Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Lucka 4: Ett misslyckande i livet

December 4th, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

Jaha. Ett misslyckande i livet… Jag misslyckas hela tiden, om vi nu ska vara lite negativa och se på det från den mörka sidan. Jag misslyckades med att inte höja rösten till Elsa när hon skrek på mig för att hon inte fick kasta riven ost på golvet. Jag misslyckades med att inte äta en massa apelsin-Daim till efterrätt, trots att jag vet hur kassa de är för min kropp. Jag misslyckades tidigare med att gunga Vile till sömns och tog till bröstet igen, fast jag försöker lära honom somna utan boob. Jag har misslyckats med att prata med min man hela kvällen. Vi har bara suttit på soffan och tittat på Bosch och ätit chips respektive apelsin-Daim och nu är klockan efter 23 och vi kommer att misslyckas med att känna oss pigga imorgon bitti. Jag misslyckades återigen med en massa samtal jag skulle behöva ringa, men som jag aldrig får ro nog i kroppen att ta tag i. Kanske är imorgon dagen det sker?Jag misslyckas konstant med att gå på toaletten ensam och med dörren stängd. Det är verkligen en grej som jag trodde folk överdrev innan jag fick barn. Men se på fan, det är mycket enklare att uträtta sina behov om hela klanen får stå bredvid och ömsom klaga på lukten, ömsom äta på badrumsmattan. Jag misslyckas hela tiden, men jag står ut med det. En är ju bara människa.*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 3: En dröm jag vill uppfylla i livet

December 3rd, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

Stärkt av det faktum att Bloggkommentatorerna länkade till mig i sin enormt stora blogg, tänker jag att jag ska ge er två drömmar of mine idag. Vi tar den klyschigaste först:

Springa maraton

(Såg att Angelica också hade det på sin lista.) Alltså, hur coola är inte de människor som orkar släpa runt sin kropp i 4,2 mil? I timmar?! En jag känner, Christian, han kör Ironman varje år. Då startar man sin lilla träningsdag med 4 kilometers simning, sen väntar 18 mil på cykel innan man tar benen med sig på en mara. Alltså. Va?

I mitt fall räcker det med ett maraton. Jag behöver inte ens vara särskilt snabb, bara jag får ta mig runt liksom. Kanske har det att göra med det faktum att jag hatat min kropp hela livet? Att den alltid varit så oduglig i mina ögon, ful och för stor och för mycket. Ett avklarat maraton skulle på ett sätt vara en bedrift och en slags upprättelse för kroppen. Att den inte ska behaga alla, utan mest vara stark och duglig. Kanske blir det svårare att hata den stackaren om den klarat sig helskinnad i 42000 meter?

Eller så är det något som kommit sen barnen. Båda min gullungar har ju inte banat väg genom snippan, utan hämtats ut genom ett uppsnittat hål i magtrakten. Blir det fler barn (hoppas!) så är det redan nu bestämt att de också kommer att anlända med kejsarsnitt. Och det går ju bra. Och är inget som jag bestämt själv, det är självklart en annan, rätt lång, historia om hur det blev så, men kontentan är att medicinskt är det snitt som häller. Och kanske har det blivit ännu en punkt listan över hur min kropp svikit mig? Hur den inte ens klarar av det enda verkligt viktiga uppdraget den fått av naturen. Ett maraton skulle återigen bli bevis på att den visst duger. Att jag visst duger.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka, högt uppe i mitt krångliga jäkla psyke, att det är fel att vilja springa ett maraton för att tycka om sin kropp mer. Blir det som ytterligare ett led av problemet eller? Jag bet inte. Och jag kan troligtvis orera vidare hela kvällen, men det ska antagligen ammas minst 17 gånger i natt, så jag får sätta stopp här.

Dröm nummer två: Skriva en bok.

En vacker dag ska den här lilla kvinnan klämma ur sig en bok. Den ska vara lagom pretentiös, rörande och spännande på samma gång. Den får inte vara förutsägbar och så ska den ha trovärdiga dialoger. Och gärna någon karaktär som tänker för mycket och gillar färgglatt godis. Som jag. Och folk ska köpa den och läsa den och recensera den i tidningen. Och diskutera den i Facebooks finaste grupp, Litteraturgäris. Den behöver inte dra in så mycket stålar. Jag får ändå inte lov att tjäna massa pengar så länge jag får föräldrapenning. Då blir tyska staten arg på mig. Men just det där med att få bekräftelsen på att en har en historia som människor vill läsa. Det måste vara en fantastisk känsla. Kanske däruppe med att springa ett maraton?

*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 2: Ett barndomsminne

December 2nd, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

När jag var liten var vi ofta i skogen och gick. Mamma har alltid gillat att driva omkring bland träden och vi barn fick hänga på. Jannicke och Jimmie var nog inte så svårövertalade, hon var ändå alltid hos sin häst och han stod ständigt i garaget och pillade med nåt. Men jag tyckte mest om hörnet av soffan, med en bok i knät. Mig fick de tjata ut, även om jag minns att när vi skulle ut på en längre vandring tyckte jag ändå det var rätt kul.

En vinterdag gav vi oss iväg mot Bjälkhult, mamma, lillasyster Jannicke, lillebror Jimmie och hunden.. Busan? Busan måste det väl ha varit. Solen sken, det var kallt men fint, en härlig vinterdag. Det är jobbigt att gå i vinterkläder och stegen längs med landsvägen, innan vi gav oss in i terrängen, var alltid så tråkiga. Förbi hästhagarna vid gården som bytte ägare stup i kvarten, förbi Langebos gård med festlokal och så uppför långa backen som var kul att cykla nerför och trist att gå uppför. En bit in i skogen kommer vi förbi en liten tjärn, frusen såklart med tjock klar is på svart vatten. Vi stannar till och tittar. Mamma varnar oss för att kasta ut stenar på isen, den håller säkert för dem, men hon är rädd att Busan ska springa efter och gå genom isen. Hon tittar Jimmie rakt i ögonen när hon förklarar varför vi inte ska hiva ut saker på isen. Han lyssnar. Men när mamma vänder sig bort för att studera den vackra vinterhimlen, en mossig sten eller liknande, så böjer Jimmie sig direkt ner efter en lagom stor sten som han sen kastar ut på isen. Den landar mitt på tjärnen och glider nån meter innan den stannar. Redan innan den landar är Busan efter den som en svart lurvig pil. Hon hinner springa ända fram till stenen innan isen går i sönder med ett aggressivt knak. Där ligger nu en hund i en vak i en tjärn i en skog. Mamma skriker till, “Amen!” och börjar direkt hämta större stenar. Hon förklarar ropandes planen för oss. Busan kommer inte framåt, hon simmar förtvivlat i hålet som hennes kropp nyss gjort. Isen runt om henne är för tjock för att gå sönder av hennes trampande framben, men för tunn för att hålla för ett räddningsförsök från oss. Mammas plan går ut på att vi ska hämta stora stenar att krossa isen med, hels vägen från torra land till den allt kallare hunden i mitten av det svarta vattnet. Vi är rädda, vi snabbar oss och det fungerar. Vaken blir till en ränna med vatten där Busan kan simma. Efter några minuter, långa läskiga sådana, har vi vår hund tillbaks igen. En hund som jag väl i ärlighetens namn aldrig känt ett jättestarkt band till. Men det betyder ju knappast att jag vill att hon ska frysa ihjäl slash drunkna i en skogstjärn. Men det gjorde hon alltså inte, lelle hunden. Och Jimmies olydnad gjorde dagen till ett barndomsminne, varsågoda. *Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 1: Mitt perfekta liv

December 1st, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Bloggaren (och skåningen!) Johanna Kajson har en julkalender i sin blogg som går ut på att man ska blogga med hennes rubriker i tjugofyra dagar. Jag kan inte lova att jag får till det varenda dag, men jag ska iallafall försöka. Angelica är också med!Mitt liv är faktiskt rätt perfekt, perfekt för mig. Såklart dyker det upp i-landsproblem emellanåt, men jag har faktiskt inte mycket att klaga på. Jag har två fantastiska barn. Ett som bakade lussekatter med mig idag och la alla våra juldekorationer att sova middag i sin säng. Och ett som låg och snackade med en tyggiraff på golvet när storasyster och jag rev ost och ordnade kvällsmat tillsammans. Min man är fin han med, han är visserligen ite med sina polare ikväll, men det har han också förtjänat. Allt jobbigt pappersarbete sköter han, bara en sådan sak. Och så är han väldigt bra på att tala om för mig att han älskar mig och att jag är en grym mamma och att han uppskattar allt jag gör. Det betyder supermycket efter en lång dag med kidsen. Jag har också ett gäng människor i mitt liv, vänner och familj, som gör mig stark och klok och trygg. Dessutom har vi en ny bil! Som är bara vår, som jag får köra när jag vill och där bilstolarna alltid är installerade! Och som om det inte vore nog har jag nybakade lussekatter i frysen, en resa till Sverige om tre veckor, ny säsong av Real Housewives of Beverly Hills som väntar på att köra igång, en mysig cashmerekofta som jag köpte för Black Friday-pris och imorgon ska jag till svenska kyrkan och volontära på julmarknaden. Så ja. Perfekt för mig. Sa ju det.