Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Livstecken från södra Tyskland

December 8th, 2014 | Posted by Jess in Filosoferande. | Resa. - (0 Comments)

Härmed kommer ett livstecken från mig:

Livstecken

Alltså, december är liksom alltid en hyfsat fullbokad månad, för alla människor, men vår i år tar nog priset i min personliga kategori i alla fall. Vi åkte till USA den 11 november och tillbringade sen nästan tre veckor tillsammans med en underbar hög människor, kända och okända. Vi åt gott och såg mycket och mös och promenerade omkring. Vi återkommer till resan vid ett senare tillfälle.

Sen kom vi hem och drabbades av jetlag extraordinär. Eric värre än jag tror jag, men jag var också bättre på att gå upp tidigt på morgonen, trots att vi snittade 4-5 timmar sömn per natt de första fyra dagarna. Det är fruktansvärt frustrerande att vakna mitt i natten och vara klarvaken.

Sen gick vi tillbaks till jobbet igen båda två och det är ju tufft på sitt sätt, att komma ihåg vilket skrivbord man hör hemma vid, hur vattenkokaren funkar och sådär. Dessutom hade företaget genomfört en rad ”omstruktureringar” medan jag var borta som ingen visst något om på förhand. Bland annat har en av mina chefer fått sparken och den andra omplacerats och två andra börjat. Tre av mina kollegor är sjukskrivna på grund av stress och flera stycken äter tabletter för att orka gå till jobbet. Så ja, lite sådär mest.

I lördags fixade Eric och jag ihop vår numera traditionsenlig julmiddag för vänner. Även i år serverades kalkon som Eric stod för tillsammans med grönsaker och potatis och sallad och hembakat bröd. Det blev en lång dag i köket och sen några timmar tillsammans med gästerna innan de rullade hemåt igen. Kändes som att vi mest stod i köket när de var här vilket är trist, men så blir det ibland. Under efterrätten kunde vi i alla fall umgås med våra vänner. Som till mesta delen består av par och två bebisar. Fint så.

Och nu, nu har arbetsveckan kört igång igen, men det blir en kort en för mig för på lördag tänkte vi ju gifta oss lite snabbt och då ska det fixas inför det på torsdag och sen kommer familjen Sjöstedt med partners och mormor och morfar och Emelie och Malena på besök från Sverige på fredag och stannar över helgen och det ska bli väldigt härligt att ha dem här.

Så ös igen. Ös medvetslös.

Jobbresor och konstutställningar och sånt

September 11th, 2014 | Posted by Jess in Ego. - (0 Comments)

Hej Världen!

Jag lever och jag mår bra och livet rullar på så till den milda grad att jag inte ens minns när jag skrev sist, vilket måste betyda att det var länge sen. Alltför länge sen tycker antagligen mormor och morfar, mina trognaste läsare hemma i Sjöbo.

Sen sist har jag bland annat hunnit med två jobbhelger. Den första var i en större stad inte så långt från Frankfurt där vi presenterade vår nya smyckeskatalog inför en begeistrad skara återförsäljare (runt 450 stycken.) Jag var personlig assistent åt en vän till VDn, tolkade och hade mig som en galning i dagarna tre. På hotellet som vi bodde, bodde i princip alla återförsäljare så det var liksom företagsrepresentation dygnet runt (= le och svara på frågor och försvara dålig kvalité och ta emot önskemål och så vidare). Men jag överlevde.

Helgen efter det var Eric och jag på museum i Mainz och tittade på färgglada alster av James Rizzi. Härligt, kulturigt och såklart väldigt mysigt att strosa runt där med honom, dricka rabarberschorle och sola kinderna. Jag har även hunnit med att träffa Angelica, vår samiska irländare som flytt Frankfurt men bodde hemma hos Izabella i några veckor för att passa barn och njuta av staden som varit hennes hem tidigare. Vi hängde alla tre, åt middag, vandrade berg upp och ner i Taunus och fnissade lämpligt mycket. Också väldigt fin tid.

Däremellan kom många dagars jobb och fixande och förberedande och utskällningar och annat skoj som liksom hör till men som man inte riktigt uppskattar ändå. Det är svårt att vara ansvarig för ett helt land, bara sådär, när alla andra anser att landet är så litet att det inte spelar så stor roll. Man måste liksom göra allt själv eller tjata på andra att hjälpa till med sånt man inte kan klara av ensam. Men jag fick ihop det och det blev helg och jag och min svensktalande finne till kollega tog ett strejk-hotat flyg till Stockholm och dekorerade ett konferensrum i några timmar. Presentationen fungerade på hotellets datasystem och ljudet var tydligt. Jag åt ceasarsallad med extra kyckling till kvällsmat och somnade med en kopp te framför världens bästa tv – svensk.

Dagen efter gick eventet åt stapeln. Vi hade för lite anmälningar för allt jobb och alla pengar vi lagt ner, men det fanns ingen återvändo utan de som faktiskt kom, förtjänade ju att bli underhållna. Så jag höll i en träningsdel innan lunchen, sen pratade en urgrym föreläsare som berörde och sa många sanningar om att tänka positivt och ta ansvar för sig själv. Noomi Frid hette hon ifall ni är sugna på duktig tjej som pratar så att man förstår. Och både gråter och skrattar under föreläsningen.
När alla var inspirerade bjöd vi på prinsesstårta och mer information från företaget innan dagen var slut, återförsäljarna spreds för vinden och vi fick hjälp av en snäll en från Östersund och en annan snäll en från Rejkjavik att packa ihop allting. Efteråt åt vi mat med Östersundarens familj; gulliga barnbarn och son och sonhustru.
Sen frestade de med singstar och mer vin hemma hos dem och jag gillar egentligen singstar (men bara om 9 to 5 finns) men vi var så slut att vi gäspade ikapp med tvååringen så vi åkte tillbaks till hotellet istället. Duschade, tog en kopp te till och sjönk ner i sängen. Trött som en gnu.

Väl tillbaks i Tyskland dagen efter firade vi Lindas födelsedag med lasagne och Mira-mys, även om vi var (för) många som slogs om henne när hela släkten också var där. Eric och jag gjorde en tidig kväll av det hele eftersom mina öron och hals kände sig lite krassliga efter flygning och jobb och stress. Dock var både Eric och jag lediga på måndagen så vi fick sova lite längre, hälsa på i Bad Homburg och sen äta Erics hemmagjorda köttfärssås på kvällen. Per-fekt.

Och nu, nu är det torsdag och jag ska träffa Josefin, som precis kommit hem ifrån sitt livräddande i Nepal, och Izabella, som är lika busy som jag så att vi aldrig hinner ses trots att vi är grannar. Det blir något att dricka på Bar Celona ikväll, kanske nån bit mat på det och så massa tidsintensivt uppdaterande innan jag cyklar hem igen för att packa inför helgen. För i helgen, efter jobbet på fredag, då sticker Eric och jag till Sövde på en välbehövlig hälsa-påresa. Känns som det var mycket längre än bara 2,5 månader sen jag var där sist. Mamma och pappa och Jannicke och Jimmie och Malena och Miriam och Emelie och Ebbe och partners och husdjur och morföräldrar, alla ska förhoppningsvis hinnas med. Jag. Längtar.

Så ni kan alltså inte förvänta er nån vidare uppdatering i helgen, men kanske nästa vecka eller så, även om jag inte vågar lova något. En del av er får ju också se mig live snart.
Hej så länge!

Cykelväder och bussväder

July 10th, 2014 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Hej världen.
Tredje dagen i rad, ni kan tacka mig senare som man säger. För att börja med en väderrapport så kan jag meddela att solen skiner idag. Den gjorde inte det i morse, men jag cyklade ändå. Igår tog jag nämligen bussen, men det är så dyrt och tråkigt och tar lång tid och är trångt. Människor i morgontrafik är inte de trevligaste om man säger så. Det är många paraply i ryggen, snäsiga kommentarer och sura blickar. (Nu låter det som att jag är världens drygaste på bussen, men så är det inte! Jag har dock väldigt bra morgonhumör som säkert reta någon.)

Cykeln däremot. Lugnt och skönt och med frisk luft som blåser i ansiktet. Även om trafiken på morgonen är aningen hetsig, så är det ändå lätt mitt favorittransportmedel.

Så det blir det alltså en cykeltur hem från jobbet. Det tar lite mer än 10 minuter beroende på dagsformen och hur snabbt jag tar mig uppför den enda riktigt sega backen.

 

Annars är allt bra. Till helgen ska vi träffa Lars och Linda och Mira och antagligen se VM-final på söndag. Hoppas Tyskland vinner, annars blir det hus i helvete häromkring. Redan när de vann mot Brasilien började folk tända smällare, tuta i sönder tutorna på sina bilar och skrika geil till varandra på gatorna. Fråga inte vad geil betyder. Googla det!

 

Nu kommer snart Eric hem, hoppas jag, och då blir det kvällsmat i form av skrammelägg eller kanske en omlett med fetaost och salami. Jag är sugen på ost och salt. I den ordningen. Vi hörs!

Tiden rusar iväg som vanligt. Klockan är nu 23.10. Eric jobbar lite framför datorn och jag pysslar runt här hemma. Vi har ätit kvällsmat, städat lägenheten och varit och handlat sen vi kom hem från jobbet. Imorgon får vi fint besök från Sövde-trakten: min bästa vän (av två) kommer tillsammans med sin unge och sin kille. Älskar dem alla tre. Ska bli så härligt att ha dem här tills på söndag. Få visa dem vårat hem och våran stad och bjuda tillbaks så gott det går för alla de gånger som de har hostat oss.

Jag längtar.

Helgen som gick var jag i Sundsvall och i Stockholm och träffade arga återförsäljare tillsammans med min finska kollega. Det gick sådär om jag ska vara helt ärlig, stämningen var inte mycket mer positiv när vi åkte därifrån, men det kändes iallafall skönt att ha försökt. När de som tjänar pengar på våra smycken tycker att de blir orättvist behandlade är det inte lätt att lugna dem.

Jag tänker ofta, när folk står upp och viftar med båda armarna och skriker så att de får hostattacker, att det ju faktiskt bara rör sig om smycken. Vi säljer inte livsnödvändiga mediciner som tagit ihjäl folks gamla mammor. Vi bidrar till kapitalismen med smycken i rostfritt stål som i bästa fall ger lite extra i semesterkassan.

(Fast det är inte sant för det finns folk som får ut över 100 000 kronor i månaden bara i provisioner. Fast de bor inte i Sverige.)

Men ja. Annars så är allt bra. Nästa vecka ska jag till Mallorca, sen jobba några få dagar och sen åker vi till Sverige för två veckors slappande och löprundor på asfalterade Sövde-vägar. Lillebror åker till Tyskland för att köpa ALK till sin storasyster om fem timmar. Bästa bror. Ska bara prata med honom om Sverigedemokraterna också. Min kille är liksom utlänning. Jag är utlänning i Tyskland. Vi kan inte bara gå runt och hata utlänningar bara sådär. Så jävla obehagligt random.

 

Yster och Ostern

April 18th, 2014 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

Hej! Det är jag igen. Veckan på jobbet (istället för i Sverige) har varit ömsom långtråkig och ömsom full med arga människor som hatar mig. Sådär kul. Nu är det dock över för ett tag och jag hoppas att jag känner mig lite positivare nästa vecka.
Idag har jag städat pysslat fixat och Eric har jobbat städat jobbat. Han har möte med två klienter nu, på vårt hemmakontor. Jag har lagat kaffe och ställt fram köbekagårr. Ikväll kommer vänner från Aachen så det blir middag på stan och kanske nåt glas vin.
Imorgon ska jag först klippa mig (min vision: mörkt mörkt brunt, axellångt med flikig men rak lugg), sen ska vi hem till Erics föräldrar i Bad Homburg på påsk-blunch, som Kristina kallade det. En sen lunch med brunchinslag. Jag har handlat för många lyxiga ostar på Edeka som blir vårt bidrag.

På söndag finns det än så länge inga planer. Kanske en stroll längs Main? Kanske film och tv och soffans hela dagen? Jag är öppen för förslag.

På måndag sticker vi till Limburg så att Mira kan bli döpt och Eric samtidigt invigd som gudfar. Jag ska ha snygga blå heels och förhoppningsvis en frisyr jag inte hatar. Det blir bra! Tycker mycket om Mira och hennes föräldrar.

Vi avslutar dagens långfredagsinlägg med en bild på vårt något kitschiga påskpynt som tonas ner av mormors fina duk. Tadaa!

20140418-172130.jpg

Glad Påsk på er!

Cancellerad resa och helgplaner

February 13th, 2014 | Posted by Jess in Friends. | Jobb. - (0 Comments)

Då var det snart fredag igen. Livet är indelat i veckodagar och helger. Båda lika fullpackade med information och människor och aktiviteter och action. Veckan har bjudit på lite drama på jobbet, chefen bestämde hastigt och lustigt att min kollega i Sverigeteamet inte får följa med på eventet som vi har planerat där i mars, så nu ska en annan kollega med istället och ansvaret på mina axlar blev lite tyngre. Vi måste dock göra det bästa av situationen.

Idag visade inköparna upp den nya smyckeskollektionen och det är vackra saker kan jag säga, vill ju lite smått kanske börja sälja litegrann, fast jag egentligen inte är en säljare. Men människor har så positiva erfarenheter på hälsonivå av våra smycken att jag känner att det vore synd att inte dela de med vänner, släkt och bekanta.

Får se om jag kan kränga nåt när jag är i Sverige nästa gång.

Eric har jobbat till jättesent varenda kväll den här veckan, utom i tisdags naturligtvis, då jag drog till keramikmålarstället för att jobba vidare på min pastellskål. Då kom han hem i tid så jag fick dra där ifrån och träffa honom på en kalkon- och champinjonsallad på Schöneberger istället. Också mysigt.

I helgen ska jag klippa mig, en trettioårig småländska ska firas, det blir tre rätters middag här med svärföräldrarna och däremellan lite businessklädershopping åt mig.

Vi kör vidare helt enkelt.Jo

Migränmos och presentationspress

January 23rd, 2014 | Posted by Jess in Ego. | Jobb. - (2 Comments)

Hej!

Nu ska jag berätta om min migrän som kom igår. Så här var det:

Jag kom hem från jobbet och gjorde min nya favoriträtt till middag, för femte gången den här veckan: spenatsallad med fetaost och LCHF-krutonger och avocado. YUM.

Sen pratade jag med min fina mamma i telefon och fick då under tiden en ganska retsam huvudvärk. Så snart jag lagt på luren och avslutat samtalet med Sverige så blev huvudvärken värre. Sen fick jag ont innanför ögonen. Sen domnade lillfingret på vänster hand och sen gick det snabbt utför. Efter ytterligare fem minuter domnade hela vänster sida bort, halva tungan, halva ansiktet, vänster arm och vänster ben. Mina fötter blir dessutom direkt ISkalla.

Eric rotade förtvivlat efter mitt superdyra migränpiller som jag sparat just för detta tillfälle. Stoppade snabbt i mig det och gick och la mig i sängen och frös så jag skakade. Det blixtrade framför ögonen, jag var jätteyr trots sängläge och blev inte varm trots filtar och kläder och raggsockar.

Efter kanske en halvtimme somnade jag, vaknade när Eric kom och la sig och då gick jag och borstade tänderna. Imorse kändes det som att jag blivit överkörd av en buss eller tre. Piss. Gick ändå till jobbet och det funkade, jag var mör och trött i kroppen, men det funkade. Så mycket att göra nu inför London. I eftermiddags satt vi kvar och filade på presentationen till klockan sju, fast jag började klockan 8 imorse. Livet som yrkesarbetande alltså.

Konstigt nog känns migränen inte stressrelaterad, jag tycker verkligen inte det. När jag kom hem ikväll blev jag för några minuter av med lillfingret igen, tog snabbt som sören ett par smärtstillande och nu lyssnar jag på Filip och Fredrik i mörkret. Och bloggar. Eric är på väg hem och livet är helt okej.

Trots migrän. Tips på migränbotning mottages tacksamt.

Tyska jobbetraditioner och svenska ögonbryn

January 23rd, 2014 | Posted by Jess in Jobb. - (0 Comments)

Så jädra fina fredagstraditioner vi har på jobbet. Iallafall på min våning, där kundtjänstare och projektcoordinatorer och arbetsledare sitter. Vi dricker sprit. Så jädra tyskt. När klockan börjar närma sig fyra och det är hyfsat lugnt i korridorerna går finska Ella och hämtar glas på en bricka som hon fördelar mellan skrivborden. Sen kommer antingen vin, sekt, likör eller liknande. Förra veckan var det en bärlikör som hette Ficken (fult ord för sex på tyska) och nu senast en flaska vitt vin som stod och skräpade i köket.

Det arbetas sen vidare. I tystnad. Produktionen sjunker antagligen inte mer än den gör på måndag morgon. Första gången höjdes min ögonbryn, jag är svensk. Jag har dessutom inte haft ett enda kontorsjobb tidigare, men jag kan ändå förstå att det antagligen inte är kutym hemma i Svedala.Det är någon sorts AW, after work, som liksom kör igång innan jobbet slutar. På så sätt sparar man tid och slipper ses i offentligheten med sina kollegor.

Det gäller att ta seden dit man kommer. Så jag trivs, slappnar av, hinner bli varm i kroppen innan jag sätter mig på cykeln nån timme senare för att hålla helg. Ändå rätt nöjd med jobbet som började med en motvillig intervju och slutade med trivsel och bra magkänsla.

Hen och hen.

January 19th, 2014 | Posted by Jess in Jobb. - (4 Comments)

Jag håller på med en hemlig kampanj på jobbet. En kampanj som går ut på att byta ut alla pronomen i alla översättningar jag gör mot ‘hen’. Alltså kanske inte exakt alla, men på ställen där alternativet är att skriva ‘hon eller han’ så kör jag på hen.

Det är ingen som märker det. Ingen kontroll läser de texter jag skriver på svenska och ingen av våra svenska kunder som fått till exempel email där ordet används har hört av sig. Jag tänker att man kanske inte märker det? Jag tänker att ‘hen’ påminner så mycket om ‘han’ och ‘hon’ att ögat inte ens hinner registrera det?

Det är dags nu Sverige och världen och Tyskland och Mitt företag. Var inte rädda för lite förändring, ‘hen’ är ett ord, inget kön. ‘Hen’ är tänkt att underlätta för oss, språket utvecklas ständig och det är nästan tramsigt att hata ett ord av princip.

‘Hen’ alltså. Snart i en smyckeskatalog nära dig. Varsågod.

Plastbitar och cheeseburgare

October 24th, 2013 | Posted by Jess in Jobb. - (0 Comments)

Om JOBB.

Jag är kräsen. Jag har ingen lust att ta ett jobb, vara där i några veckor och sen hata mig själv och jobbet och allt runt omkring. Jag förväntar mig inget mirakel och heller inte ett jobb dit jag längtar, men önskar ett som iallafall inte får mig att må dåligt.

Därför har jag hittills tackat nej till tre jobberbjudande, på grund av att magkänslan skrek nej.

1. På hotell. Det har jag kanske redan berättat, att min svenske vän Pontus, som har ett mycket fancy och välbetalt jobb som nån form av ekonomi-manager på en stor hotellkedja, fixade en intervju åt mig. Det var min första jobbintervju på lääänge och den första på tyska och jag var väldigt rädd. Men det gick bra och jag fick jobbet. Efter lite tänkade och diskuterande så tackade jag nej. Det var för mycket dåliga arbetstider. För lite betalt och inte rätt för mig.

2. I kundservice. Ett intervju som jag fick via en personalförmedling, på en megastor firma utanför Frankfurt som tillverkar plastbitar och bildelar. Jag intervjuades av två tyska gubbar och briljerade med min tyska och min engelska. Jobbet gick ut på att svara i telefon och se till att kunderna köpte så många plastbitar som möjligt. Kändes tråkigt och för stort och opersonligt. Lönen var okej. Men nej tack.

3. På förskola. Och när jag säger förskola så menar jag det som vissa kallar dagis, trots att detta ord är politiskt inkorrekt. Det var ett jobb som engelsklärare i en grupp med barn mellan 3 och 6 år. Montessoriförskola där det mesta kändes rätt, även lönen och min potentiella kollega. Men chefen var konstig och jag vill ju egentligen inte  ha ett förskolejobb. Än iallafall. Så det blev ett nej där också.

 

Jakten går alltså vidare. Vissa dagar känner jag mig stark och klok, andra dagar tvivlar jag på allt och är beredd att slå McDonalds en signal. Tror jag skulle vara bra på att servera cheeseburgare till fulla sjuttonåringar klockan tre på morgonen och plocka gamla pommes från coca-cola-klistriga golv.

Men än är jag inte där. Än letar jag.