Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Ensamvargen talar ut.

May 9th, 2012 | Posted by Jess in Ego. | Plugg. - (0 Comments)

Gissar att jag kanske nämnt det tidigare när det handlade om kurser vid Malmö Högskola. Nu gäller det Flinders här i Australien. Det är dags för varje students mardröm. Grupparbete.

Jag hatar det egentligen mest om man inte får välja sina gruppmedlemmar själv, eller som i det här fallet, om man inte har vänner i klassen och tvingas vara med random människor som man valt själv i blind tro. Vi ska gruppredovisa på turismen. Det ska handla om destination images av ett turistmål. Vi har valt antingen Amsterdam eller London beroende på om läraren låter oss byta eller inte. Får vi byta så blir det London.

Jag är i grupp med tre australiska tjejer som är trevliga och sådär. Men det är ändå så himla awkward, konstig stämning. Ingen har riktig koll på vad som ska göras och jag känner att jag glider tillbaka och tar rollen av gruppmedlemmen som inte säger så mycket utan mest gör som de andra säger. Det tjänar ingenting till att tjafsa, jag vill bara ha ett godkänt så att jag kan åka hem med fullständigt betyg härifrån.

Nästa vecka ska vi grilla läraren så vi vet vad det är vi förväntas prata om i trettio minuter. Tills dess ska jag försöka inte stressa ihjäl mig över detta.

Suck. Grupparbeten alltså. Inte fint som snus.

Att passa barn som plockar.

September 23rd, 2011 | Posted by Jess in Jobb. - (1 Comments)

När jag barnvaktade O och V i måndags, det kom hastigt och lustigt efter att inte ha sett dem sen i maj, men det gick bra ed undantag för två mindre missöden. Först sov V och sen skulle vi gå och hämta O på förskolan. Han är envis V och ska, som alla barn, gärna stanna åttiotvåtusen gånger på en sträcka på 500 meter. Men fram kom vi och O välkomnade mig med en kram, så det var ju fint, att han hade saknat mig! (Och överhuvudtaget kom ihåg mig.)
Solen sken och vi bestämde oss för att ta oss till en lekplats och göra av med lite energi innan middagen och hemkomst av föräldrar. Så vi påbörjar vandringen mot lekplatsen med O som vägvisare och guide. Han visar även hur man kastar pinnar mot löven och hur de ibland kan landa i ryggen på lillebror, också visar han hur man sparkar på hundbajs så att tån på skon blir kladdig och luktar.
Väl på lekplatsen började O som är mycket fascinerad av prinsessor och slott, bygga som en stugby i sandlådan, fast med slott i olika storlekar och former där olika sorters prinsessor bodde med sina mammor. Ja, bara kvinnliga aktörer var inblandade i denna sandshow. Under tiden spatserade V omkring med en gul sandleksak i handen, en krabbform om jag minns rätt. Han samlade någonting, då såg jag. Han stannade på random ställen, plockade upp lite löv, någon pinne och sådär, och verkade väldigt koncentrerad och upptagen. Fint tyckte jag, han verkar lugn och ohyper och inte konstant uppmärksamhetskrävande som vanligt. Sen, när det blev dags att gå, då märkte jag vad den lille tvååringen sysslat med den senaste timmen: Han hade samlat fimpar. Cigarettfimpar i olika storlekar och märken låg där i krabbformen och bredvid ett nyplanterat träd i ett buskage hade V uppenbarligen haft sitt samlarhögkvarter. Där låg en hel hög med fimpar, avtippade då formen blivit full. Fint lille vän, sa jag. Fint. Är det här någon form av samhällstjänst för små barn som jag inte känner till eller? Han brukar göra så, upplyser storebror O. Jag andades djupt, kastade de fimparna som fortfarande låg kvar i sin gula askkopp i papperskorgen och så gick vi hem hand i hand. Pinnkastaren, parkarbetaren och jag.