Om livet, plugg, distanskärlek, LCHF och annat krafs.
Header

Badsuget litet gryn

February 5th, 2016 | Posted by Jess in Kärlek. | Ungen - (0 Comments)

Alltså, ibland önskar jag att detta var en blogg där jag hejvilt publicerar bilder på mitt barn, men det är det inte och varför kan vi ta en annan dag. 

Men hade det varit det så hade ni fått se en bild på en naken Elsa som står och håller sig i badkarskanten, väldigt sugen på att bli islängd. Hon tittar bakåt så gott det går, utan att släppa taget, och hojtar på mig att det är dags. Hennes huvud är så stort jämfört med resten av den knubbiga lilla kroppen. Rumpan är bubblig och aktiverad i ett försök att se över kanten, hon anstränger sig till det yttersta. Benens valkar är så mjuka och böljande att man vill bita i dem. Och så lilla magen, som man inte ser så bra, men som liksom putar fram vid sidan, full av gröt och en obrydd själs självklarhet. 

Älskade badsugna tjocka unge. 

Små spädisar blir stora bebisar

January 19th, 2016 | Posted by Jess in Kärlek. | Ungen - (0 Comments)

Tittade på kort idag från när Elsa var bebis. För det är hon väl knappt längre, bebis. Hon ställer sig ju upp hela tiden, går stapplande om man håller henne i handen, kallar på mamma eller babba när hon vill upp ur sängen, läser sagor för sig själv och sin dock-kompis Anton och är som en hel människa med personlighet, humor och bra och dåliga sidor.

Om man jämför pyttisen hon var när hon föddes med bebisen hon var en månad senare så förstår man knappt att det kan gå så snabbt. Jag hinner inte med. Dagarna flyger förbi utan att det känns som att jag hinner tänka på allt som en bra mamma ska tänka på, hinner liksom inte reflektera över vad jag gör och inte gör. Så mycket är vardag och rutin och sånt som bara ska göras och görs.

Jag hoppas att det blir bra ändå och att det faktum att jag älskar henne mest på hela jorden och tycker att hon är världens bästa väger hyfsat tungt. Hoppas att Astrid Lindgren hade rätt i att om man ger barnen kärlek, kärlek och mer kärlek så kommer folkvettet av sig själv.

Aylan drunknade medan vi åt doptårta

September 3rd, 2015 | Posted by Jess in Kärlek. | Skit. - (1 Comments)

Jag loggade in för att skriva ett sammanfattande blogginlägg om Elsas dop, om maten vi åt och tårtorna vi smällde i oss och alla fina presenter hon fick, men så läste jag Aftonbladet medan jag väntade på att den här sidan skulle ladda och nu känns det fan inte okej i magen att berätta om fest och frosseri. Jag såg bilden på den lille pojken som drunknade på väg bort från kriget och jag läste om människor som lämnar allt, som chansar och sätter sig i en ostadig gummibåt för att de hoppas på nåt bättre. För att det inte kan bli sämre.

Jag tänker på hur överjävlig situationen måste vara för att man ska ta sina barn i handen, packa en liten väska med det som får plats från det gamla livet och sen ge sig ut på en resa som man inte vet hur den ska sluta. Och så sitter folk i Sverige och övriga välbärgade länder som inte drabbats av krig på ett tag på sina tjocka jävla rövar och gnäller om att “invandrarna tar deras jobb”. Som om de har ett val. Som om de sitter i sina hus medan bomberna smäller utanför och de riskerar livet varje gång de ger sig ut i jakt på något att mätta barnens munnar med och tänker att “nämen man kanske skulle ta sig till Sjöbo, i Sverige? Det verkar så trevligt där. Har ingen aning om vi kommer dit levande, vi kan inte språket, resan är snordyr och livsfarlig och sen kommer alla att hata oss när vi kommer fram, men det blir nog bra”.

VAKNA.

Vi borde istället vara så enormt tacksamma för allt vi har och för att det inte är vi som måste packa ihop våra liv och ge oss ut på dödens resa. Ni borde hjälpa dessa människor som förlorat allt. Ni borde må så fruktansvärt illa av bilder på drunknade treåringar att vi inte ens kommer på tanken att mumla något om förlorade arbetstillfälle och “blattar”.

FY FAN ALLTSÅ. Tänk efter lite era själviska rasistidioter. Jag orkar inte. Jag orkar inte med ert korkade, ogenomtänkta hat och era äckliga uppnäsor.

VAKNA.

Här kan man skänka pengar: http://www.vigorvadvikan.com

Det går snabbt och det kommer fram och varenda krona räknas. Gör det nu bara, innan du lägger dig för att sova. Med dina barn i säkert förvar i sina torra, mjuka sängar med magarna fulla av kvällsmat. Tänk på människorna som inte har ett val. Tänk på dem och håll dina lyckliga, ohotade tummar för att de klarar sig med livet i behåll.

 

Elsa fem månader

August 22nd, 2015 | Posted by Jess in Kärlek. | Ungen - (0 Comments)

Snart är Augusti slut, herregud, vad tiden går. Vädret är bra och mannen jobbar och Elsa växer och jag funderar på det ena och det andra hela tiden. I måndags blev vår lilla lilla bebis FEM MÅNADER. Jag var tvungen att räkna efter med kalendern i telefonen om det verkligen kunde stämma, men det gjorde det.

Elsa gillar: Mat. Det är det nya. Efter att hon i veckor stirrat avundsjukt på allt vi stoppat i munnen och sen gått vidare till att göra höga smask-ljud så fort vi äter, så bestämde vi för några veckor sen att hon skulle få göra det. Hennes första måltid blev en potatismos med broccoli som hon snabbt slukade ett par ljumma skedar av. Det är otroligt hur snabbt hon lärde sig sitta still i mitt knä, öppna munnen när skeden kommer och svälja som om hon inte gjort annat. Sen dess har hon käkat både det ena och det andra och snart väntar införandet av kött. Ekologiskt nötkött i det här fallet. Hon har sin egen mugg med vatten, men känner sig coolare när hon får dricka ur en flaska som vi gör. Hon gillar att flyga flygplan på våra ben, att åka i bärselen där man ser så bra och att sjunga barnvisor där jag rör på händerna framför henne.

Elsa gillar inte: Att ta på sig tröjor. Att dra dem över huvudet är inget problem, men när armarna ska in – gud vad trist det är! Hon gillar heller inte att åka barnvagn för långa stunder, misstänker att det börjar bli för långtråkigt för vår stora tjej, så jag har beställt en dyna som vi ska testa i sittdelen.

Elsa sover: Helt okej. I måndags började projektet med att få henne att somna utan att amma till sömns. Hon protesterar mindre och mindre (TROR jag, peppar peppar och allt det där) och vi försöker ha en fast rutin på kvällen så att hon förstår vad som väntar, fast kvällsmaten kommit tidigare. Hon vaknar tidigt tidigt på morgonen, men det kan jag stå ut med, bara jag får sova några timmar i streck i början av natten och för tillfället så tillåts det.

Elsa är: Otroligt nyfiken och vaken och intresserad av allt och alla. Hon tittar med koncentration på allt och alla och man ser nästan hur de små kugghjulen i hennes fjuniga huvud snurrar. Hon har börjat skratta åt tramsiga ljud som vi gör och ibland skrattar hon fast man inte gjort ljudet på länge. Hon är superduktig på att rulla nu och korvar sig fram över golvet som en liten boll. Hon är fortfarande det bästa som hänt oss och Eric sa häromdagen att han aldrig kunnat föreställa sig att det skulle bli så här bra. Sån fin liten unge, sån sammansvetsad liten familj. Så mycket kärlek.

Elsa 3 månader

July 8th, 2015 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Medan vi var i Sverige, letade bröllopslokal och åt en massa godis så fyllde Elsa tre månader. Jag börjar äntligen känna mig lite lugnare på en massa olika fronter som har med den här ungen och föräldraskapet att göra. I takt med att hon blir större och vi lär känna varandra bättre så sjunker mina axlar något och jag tar alltid liite mer med en klackspark. Det mesta ordnar sig. Liksom.

Elsa gillar: Träd. Buskar och häckar går också bra, men träd ser man naturligtvis bäst från ryggläget i barnvagnen. Hon tycker också om andra barn, hade jätteroligt åt Mira häromdagen och ligger då storögt och tittar samt skakar till i hela kroppen av glädje. Även Sjöbogubben, som Eric kallar den, är en favvis. En mjukisleksak med skallra inuti som är glad på ena sidan och ledsen på den andra. Smakar gott mot små bebisgommar.

Elsa gillar inte: Att åka bil ensam i baksätet. Trodde först att det var själva fastspänningen som hon var missnöjd med, men nu har jag kommit fram till att hon skriker mer när hon är ensam i baksätet. Om någon underhåller genom att skaka leksaker framför hennes ansikte så går det bättre.

Elsa sover: Bra, skulle jag säga. Vi tar det lugnt på semestern och låter henne somna när hon är trött och det går bättre och bättre att lägga ner henne och tassa därifrån. Hemma hos mamma och pappa får hon sova en stund på deras säng innan vi bär ut henne till gäststugan när vi föräldrar går och lägger oss. Funkar toppen. Och skulle hon vakna heter sömntabletten som alltid funkar: Boob.

Elsa är: Glad nästan jämt. Så länge blöjan är torr och sömnkontot påfyllt och det inte var alltför längesen hon fick mat så leker livet. Hon skrattar och tittar och pratat högt. Särskilt på morgonen är hon världens lyckligaste när vi inte längre schyssar och försöker få henne att somna utan kramas och pussas och pratar med henne. Då lyser hon upp som en sol. Hon är också min dotter. Snart ska vi börja på bebisgympa och det tror jag att hon kommer att gilla. Ungen min. Tre månader gammal.

Älskade unge del 1

June 4th, 2015 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. | Ungen - (0 Comments)

Eric är hos Kai och tittar på Frauentausch (Wife Swap, finns det i Sverige också tro?) och dricker öl. Jag ligger på soffan och har precis sett det senaste avsnittet av The Real Housewives of NYC (älskar Bethenny). I vår säng på andra sidan väggen ligger en liten bebis, 2,5 månad gammal och extremt självklar i mitt liv. 

Fast jag ibland är så trött att jag håller på att somna när jag sitter på toa och fast jag får ångest över att vara instängd i sovrummet i timmar när hon inte vill sova och fast hon skriker så att hjärtat krossas ibland och fast jag oroar mig över allt från vaccinationssprutor och UV-strålning till mobbningsrisker och könssjukdomar, så är jag ändå så innerligt, innerligt lycklig. Den här lilla människan som inte ens fanns för ett år sen och tog sån tid på sig att titta ut, har nu lindat både Eric och mig kring sina små mjuka lillfingrar. Hon är fantastisk. Så vacker och intelligent och rolig och söt och duktig som bara ens eget barn kan vara. Världens finaste tjej som lyser upp sömnlösa nätter med sitt tandlösa leende och sparkar med hela kroppen av energi och glädje när man pussar henne på näsan. Vår dotter som luktar så gott, som krampaktigt kramar mitt pekfinger med sin starka näve när hon tar varje måltids första klunkar, som får skrattrynkor kring ögonen med de långa fransarna när hon ler i sömnen, som formar munnen till världens minsta O när hon tittar på träd som gungar i vinden. 

Så liten och så färsk, men ändå det finaste som finns. 

  

Bebisen har kommit!

March 31st, 2015 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

Plötsligt får datorn utan problem plats i mitt knä igen. Magen är borta. Bebisen är här. Hon blir två veckor idag, vår lillstrumpa, Elsa Marie Matthiesen.

Efter en förlossning med värkar och noll framsteg och smärtor och epidural och tång och till slut, efter tre dagar, kejsarsnitt, ligger hon nu och snusar i vår säng. Världens finaste lilla tjej.

Snacka om att livet skakats om sen hon kom. Alla känslorna på en och samma gång. Man är så fruktansvärt sårbar när livet försiktigt lämnar ett nytt litet liv i ens händer. Hon har ingen annan, det är upp till Eric och mig att göra henne till en bra människa, ge henne trygghet, schyssta värderingar, två språk och oändligt med kärlek. Den sista känns lättast för älskar henne gör man, till och med när hon spenderar varje kväll med att skrika lungorna ur sig och när hon bajsar när man precis bytt blöja och när hon vill amma fem minuter efter att man packat undan bröstet.

Hon har mjukt mjukt hår och långa fingrar och tår, som sin pappa. En liten uppnäsa som jag och två stora mörka ögon som vi är så nyfikna på vilken färg de kommer att få. Hon trivs bra på skötbordet och njöt av sitt första bad igår, älskar kroppsvarm mjölk och känner sig osäker på barnvagnen än så länge. Hennes rumpa är skrynklig och hennes skrik gällt och högt, men när man gosar med henne kan hon titta en rätt in i själen. Hon är femtio procent Eric och femtio procent jag och hon finns för att vi älskar varandra och nu älskar vi henne i kvadrat.

Vår bebis är här.

IMG_6085

När jag kissade på en pinne

November 5th, 2014 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Ska vi prata lite mer om bebisen? Jag tycker det va. Alltså det var såhär. Jag var på en fantastiskt fin hälsoresa på Mallorca tillsammans med tjejgänget som träffats i Frankfurt och nu bor i Sverige/Irland/Tyskland/Spanien. Vi hälsade på Yvonne, badade, solade, powerwalkade, åt strikt LCHF-mat och drack ett glas rödvin om dagen. Sen kom jag hem, fulltankad med positiv energi och öppnade fabriken efter överenskommelse med Eric. Ja, och sen åkte vi till Sverige och firade midsommar och sommarfest och frieri och jag tänkte hela tiden att ”eventuellt är jag gravid nu” så jag drack minimalt med alkohol för säkerhets skull, men hade inga symptom eller så. Sen kom vi hem och började jobba igen. Jag kunde inte längre fasta. Jag var yr på morgnarna. Trött och lite obekväm på nåt sätt. Till och från hade jag också mensvärk, vilket ju talade för att den snart skulle komma och att jag inte var gravid. Men den där mensen kom inte och då bestämde vi oss för att ta ett test. Mest för att. Realistiska jag var så himla inställd på att det skulle ta minst ett år och att vi omöjligt hade lyckats redan.

Jag halade fram ett test som jag fått av Josefin Körsbär, kvinnan som köper allt i storpack, och körde ner pappersbiten i lite kiss. Det var fredag och vi tänkte att nu har vi helgen på oss att samla nya krafter, koncentrera oss på allt som är fint i livet och samsas om att försöka igen nästa månad.

Tre minuter skulle man vänta och sen titta så jag, regelryttaren, låste in testet i badrummet och satte igång en timer på mobilen. När den pep rusade vi in i badrummet båda två och tittade på stickan. Två linjer. ”Men va fan, betyder inte två linjer att vi är gravida?” Gräver i panik upp förpackningen ur papperskorgen igen. Jo, två linjer är lika med gravid. Tittar på testet igen. Två linjer. TVÅ LINJER. DET FINNS EN BEBIS I MIN MAGE!!

Vi kramades och pussades och grät nån glädjetår, men var egentligen mycket lugnare än vad jag hade trott att vi skulle vara. Jaha, liksom. Då ska man bli mamma. Kul!

Sen höll vi hemlisen hemlig i sexton veckor. Led och hittade på och dolde. Jag mådde bra, kräktes bara tre gånger typ och var bara allmänt osugen på mycket mat. Hade en fiskpinneperiod och en kiwiperiod och en smält ost-period. Vi väntade så länge för att en resa till fosterlandet, mitt alltså, var bokad andra helgen i september och så här stora nyheter vill man liksom helst leverera personligen, om det nu går. Så vi berättade för blivande farföräldrar och morföräldrar och fastrar och mostrar och morbröder och farbröder och vänner och gammelmormor och gammelmorfar. Och alla blev så väldigt glada att vi kände att detta ska vi nog klara av!

Vi var tidigt hos läkare och fick se ett litet hjärta picka på ultraljudsskärmen. Då förstöd vi att vi inte inbillat oss eller hittat på, det fanns en levande där inne. När vi sen var tillbaks hos gynekologen (här är barnmorskan rätt oviktig, mer om det senare) så var det mer än bara ett hjärta. Alltså, det var en  liten mini-baby. En liten kulting med armar och ben och händer och fötter och hjärta som simmade runt där inne. Vår unge.

Vilka nyheter man kan få av liten kiss på en pinne liksom. Amazing.

Photo 2014-07-11 21 38 17

Resestress och kvällstankar

February 9th, 2014 | Posted by Jess in Filosoferande. - (1 Comments)

Hemma på soffan i Bornheim sitter nu en trött svensk tjej som är slutkörd i både kropp och knopp. Mest knopp tror jag, om jag ska vara ärlig. Det tar på krafterna att rusa iväg efter jobbet, hoppa på ett plan, umgås med så många fina människor som möjligt, snabbt andas in så mycket sövdiansk luft som får plats i lungorna och sen i all hast lämna ett ettårskalas för att inte missa bussen till tåget som tar en till flyget tillbaks. Puh.

Jag har kommit fram till att två nätter är för kort. Inte värt det. Och då har jag ändå haft en med beröm godkänd helg hemma i Skåne. Emelies lille påg är ljuvlig, mormors födelsedag firades med släkten och smarrig mat och Ms kalas idag blev pricken över i:t.

Men det är ändå stressigt. Började storgråta så fort jag kom innanför dörren här hemma. Jag tycker liksom synd om Tysklandslivet på nåt makabert sätt. Sverige är så fint och har en relation med mig som är svår att toppa. Tyskland får kämpa för att hålla jämn takt med den. Och Tyskland har blivit vardagen som ligger i vågskålen mittemot semsterns, Sveriges.

Eric blev rädd när jag dök upp med tårar i ögonen och en panikångestattack på väg att bryta ut. Jag vill så gärna få ihop det. Att det ska funka. Att jag inte ska glida ifrån mina föräldrar och missa mina bästisars barns uppväxt och se på när mina syskon skojar mer med varandra än med mig och känna mig dum som inte vet hur man handlar snus på Kvantum och framförallt: Att inte Eric ska känna att det är hans fel. Att han har tagit mig från Sverige. För mig tar ingen. Jag bor och jobbar och lever och älskar där jag vill. Det är mitt val.

 

Renlighet och finhet

February 5th, 2014 | Posted by Jess in Annat. | Kärlek. - (0 Comments)

Vardagen rullar på. I måndags fick jag en extra helgdag eftersom jag i princip blev tvingad att ta ut en ledig dag för söndagen i London. Eric och jag stannade hemma hela dagen, fes runt (bokstavligt talat i Erics fall) i pyjamasbyxor och pysslade. Som ni ju vet vid det här laget att jag älskar. Det bidde gardiner till vardagsrummet och två kuddar och en omklädd fotpall. Det blev även ett gäng hål i väggen till en spegel i fejkkoppar och så bidde det en vääääldigt ren lägenhet. Tyvärr hatar Eric och jag städning väldigt mycket plus att vi har väldigt lite tid för sådana tråkigheter (fasiken, vi har ju lite tid för roligheter!) så vi överväger nu seriöst att skaffa städerska. Hata mig nu mina arbetarklassföräldrar! 

Annat fint som hänt är att min cykel är lagad. Den är nu fulare än någonsin, men har lampor som funkar och ett styre som inte ryster när man cyklar. Jag har även fortfarande kvar världens bästa pojkvän som fortfarande, efter mer än fem år tillsammans, får mig att längta ihjäl mig efter honom om dagarna. Det finns få känslor i världen som slår att känna hans armar runt mig efter en lång, stressig dag på jobbet. Axlarna sjunker minst lika mycket som i skogarna runt Sövde.

Dessutom ser det ut att bli långsemester i USA i höst, kanske södern och lite New York och nån bat mitzvah på det. Fint så. Och på tal om resor, om det finns några bloggläsare där ute som är sugna på att hälsa på i Tysklands bästa stad så är det bara att hojta till. Vi har en bäddsoffa till låns!

KRAM på er!