag för oss alla så det var inte jättesvårt att få folk att gå och lägga sig.

Mamma och pappa stannade sen kvar och plockade undan lite eftersom brunchen nästa morgon också skulle vara i samma lokal. Tack för det kära föräldrar. Sen bar de hem en sovande Elsa till sitt hotellrum och jag gick in i vårt och fick äntligen ta av mig mina 8 cm höga bröllopsklackar. Det var en lättnad. Jag hade sen ont i fötterna i tre dagar, men det var det värt!

Vilken dag! Jag somnade runt 3.30, glad och trött och så vansinnigt lycklig. Oavsett hur klyschigt det låter så kände jag mig så jäkla rik. Och det berodde inte bara på bröllopspresenterna som vi fått utan mest för att vi har så jädrans härliga människor i våra liv. Det haglar svärord här, men på något sätt krävs det nästan för att alla ska fatta hur det känns att bli firad en hel helg. Firad tillsammans med Eric, mitt livs stora kärlek.

3,5 timmar senare, vid 7, vaknade jag och saknade min lille unge. Så då duschade jag snabbt innan jag gick tillbaks till festlokalen för att förbereda brunch. Där var mina föräldrar och Elsa redan på plats och jag fick världens gulligaste godmorgon-kram av min dotter. Perfekt. Sen brunchade vi!

Så blev det då lördagsmorgon, vår bröllopsdag och jag vaknade tidigt tidigt med fjärilar i magen. Det var så härligt, för trots att jag var lite orolig för att det inte skulle kännas så speciellt eftersom vi ju tekniskt sett redan var gifta, så kändes det så himla speciellt och hela helgen gick jag som på små moln, så förbannat kär i min man.

Elsa sov när jag gick, vilket inte kändes så bra. Men hon la sig så sent kvällen innan att hon var helt väck, trots att jag rumsterade omkring, packade mina grejer och så vidare. Jag pussade henne på pannan innan jag stack och bad till gudarna att hon inte skulle hamna i terapisoffan hos en psykolog när hon blir vuxen för att hennes mamma övergav henne. Jag visste liksom att vi inte skulle se varandra förrän i kyrkan, jag där framme och hon i mormors knä. Och sen skulle jag inte ha samma tid för henne under kvällen som jag brukar ha, min älskade unge.

Så körde pappa mig till Sjöbo, hämtade upp mina tärnor aka bästa kompisar, Emelie och Malena, och dumpade oss hos frisören Eva. Pappa körde sen vidare till blomsteraffären, där floristen, världens grymmaste som också gjort blommor till Daniel och Victorias bröllop (SKRYT), väntade med bordsdekorationerna och kavajblommor till herrarna i brudföljet.

Jag hade varit hos Eva två gånger innan bröllopet. En gång för att testa den önskade frisyren och sen veckan innan bröllopet för att färga och klippa ur en kuddfyllning ur håret. Hon fixade också Emelie och Malena, jättefint. Vi snackade, drack bubbel och sen fick Malena både hämta frukostmackor till oss och så småningom också blommorna, alltså min bukett och deras buketter. De var så fina. Precis som vi hade bestämt. En blandning av ljust, ljust rosa rosor, vit hortensia (som är min favoritblomma), eukalyptus, olivblad, små vita rosor och små astrantia som gav allt det stela lite rörelse och landet-känsla. Jättenöjd! Dessutom visste jag att kyrkan var i goda händer eftersom han också åkte dit och satte levande ljus och eukaplyptuskvistar i bänkraderna och fina buketter med samma blommor som altarblommor.

Efter några timmar med spolar, värmehuv, tupering och ungefär 2000 hårnålar så satt en ganska slarvig, låg knut i min nacke. Det var skitmysigt där hos Eva, vi snackade på om allt mellan himmel och jord, fnittrade och bara umgicks. Det blir inte så ofta ostörda stunder sådär längre, sen ungarna kom så det uppskattade jag verkligen och det kändes som den perfekta uppladdningen.

Emelie sminkade sen mig också hos frisören, innan hennes man kom för att hämta oss och körde oss hem till dem där påklädning skedde. Alla sprang runt som yra höns en timme där och nervös-bajsade samtidigt som vi sminkade oss och tryckte på underbyxor för att undvika lårskav. Sen var det dags att dra på sig brudklänningen och SÅ rädd jag hade varit för det momentet. Det hade liksom blivit rätt frikostigt med god mat veckorna innan bröllopet och jag var på riktigt nervös för att det inte skulle gå att stänga den. Men det gick! Och jag kände mig fin! Och precis innan vi skulle åka, när dagens anställda alltiallo och gammal granne, fina Jonna, stod i farstun för att köra oss mot kyrkan, så drar mina bästisar fram en present, trots att vi sagt att vi inte ville ha presenter!! Och det var den perfekta presenten, ett vackert, nätt silverarmband med en tunn kedja och ett evighetstecken. Evigheten som symbol för vår vänskap och min och Erics kärlek. Ja, det tänkte jag ut själv, men jag bestämmer att de var så de tänkte.

Sen körde vi. Det blev komplicerat att lasta in mig och min underkjol i bilen, men det gick. Efter en kilometer fick vi stanna så Emelie kunde hämta en huvudvärkstablett åt mig i baksätet, jag tror det kanske var lite spänningen, för lite mat och för lite vatten, men tyckte att den hjälpte rätt snabbt ändå för sen tänkte jag inte mer på det.

När vi kom fram till kyrkan gömde vi oss på en parkering nedanför kyrkbacken där vi såg alla gästerna anlända och gå in genom den stora porten. Vi hade hyrt en buss som forslade alla från pensionatet till kyrkan och tillbaks. Elsa var också med på den bussen, efter att ha tillbringat förmiddagen med Eric och min familj, dekorerat det sista i festlokalen och sovit middag som ett proffs. Lilla stora damen. Och när jag såg henne gå in i kyrkan fick jag tårar i ögonen för att jag saknade henne, men också för att hon är ett så närvarande bevis på att Eric är rätt.

Fotografen stod redo också, utanför kyrkan, och tog lite in the moment shots. Eric och hans bestman Lars dök upp och väntade sen på oss där, för att jag skulle kunna skrida upp mot kyrkan i den stora stentrappan (där jag har rensat ogräs ett par somrar i min ungdom). Sen vände han på sig när jag nästan var framme och fotografen (som opraktiskt nog också heter Emelie så jag fortsätter att kalla henne fotografen för enkelhetens skull) tog bilder på när vi såg varandra för första gången. Jag fulgrät tyvärr i trappan, så det blev inte så många vackra bilder från det momentet…

När alla gästerna hade kommit ställde vi oss i vapenhuset och gick igenom vad som komma skulle tillsammans med präst-Erica och vaktmästar-Anki. Så nervöst. Så spännande. Så… Stort. Sen ringde klockorna, orgeln började spela, och vi tågade in…

Badsuget litet gryn

February 5th, 2016 | Posted by Jess in Kärlek. | Ungen - (0 Comments)

Alltså, ibland önskar jag att detta var en blogg där jag hejvilt publicerar bilder på mitt barn, men det är det inte och varför kan vi ta en annan dag. 

Men hade det varit det så hade ni fått se en bild på en naken Elsa som står och håller sig i badkarskanten, väldigt sugen på att bli islängd. Hon tittar bakåt så gott det går, utan att släppa taget, och hojtar på mig att det är dags. Hennes huvud är så stort jämfört med resten av den knubbiga lilla kroppen. Rumpan är bubblig och aktiverad i ett försök att se över kanten, hon anstränger sig till det yttersta. Benens valkar är så mjuka och böljande att man vill bita i dem. Och så lilla magen, som man inte ser så bra, men som liksom putar fram vid sidan, full av gröt och en obrydd själs självklarhet. 

Älskade badsugna tjocka unge. 

Små spädisar blir stora bebisar

January 19th, 2016 | Posted by Jess in Kärlek. | Ungen - (0 Comments)

Tittade på kort idag från när Elsa var bebis. För det är hon väl knappt längre, bebis. Hon ställer sig ju upp hela tiden, går stapplande om man håller henne i handen, kallar på mamma eller babba när hon vill upp ur sängen, läser sagor för sig själv och sin dock-kompis Anton och är som en hel människa med personlighet, humor och bra och dåliga sidor.

Om man jämför pyttisen hon var när hon föddes med bebisen hon var en månad senare så förstår man knappt att det kan gå så snabbt. Jag hinner inte med. Dagarna flyger förbi utan att det känns som att jag hinner tänka på allt som en bra mamma ska tänka på, hinner liksom inte reflektera över vad jag gör och inte gör. Så mycket är vardag och rutin och sånt som bara ska göras och görs.

Jag hoppas att det blir bra ändå och att det faktum att jag älskar henne mest på hela jorden och tycker att hon är världens bästa väger hyfsat tungt. Hoppas att Astrid Lindgren hade rätt i att om man ger barnen kärlek, kärlek och mer kärlek så kommer folkvettet av sig själv.

Aylan drunknade medan vi åt doptårta

September 3rd, 2015 | Posted by Jess in Kärlek. | Skit. - (1 Comments)

Jag loggade in för att skriva ett sammanfattande blogginlägg om Elsas dop, om maten vi åt och tårtorna vi smällde i oss och alla fina presenter hon fick, men så läste jag Aftonbladet medan jag väntade på att den här sidan skulle ladda och nu känns det fan inte okej i magen att berätta om fest och frosseri. Jag såg bilden på den lille pojken som drunknade på väg bort från kriget och jag läste om människor som lämnar allt, som chansar och sätter sig i en ostadig gummibåt för att de hoppas på nåt bättre. För att det inte kan bli sämre.

Jag tänker på hur överjävlig situationen måste vara för att man ska ta sina barn i handen, packa en liten väska med det som får plats från det gamla livet och sen ge sig ut på en resa som man inte vet hur den ska sluta. Och så sitter folk i Sverige och övriga välbärgade länder som inte drabbats av krig på ett tag på sina tjocka jävla rövar och gnäller om att “invandrarna tar deras jobb”. Som om de har ett val. Som om de sitter i sina hus medan bomberna smäller utanför och de riskerar livet varje gång de ger sig ut i jakt på något att mätta barnens munnar med och tänker att “nämen man kanske skulle ta sig till Sjöbo, i Sverige? Det verkar så trevligt där. Har ingen aning om vi kommer dit levande, vi kan inte språket, resan är snordyr och livsfarlig och sen kommer alla att hata oss när vi kommer fram, men det blir nog bra”.

VAKNA.

Vi borde istället vara så enormt tacksamma för allt vi har och för att det inte är vi som måste packa ihop våra liv och ge oss ut på dödens resa. Ni borde hjälpa dessa människor som förlorat allt. Ni borde må så fruktansvärt illa av bilder på drunknade treåringar att vi inte ens kommer på tanken att mumla något om förlorade arbetstillfälle och “blattar”.

FY FAN ALLTSÅ. Tänk efter lite era själviska rasistidioter. Jag orkar inte. Jag orkar inte med ert korkade, ogenomtänkta hat och era äckliga uppnäsor.

VAKNA.

Här kan man skänka pengar: http://www.vigorvadvikan.com

Det går snabbt och det kommer fram och varenda krona räknas. Gör det nu bara, innan du lägger dig för att sova. Med dina barn i säkert förvar i sina torra, mjuka sängar med magarna fulla av kvällsmat. Tänk på människorna som inte har ett val. Tänk på dem och håll dina lyckliga, ohotade tummar för att de klarar sig med livet i behåll.

 

Elsa fem månader

August 22nd, 2015 | Posted by Jess in Kärlek. | Ungen - (0 Comments)

Snart är Augusti slut, herregud, vad tiden går. Vädret är bra och mannen jobbar och Elsa växer och jag funderar på det ena och det andra hela tiden. I måndags blev vår lilla lilla bebis FEM MÅNADER. Jag var tvungen att räkna efter med kalendern i telefonen om det verkligen kunde stämma, men det gjorde det.

Elsa gillar: Mat. Det är det nya. Efter att hon i veckor stirrat avundsjukt på allt vi stoppat i munnen och sen gått vidare till att göra höga smask-ljud så fort vi äter, så bestämde vi för några veckor sen att hon skulle få göra det. Hennes första måltid blev en potatismos med broccoli som hon snabbt slukade ett par ljumma skedar av. Det är otroligt hur snabbt hon lärde sig sitta still i mitt knä, öppna munnen när skeden kommer och svälja som om hon inte gjort annat. Sen dess har hon käkat både det ena och det andra och snart väntar införandet av kött. Ekologiskt nötkött i det här fallet. Hon har sin egen mugg med vatten, men känner sig coolare när hon får dricka ur en flaska som vi gör. Hon gillar att flyga flygplan på våra ben, att åka i bärselen där man ser så bra och att sjunga barnvisor där jag rör på händerna framför henne.

Elsa gillar inte: Att ta på sig tröjor. Att dra dem över huvudet är inget problem, men när armarna ska in – gud vad trist det är! Hon gillar heller inte att åka barnvagn för långa stunder, misstänker att det börjar bli för långtråkigt för vår stora tjej, så jag har beställt en dyna som vi ska testa i sittdelen.

Elsa sover: Helt okej. I måndags började projektet med att få henne att somna utan att amma till sömns. Hon protesterar mindre och mindre (TROR jag, peppar peppar och allt det där) och vi försöker ha en fast rutin på kvällen så att hon förstår vad som väntar, fast kvällsmaten kommit tidigare. Hon vaknar tidigt tidigt på morgonen, men det kan jag stå ut med, bara jag får sova några timmar i streck i början av natten och för tillfället så tillåts det.

Elsa är: Otroligt nyfiken och vaken och intresserad av allt och alla. Hon tittar med koncentration på allt och alla och man ser nästan hur de små kugghjulen i hennes fjuniga huvud snurrar. Hon har börjat skratta åt tramsiga ljud som vi gör och ibland skrattar hon fast man inte gjort ljudet på länge. Hon är superduktig på att rulla nu och korvar sig fram över golvet som en liten boll. Hon är fortfarande det bästa som hänt oss och Eric sa häromdagen att han aldrig kunnat föreställa sig att det skulle bli så här bra. Sån fin liten unge, sån sammansvetsad liten familj. Så mycket kärlek.

Elsa 3 månader

July 8th, 2015 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Medan vi var i Sverige, letade bröllopslokal och åt en massa godis så fyllde Elsa tre månader. Jag börjar äntligen känna mig lite lugnare på en massa olika fronter som har med den här ungen och föräldraskapet att göra. I takt med att hon blir större och vi lär känna varandra bättre så sjunker mina axlar något och jag tar alltid liite mer med en klackspark. Det mesta ordnar sig. Liksom.

Elsa gillar: Träd. Buskar och häckar går också bra, men träd ser man naturligtvis bäst från ryggläget i barnvagnen. Hon tycker också om andra barn, hade jätteroligt åt Mira häromdagen och ligger då storögt och tittar samt skakar till i hela kroppen av glädje. Även Sjöbogubben, som Eric kallar den, är en favvis. En mjukisleksak med skallra inuti som är glad på ena sidan och ledsen på den andra. Smakar gott mot små bebisgommar.

Elsa gillar inte: Att åka bil ensam i baksätet. Trodde först att det var själva fastspänningen som hon var missnöjd med, men nu har jag kommit fram till att hon skriker mer när hon är ensam i baksätet. Om någon underhåller genom att skaka leksaker framför hennes ansikte så går det bättre.

Elsa sover: Bra, skulle jag säga. Vi tar det lugnt på semestern och låter henne somna när hon är trött och det går bättre och bättre att lägga ner henne och tassa därifrån. Hemma hos mamma och pappa får hon sova en stund på deras säng innan vi bär ut henne till gäststugan när vi föräldrar går och lägger oss. Funkar toppen. Och skulle hon vakna heter sömntabletten som alltid funkar: Boob.

Elsa är: Glad nästan jämt. Så länge blöjan är torr och sömnkontot påfyllt och det inte var alltför längesen hon fick mat så leker livet. Hon skrattar och tittar och pratat högt. Särskilt på morgonen är hon världens lyckligaste när vi inte längre schyssar och försöker få henne att somna utan kramas och pussas och pratar med henne. Då lyser hon upp som en sol. Hon är också min dotter. Snart ska vi börja på bebisgympa och det tror jag att hon kommer att gilla. Ungen min. Tre månader gammal.

Älskade unge del 1

June 4th, 2015 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. | Ungen - (0 Comments)

Eric är hos Kai och tittar på Frauentausch (Wife Swap, finns det i Sverige också tro?) och dricker öl. Jag ligger på soffan och har precis sett det senaste avsnittet av The Real Housewives of NYC (älskar Bethenny). I vår säng på andra sidan väggen ligger en liten bebis, 2,5 månad gammal och extremt självklar i mitt liv. 

Fast jag ibland är så trött att jag håller på att somna när jag sitter på toa och fast jag får ångest över att vara instängd i sovrummet i timmar när hon inte vill sova och fast hon skriker så att hjärtat krossas ibland och fast jag oroar mig över allt från vaccinationssprutor och UV-strålning till mobbningsrisker och könssjukdomar, så är jag ändå så innerligt, innerligt lycklig. Den här lilla människan som inte ens fanns för ett år sen och tog sån tid på sig att titta ut, har nu lindat både Eric och mig kring sina små mjuka lillfingrar. Hon är fantastisk. Så vacker och intelligent och rolig och söt och duktig som bara ens eget barn kan vara. Världens finaste tjej som lyser upp sömnlösa nätter med sitt tandlösa leende och sparkar med hela kroppen av energi och glädje när man pussar henne på näsan. Vår dotter som luktar så gott, som krampaktigt kramar mitt pekfinger med sin starka näve när hon tar varje måltids första klunkar, som får skrattrynkor kring ögonen med de långa fransarna när hon ler i sömnen, som formar munnen till världens minsta O när hon tittar på träd som gungar i vinden. 

Så liten och så färsk, men ändå det finaste som finns. 

  

Bebisen har kommit!

March 31st, 2015 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

Plötsligt får datorn utan problem plats i mitt knä igen. Magen är borta. Bebisen är här. Hon blir två veckor idag, vår lillstrumpa, Elsa Marie Matthiesen.

Efter en förlossning med värkar och noll framsteg och smärtor och epidural och tång och till slut, efter tre dagar, kejsarsnitt, ligger hon nu och snusar i vår säng. Världens finaste lilla tjej.

Snacka om att livet skakats om sen hon kom. Alla känslorna på en och samma gång. Man är så fruktansvärt sårbar när livet försiktigt lämnar ett nytt litet liv i ens händer. Hon har ingen annan, det är upp till Eric och mig att göra henne till en bra människa, ge henne trygghet, schyssta värderingar, två språk och oändligt med kärlek. Den sista känns lättast för älskar henne gör man, till och med när hon spenderar varje kväll med att skrika lungorna ur sig och när hon bajsar när man precis bytt blöja och när hon vill amma fem minuter efter att man packat undan bröstet.

Hon har mjukt mjukt hår och långa fingrar och tår, som sin pappa. En liten uppnäsa som jag och två stora mörka ögon som vi är så nyfikna på vilken färg de kommer att få. Hon trivs bra på skötbordet och njöt av sitt första bad igår, älskar kroppsvarm mjölk och känner sig osäker på barnvagnen än så länge. Hennes rumpa är skrynklig och hennes skrik gällt och högt, men när man gosar med henne kan hon titta en rätt in i själen. Hon är femtio procent Eric och femtio procent jag och hon finns för att vi älskar varandra och nu älskar vi henne i kvadrat.

Vår bebis är här.

IMG_6085