Jag sitter i vardagsrummet och försöker jobba. Elsa sover. Det är mulet ute och Eric har precis skickat ett meddelande och berättat att han kommer att behöva stanna till supersent idag också. Jag har ingen lust till något men massor att göra. Som vanligt när humöret är lågt så tänker jag att Sverige vore bättre. Lättare. Mer socialt. Då kunde Elsa och jag kört hem till mamma en sväng. Hälsa på hos Jannicke och djuren, sticka hem till Emelie och Malena och kanske stöka undan en timme eller två med skitsnack och ungar som leker under tiden. Sen äta middag tillsammans med någon. Jag tycker synd om mig själv och gråter till ett avsnitt Project Runway samtidigt som jag klipper ut pappcirklar och funderar på bordsplacering.
Sen vaknar Elsa, är ledsen och vill komma upp direkt. Hon borrar in hela ansiktet i min halsgrop och klamrar sig fast i mig. Hon är varm och yrvaken och luktar smör, sol, mjukhet och hemma. Hon klappar mig med sin gosefilt på ryggen och tittar mig i ögonen och säger “Guklisno”. Jag svarar “guklisno guklisno” och hon skrattar så att de ledsna tårarna torkar på studs.
Då påminns jag med en bildlig örfil i ansiktet att hon är mitt syfte och mitt liv och min anledning till att gilla läget och rycka upp mig. Visst saknar jag Sverige och allt och alla så otroligt mycket ibland. Men jag ska vara här. Elsas och Erics och mitt hem och liv är här. Nu ska vi gå och göra smoothie och äta en bit ost till mellanmål. Sen väntar lekplatsen och ett gäng tyska mammor som jag inte känner, men som jag ändå, på något sätt, hör ihop med.
