Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Öde och seg.

April 8th, 2013 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

londgistance

Jag saknar Eric jättemycket idag. Jag var iväg och handlade, fyllde kylen med hjälp av Willys och tänkte på min pojkvän hela tiden. Det är tydligt att det är under de mest triviala, vardagliga sysslorna som han fattas mest. Men även på fester (när alla andra har med sig sina pojkvänner) och under jobbiga tider (när jag vill att han ska stryka mig över håret och lova att allt kommer att ordna sig).

Hela dagen har jag försökt göra vettiga saker. Plugga. Städa. Plocka undan. Diska. Men hjärnan har inte velat samarbete utan konstant skickat iväg tankar på kardemummabullar från Gateau och tröst från manlig Eric. Så jädra olönt.

Imorgon är det jag som tar datorn och böckerna i en ryggsäck och traskar iväg till Malmö Stadsbibliotek. Lunch har jag redan förberett så jag tänker mig att det blir en heldag i pluggläge på biblioteket. Det måste bli så, om en vecka ska uppsatsens första utkast skickas in.

Vi bestämmer det då. Att jag kämpar vidare fast jag känner mig ensammast och dummast i världen.

Idag kom jag hem från Tyskland. Fem dagar nära nära nära han jag tycker om mest i hela världen och min lägenhet ekar nu tyst och tom och ensam. Vi har hållit varandra i handen, tittat på skräckfilm, ätit middag med vänner, promenerat litegrann, lagat mat och spontant gått på bröllop. Jag har fikat med tjejerna, promenerat mer, skrivit mail, läst bloggar och ätit Blumenkäse. På något märkligt sätt går tiden snabbt som fasiken och så idag, vid lunchtid, följde han mig till flygplatsen och vinkande av mig.

Skit.

Det börjar bli lite trist nu, det här med distansförhållande. Jag vill komma vidare i livet. Börja jobba, flytta ihop med honom, lämna studentlivet. Står ut gör jag ju såklart, och som vanligt bör ingen tycka synd om mig, det här har jag valt själv, för mer än två år sen. Och han står bakom mig, som vanligt, lugn och trygg och stilla och stark. Som ett träd i den tyska innerstadsmarken som väntar på att stormen ska vara över.

Lilla minignuttan rädsla som alltid dyker upp någon dag innan jag ska få se honom igen brukar skrämmas med tankar om förändrade känslor, inbillade fjärilar i magen och nerkyld romans. Så även denna gång. Men jag stod där inne vid bagageutlämningen och väntade på min resväska, såg honom genom dörrarna ut till ankomsthallen och log som en mycket förälskad och lycklig fåne.

Vi hör ihop. Ingen tvekan om saken. Jag skakar på ryggen.

De som har de värre.

May 3rd, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

Alla har sina egna bekymmer. Alla lever i sina egna universum där saker som är stora för dem kanske är små för någon annan. Vi är alla individer. Det som är jobbigt i min värld är kanske inte jobbigt i någon annas, ja, ni förstår. Så här måste det få lov att vara, jag måste få lov att klaga på att maten är dyr i Australien fast det finns människor som svälter i andra delar av världen. Det handlar ju om mina problem i relation till min värld. Men.

När jag ser videos som den här och tårarna sprutar så känns det bra futtigt att klaga på att Eric är så långt borta. Vår situation är självvald, av mig. Han är inte i en krigszon. Vi behöver inte vänta över 12 månader på att ses. Det finns, även om man inte alltid orkar tänka på det, de som har de värre.

 

Pojkvänslängtan.

March 22nd, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. - (0 Comments)

Sitter hemma på sängen och känner mig lite nere. Jag saknar Eric. Har varit hemma sen klockan två och borde egentligen ha fått en massa pluggande undanstökat, men istället sitter jag här och stirrar apatiskt ut genom fönstret.

Nä. Så farligt är det kanske inte. Men saknar honom gör jag. Eric- I have you dear.

 

October 26th, 2011 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. | Mannen. | Skit. - (4 Comments)

I can put up with a lot of shit that this long-distance relationship causes. I have accepted going to couple’s dinners by myself, sleeping next to an empty pillow, missing out on exciting things he does with his friends, watching “our” shows alone, and seeing couples in love on the bus without him there to satisfy my need for a kiss. But when he is supposed to come tomorrow, and suddenly it turns out he doesn’t. My heart breaks in an instant and I miss him more than ever.